Minst av allt har jag hittat en vän

Portugal ja.
"Hon med sina tusen kyssar, han med sin konjak under sängen", tänkte jag ofta. Eldkvarnlåten "Änglarna från Cadaquez", men jag hade ingen konjak under sängen och hon inga tusen kyssar, men ni vet känslan av varmt och trasigt. Och skillnaden var hårfin.
Och så sjunger jag ofta. Inte bara "Änglarna" utan vad som helst, bara rätt ut. Tondövt, tyckte hon och bla-bla-bla-aade och slog på öronen och skrattade. Jag skyllde på förkylning, att jag egentligen kan sjunga, och vi satt i bilen upp mot Porto och båda tyckte om Paul Simon trots att hon är elektronika och så körde jag vilse för att hon inte kunde läsa en karta, eller inte orkade för det var nån flott McSweeney's-samling eller "Shadows of the wind" av Carlos Ruiz Zafon som skulle läsas (Jag läste GW Persson, vilket fröken hot shot-litteraturvetare fnös åt, medan givetvis Hemingway fick med beröm godkänt...och just det Pelecanos gick för sig också).

Ibland blev jag svartsjuk på böckerna.
Jag brukar inte bli svartsjuk.
Är böckerna viktigare än mig?
Vad är det för sjuk känsla?

Nya städer, nya svärdfiskar och grillade kotletter och frittar. Maten är inte avancerad i Portugal. Men rätt god. En öl kostar en euro förutom i turistkvarteren. På bensinmackar utmed A8 kostar en limpa cigg, en flaska rom, massa kallt vatten och tio påsar maltesers under 50 euro. Hon älskar maltesers, jag också, nu.

Ibland kom oron. Hur nära är hon inte? Här är en person jag egentligen inte känner, jag försöker nudda henne men just nu är hon inte där, har hon tröttnat redan? Ska det inte vara vi resten av livet? Ska det inte vara romantik? Varför besvarar hon inte mitt intresse, mina ord? Denna kyla. Detta fiasko.
Och sedan: men gud vad tänker jag? Lugna ner dig, Fredrik. Klart du inte kan hoppas på det. Inte än. Klart att den typen av romantik är vansinnig och bygger på drömmar och luft. Ta det lugnt nu. Hon är här. Jag är här. Vi är här. Du är inte ens säker på att du själv är kär, vad är det du begär, idiot? Andas lugnt. Det är okej att vara ett gift gammalt par redan, några minuter, några timmar, det är bara bra. Utan tusen kyssar, utan konjak under sängen, med Dave Eggers-antologier och GW Persson-deckare i fula badläder vid ett mycket kallt Atlant-hav som det absolut inte gick att bada i för två badkrukor.

Sedan vissa disiga morgnar - morgnar vid 12 kanske 13 kanske 14 för det kan ha blivit sent natten innan, vi kunde ha suttit på en av uteserveringarna med isade flaskor Matheus som smakar saft och konstaterat att Portugals befolkning inte är det minsta vacker och skrattat åt South Park-skämt, hon kan citera det mesta, eller helt vansinnigt låga låga låga pruttskämt eller åt den galna natten vi träffades allra första gången bara en vecka tidigare - så gick vi omkring och letade efter nåt jävla slott och drack kaffe med mjölk och Lissabons gatulangare hade redan börjat smygvisa upp sina jättelika svarta klumpar och viskat "hasch? kokain?" och sedan kom eftermiddagshettan och allting kändes tryggt och bra och roligt och normalt - trots hennes onödigt morotsfärgade new wave-frisyr - och hon lärde mig hur pinjeträd ser ut, hur olivträd ser ut, och massa andra träd jag glömt nu, och hon var så väldigt söt när hon kallade mig gubbstrutt och strök mig över nacken så att jag rös långt inuti.

Minst av allt har jag hittat en vän.
Fredrik



hits