”Aldrig mera landet”

Grå vågen - ”Nu flyttar vi tillbaka till stan igen”

TILLBAKA I STAN. Barnen i familjen Larsson trivdes bra i Rättvik. För mamma och pappa var det värre. Nu är de tillbaka, i lägenhet mitt i Stockholm.
Foto: kalle assbring
TILLBAKA I STAN. Barnen i familjen Larsson trivdes bra i Rättvik. För mamma och pappa var det värre. Nu är de tillbaka, i lägenhet mitt i Stockholm.
NYHETER

Det talas om gröna, sköna vågen. Storstadsbor som flyttar till små orter, billiga hus och närhet till naturen.

Familjerna Larsson och Ståhle har gjort resan – och hoppat på den grå vågen tillbaka till stan.

Barnen Linn, Tove och Johan trivdes bra i Dalarna. Och att komma tillbaka till Stockholm efter ett och halvt år var heller inget problem för dem.
Foto: kalle assbring
Barnen Linn, Tove och Johan trivdes bra i Dalarna. Och att komma tillbaka till Stockholm efter ett och halvt år var heller inget problem för dem.

 Eva och Thomas Larsson flyttade från Stockholm till Dalarna med sina tre barn. Utanför huset fanns gröna hagar och kor.

Men från dag ett längtade Eva tillbaka.

1996 var Eva och Thomas Larsson på semester i Dalarna med sina tre barn. I en by utanför Rättvik ramlade de över sitt drömhus. En stor gård och ett hus med två vardagsrum och kakelugn både i vardagsrum och sovrum. Här fanns till och med ett stall som döttrarna kunde ha häst i.

På ett dygn fattade man beslutet. Familjen åkte raka vägen hem till Stockholm och sålde villan i Nacka. Nu skulle de äntligen få mer tid för varandra. Och mycket hus för pengarna.

Men ingenting blev som de hoppats.

– Jag kände redan när vi satt i bilen på väg mot Dalarna att det här är så fel. Det var en hemsk känsla men jag vågade inte säga någonting, berättar Eva.

Eva fick deltidsjobb

som undersköterska i Rättvik. Thomas fick plats på en mekanisk verkstad i närbelägna Mora.

Döttrarna Linn och Tove skulle börja ettan respektive fyran och Johan, som var ett år, började på dagis.

För dem gick allting bra och de fick kompisar direkt.

– Det var jag som kände att jag inte hörde hemma där. Jag ville inte ens dra upp persiennerna på dagarna för då såg jag hagar och kor. Så länge persiennerna var nere kunde jag fantisera att jag var kvar i Stockholm, säger Eva.

När barnen gick till skolan och Eva hade lämnat Johan på dagis så kom en fruktansvärd tomhet över henne.

Varannan gård i byn stod tom. Resten var sommarstugor.

– Varje gång jag tittade på vädret på tv kunde jag inte titta vad det var för väder i Dalarna utan jag tittade på Stockholmsvädret istället.

Alla frågade vilken anknytning familjen hade till Rättvik. Till och med på arbetsförmedlingen. För första gången kände Eva hur det är att vara invandrare i Sverige.

– Och då hade vi bara flyttat 25 mil inom Sverige, säger Eva.

Efter ett och ett halvt år insåg familjen att de måste tillbaka. Thomas tog ett jobb som snickare i Stockholm och började veckopendla. Och då brakade förhållandet ihop.

– Han kom hem fredag natt och åkte söndag kväll. Båda var lika trötta och så skulle man mötas i den här fantastiska miljön där vi skulle få så mycket tid tillsammans, säger Eva.

I dag har Eva och Thomas hittat tillbaka till varandra. Båda jobbar i Stockholm och bor i en lägenhet på Östermalm tillsammans med de tre barnen.

Eva har också skrivit en bok om sin tid i Dalarna som hon hoppas få utgiven.

Ingen i familjen saknar idyllen på landet.

– Det spelar egentligen ingen roll var du bor. Du måste må bra, säger Eva.

Dikten som fick Rättvik att rodna

Under tiden som familjen Larsson bodde i Rättvik skrev Eva en dikt, som publicerades i tidningen Dalademokraten.

Insändaren publicerades på mittuppslaget i tidningen – och ledde till att kommunalrådet ringde upp Eva för ett möte. Hon fick träffa alla ”pamparna” i kommunen och ge sin syn på vad man borde göra för att få inflyttade att känna sig mer välkomna...

(Dikten är kortad, Reds anm.)

Carola Ålstig