Ut och loppisfynda!

NYHETER

Jag minns det som i går. När min fina mamma tog med mig på auktion för första gången.

Kristin Henriksson reporter och loppisälskare
Kristin Henriksson reporter och loppisälskare

Det var en söndag och lokalen som låg lite utanför staden myllrade av förväntansfulla spekulanter. Gubbarna gick runt bland verktyg och cyklar med armarna bakom ryggen och försökte hålla en avslappnad fasad, medan de energiska tanterna inte alls brydde sig om att göra sig till. Rosiga om kinderna gick de runt och klämde, vred och vände på allsköns gammalt bråte.

Vackra speglar som vilade längs väggarna och kråmade sig med kanter av guld, vaser i mjuka kvinnliga former, robusta symaskiner, ”Tusen och en natt-mattor” och distingerade möbler. Upphetsningen gick nästan att ta på.

 Mamma och jag gick runt hand i hand och myste. Vad jag minns så letade vi inte efter något speciellt.

Men på mindre än en minut förändrades plötsligt mitt inre känsloliv. Jag stod framför en pampig urna med imponerande detaljer. På utsidan var små änglar utmejslade i vackra färger. Det var något så eteriskt över dem där de flög och kanske var det därför jag blev så berörd.

Det var den vackraste sak jag hade sett och fast jag bara var sju år gammal och knappast hade användning för en urna av den romantiska sorten, kände jag starkt att jag ville ha den.

Även mamma hade förälskat sig i urnan så när visningen var över och auktionen började var vi båda svettiga i händerna av spänning. Raka i ryggen stod vi och väntade i vad som kändes som en evighet innan auktionsförrättaren ropade ut ”vår urna”, och som på en given signal slängde vi båda upp armarna i vädret. Det var fler som la bud på urnan men vi gav oss inte.

Det var ett magiskt ögonblick när han lyfte sin klubba, pekade på mig och sade: ”första, andra, tredje, såld till den lilla flickan där borta”.