”Vattnet i källan använder vi till kokekaffe och potäter”

Bröderna Gustafsson har bott på sin gård hela livet

1 av 3 | Foto: Peter Gerdehag
Bröderna Erik och Sigvard Gustafsson har alltid bott på gården i småländska Hågeryd, i 89 respektive 83 år.
NYHETER

Gärdesgårdarna ligger raka under sommarsolen och ängarna runt omkring är nyslagna.

Gården är som ett konstverk – ett riktigt paradis – men vardagsmat för bröderna Erik och Sigvard Gustafsson.

– Vi är ju vana ve’att. Vi har alltid haft det så här, säger de.

Solen värmer deras ryggar. Erik står böjd över slipstenen med en lie i ena handen och en krycka i den andra. Bredvid honom står Sigvard och sköter veven med ena handen – även han stödd på en krycka med den andra.

De hade tänkt gå ner till skogsdungen och slå gräs, men först måste lien slipas. Vid sidan om slipstenen ligger ett magnifikt potatisland. Plantorna är prydligt kupade i räta rader och det syns inte ett spår av ogräs. Gårdsplanen bakom oss är lika välstädad som potatislandet och den sällan använda traktorn står parkerad i sitt skjul.

Allt är sig likt på gården i Hågeryd. Hade det inte varit för kryckorna står tiden fortfarande still här – nästan.

Tar traktorn ner till badsjön

– Det är benen som inte hänger med riktigt, men det är ingen fara. När det blir varmt kan vi ta traktorn ner till sjön och bada, säger lillebror Sigvard, som häromveckan fyllde 83 år.

– Men det är svårt att klippa äppelträden när man har ont i axlarna, inflikar Erik som fyller 89 år i höst.

Bröderna Gustafsson har blivit ett begrepp i mitt forna hemlandskap Småland. Jag växte upp i Öjaby – en villaförort till Växjö – en knapp mil från deras gård, men hörde inte talas om dem förrän i slutet av 1980-talet.

Det var då de fick kommunens miljöpris för sitt arbete med gården och skogen. Och det var då Erik och Sigvard blev kändisar även utanför lilla Hågeryd. Numera vet alla vilka de är. De står för det naturnära, traditionella sättet att leva. Aningen nationalromantisk skulle jag säga att de står för småländsk urkraft.

– De är fantastiska. De städar i skogen, berättar min syster Lisa.

– De sorterar veden efter hur varmt de vill ha det i spisen, säger en kompis.

Hämtar vatten utomhus

– De lever som på 1930-talet. De har varken el eller vatten indraget i huset, säger en annan.

Det sista är inte riktigt sant. Även om de inte är några storkonsumenter så har de både el och telefon. Huset värms dock upp av vedspisen och vatten hämtar de fortfarande utomhus, i källan bredvid stigen ner till björkdungen.

– Fast där tar vi bara till kokekaffe och potäter. Tvättevatten får vi ju från regnet, säger Erik.

Han och Sigvard har bott på gården hela sina liv. Deras föräldrar, Henning och Emilia, tog över ägorna redan 1905. När Henning dog 1940 tog sönerna över ansvaret för gården. I snart 70 år har de drivit jord- och skogsbruk i så nära samklang med naturen man kan tänka sig.

Visst, traktorn används för att åka och bada, men den är en nödvändig nykomling på gården och ses inte med blida ögon eftersom den förstör marken. I stället har äkta hästkrafter använts för att ploga, så och dra träbult.

Ardennerhästen Donna var deras senaste draghjälp, men hon finns inte kvar längre. En dag för några år sedan, 19 år gammal, ville Donna inte resa sig upp ur spiltan. Erik och Sigvard förstod att hennes tid var ute.

–  Hon fick bli kadaver. Vi fick skjuta henne, säger Erik utan ett uns av sentimentalitet.

– Nä, hon var rätt besvärlig.

Förvånande nog är varken han eller Erik särskilt förtjusta i hästar.

Gjorde sig av med djuren

– Hästar är som ohyra, de trampar sönder marken. Det är bättre med klövdjur som äter rent överallt, säger Sigvard.

Fram till Sveriges inträde i EU 1995 hade de fyra kor och kvigor på gården, men journaler och en massa pappersarbete avskräckte och de gjorde sig av med djuren. De enda djur som nu finns kvar på gården är en massa råttor i uthusen och ladan och två jägare – gammelkatten Malin och hennes unge som har ett par år på nacken.

– Vad ungen heter? Det vet jag inte. Det har vi nog inte bestämt. Jag brukar ropa på Malin och då kommer båda, säger Erik och skrattar.

Vi går ner från gräsmattan, slipstenen och potatislandet mot hagarna bakom ladan. Sigvard berättar att han och Erik hela livet livnärt sig på vad gården har gett, men att de ibland också har jobbat i andras skogar, i Lunnaby och på Helgö. Fortfarande odlar de sin potatis, dill och sallad, men bröd köper de numera i affären.

Ingen hemtjänst

Vi går förbi ytterligare ett prydligt trädgårdsland och en vedbod där veden ligger staplad från golv till tak i oändliga rader.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur bröderna kan klara sig – och sin gård – på egen hand. De har förblivit ungkarlar. Sedan mamma Emilia – som bodde kvar hos sina söner – dog 1974 har de levt ensamma. De berättar att Kronobergs slåttergille brukar komma och hjälpa dem att slå ängarna, men i övrigt sköter de sysslorna själva. Men hemtjänst då?

– Jo, de tyckte vi kunde ha någon som kom hit i bland och det kunde ju vara bra tänkte vi. Så vi sa att någon gärna fick komma hit och bära in ved och vatten och tända i spisen. Men då sa de att nå’t sån’t kunde de inte göra, berättar Erik.

– Och vad skulle vi då ha för nytta av dem? frågar Sigvard retoriskt.

Jag antar att brödernas otidsenliga önskemål inte passade in helt enkelt. Därmed inte sagt att de inte hänger med i tiden. De har bra koll på omvärlden. De kommenterar Volvos varsel som de hörde om på radion tidigare på dagen, de förundras över hur mycket min gamla hemmaplan – Öjaby – vuxit de senaste åren och de diskuterar gärna flygets för- och nackdelar. Sigvard berättar att han en gång flugit helikopter och att det kändes som att sitta på ett moln.

Men självklart ligger miljöfrågor bröderna nära hjärtat. Samtidigt som de hör alla larmrapporter om miljöhot och klimatförändringar utgår de från sin egen verklighet och sina egna erfarenheter. På samma gång visar de upp ett imponerande minne.

Känner till världsproblem

– Jag tror det här med miljön går lite stilla fram och tillbaka, börjar Sigvard lågmält.

– 1937-1938 kom det inte ett snökorn på hela vintern. Det var bara disigt. Och på sommaren 1932, eller 1933, var det över 36 grader varmt i tio dagar, fortsätter Erik.

Och så fortsätter de rabbla fakta om väder och temperaturer. Slutklämmen blir dock att utsläppen världen över, särskilt i Kina och Indien, självklart ställer till problem.

Erik pekar med kryckan ner mot vattnet och berättar att de tidigare hade gott om granskog på ägorna, men att stormarna Gudrun och Per gjorde rent hus och fällde det mesta.

Skogen är borta och tiderna fortsätter att förändras, men kanske lite saktare här på bröderna Gustafssons gård i Hågeryd. Själva verkar de inte ha förändrats alls. Trots, eller kanske tack vare, kryckorna står de lika stadigt i den småländska myllan som alltid.

Gör som de vill

– Vi har ju växt upp här och har alltid trivts här. Det är fritt å vi ä vana ve’ att, säger de.

Jag tänker på vad författaren Åke Mokvist en gång sa när jag frågade honom varför vi är så intresserade och fascinerade av udda människor, människor som Erik och Sigvard. Åke Mokvist hade en teori om att vi alla innerst inne nog skulle vilja ha det som dem. I alla fall till en del. Kanske är det så, eller kanske är det bara så enkelt som Erik säger:

– De ä skönt att kunna gå ut på mornen i bara kalsongerna. De går ju inte i ett samhälle.