ÅSIKT

Hylla Skam – men se till att leva som ni lär

Debattören: Liksom Isak har tusentals unga killar och tjejer en klump i magen varje dag

”Skam” ger oss som samhälle mycket att leva upp till: att alla inte bara ska ha rätten, utan också möjligheten, att få älska och bli älskade tillbaka. Seriens hyllningskör har ett ansvar att se till att det blir verklighet, skriver Oliver Rosengren.
”Skam” ger oss som samhälle mycket att leva upp till: att alla inte bara ska ha rätten, utan också möjligheten, att få älska och bli älskade tillbaka. Seriens hyllningskör har ett ansvar att se till att det blir verklighet, skriver Oliver Rosengren.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. ”Skam” sprider sig som en löpeld över Sverige. Det är på flera sätt välförtjänt. Serien är till formen nytänkande och har fått internationell uppmärksamhet. Jag har inte sett alla säsongerna, men jag har följt och berörts av den tredje säsongens skildring av Isak och hans relation med Even.

Varje person som hyllar serien bör också ta ansvar för att alla gymnasieungdomar ska ha friheten att uppleva kärlek utan att behöva tvivla på sig själva och omvärlden.

För oss som kan känna identifikation med Isaks rädsla och osäkerhet i början av säsongen, men inte relatera till att som 17-åring ha modet eller insikten han har i slutet av den, blir han en superhjälte. På tio avsnitt och en termin i gymnasiets andra klass blir Isak vad många aldrig vågar bli under hela sin gymnasietid; sig själv. Och stolt över det.

Två av tre homo-, bi- eller transsexuella ungdomar döljer sin sexualitet i skolan. När Isak viker undan från en kyss utanför caféet, bör man komma ihåg att 75 procent av homosexuella män inte känner sig trygg att hålla sin partner i handen på stan. Andelen unga hbt-personer som deltar i någon idrottsförenings verksamhet är bara 28 procent, att jämföra med 43 procent bland unga heterosexuella. Vi har en lång väg kvar, men ”Skam” ger oss goda förebilder.

När Isak inte vill associeras med homorörelsens förkämpar läxar Eskild upp honom, och alla tittare som behöver det. När Prideparader i dag möter leenden och kärleksbudskap, snarare än hot och glåpord, kan vi tacka en lång och hård, men kärleksfull, kamp för lika rättigheter och lika tillträde.

Samhällets synliga och osynliga dörrar – till arbetsmarknaden, till familjelivet, till idrottsklubben och så vidare – ska vara lika öppna för hetero-personer som för hbtq-personer.

”Skam” låter Eskild påminna oss om att de som var först i Pride – ”människor som har fått utstå hets, hat, misshandel och död (…) inte för att de har sådan sjuk lust att vara annorlunda, utan för att de hellre dör än att låtsas vara någon som de inte är” – förflyttat normen och gjort det möjligt att i dag gå lugnt med jeans och barnvagn. Kan ”Skam” bidra till att fler vågar ta samma fight som Eskild, har vi kommit en god väg.

Liksom Isak har tusentals unga killar och tjejer en klump i magen varje dag. Rädda för vad mamma, pappa och de bästa vännerna ska tycka. Rädda för hur folk ska titta i korridoren. Men framförallt; rädda för sig själva och sina känslor.

För att skydda sig från rädslan bestämmer man sig för att man inte alls avviker från normen; hoppas innerligt när man gör webbtestet, söker efter bevis på att känslorna bara är en tillfällig störning och försöker bli förälskad i den man förväntas gilla.

När det är lätt och roligt att tillhöra den skrattande majoriteten efter omklädningsrummets bögskämt, behövs någon som säger ifrån och emot. Fler behöver göra som Isaks vän Jonas, och ifrågasätta nedlåtande kommentarer om hbtq-personer. Det kan vara svårt att svara släktingen som alltid frågar hur det går med tjejerna, när man inte önskar något hellre än att få presentera en pojkvän på nästa släktmiddag. Istället blir svaret en lögn i självförsvar.

Om fler var trygga i att föräldrarna skulle reagera som Isaks gör, skulle färre behöva vara rädda. Jonas, Magnus och Mahdis odramatiska förhållningssätt till Isaks känslor är ett föredöme för hur man som vän kan agera.

Kristin Lundell beskriver i en krönika i Aftonbladet ”Skam” som en flykt till en gymnasietid man vill förtränga, och frågar sig hur man kan vilja tillbaka dit. ”Skam” lyfter upp en tid i livet som behöver diskuteras mer. Man kan inte som vuxen konstatera att ens gymnasietid var dålig, och lämna det där. Istället bör man lyssna till Isaks kloka insikt – att livet är nu – och fundera på vilket ansvar man själv har för att gymnasietiden ska bli bättre för alla.

Känslor är alltid svårt och i ”Skam” får vi se hur man som ung får brottas med sig själv, med psykisk ohälsa och med omvärldens förväntningar. Att bli vuxen är en komplicerad process även när de materiella förutsättningarna finns på plats.

För hbtq-ungdomar är det dessutom långt ifrån självklart att få uppleva en vanlig ungdomsförälskelse, eller ens en genuin berättelse om en sådan. ”Skam” kan då vara en fristad för deras känslor, och för oss andra en lycklig tillbakablick över hur det kunde ha varit. Den här berättelsen behöver berättas, kanske inte enligt krönikörer i Stockholm, men Sverige är både större och kärvare än så.

”Skam” ger oss som samhälle mycket att leva upp till: att alla inte bara ska ha rätten, utan också möjligheten, att få älska och bli älskade tillbaka. Då kan fler få träffa sin Even och uppleva kärlek no filter – vanlig, svår och äkta. Isak har kanske inte hittat mannen i sitt liv, men alltjämt någon att älska minut för minut. Och det är mycket nog.


Oliver Rosengren


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.