ÅSIKT

Jag har adhd – men är inte min diagnos

Debattören: Stämpla mig inte som en aggressiv person med kort stubin

Alexander Skytte skriver om att stämplas utifrån sin diagnos: ”Ser man mig för min diagnos är jag en aggressiv person med kort stubin. Någon som är oförmögen att göra klart sina projekt och tankspridd med koncentrationssvårigheter. För mig är det samma sak som att anse att asiater älskar ris och amerikaner är feta - fördomar”.
Foto: Privat/Johnér
Alexander Skytte skriver om att stämplas utifrån sin diagnos: ”Ser man mig för min diagnos är jag en aggressiv person med kort stubin. Någon som är oförmögen att göra klart sina projekt och tankspridd med koncentrationssvårigheter. För mig är det samma sak som att anse att asiater älskar ris och amerikaner är feta - fördomar”.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. ”Jahaa, har du adhd? Det hade jag ingen aaning om!”
”Du känns inte som en sån som har adhd”
”Du blir ju typ aldrig arg, jag har aldrig sett dig slåss”

Hur skulle jag betett mig för att du skulle ha en aning, eller hur känns en sån som har adhd? Är det så att de med adhd har monopol på utåtagerande beteenden, kanske till och med koncentrationssvårigheter?

Ser man mig för min diagnos är jag en aggressiv person med kort stubin. Någon som är oförmögen att göra klart sina projekt och tankspridd med koncentrationssvårigheter.

För mig är det samma sak som att anse att asiater älskar ris, amerikaner är feta och fransmän går runt med en svart basker, vitmålade i ansiktet samtidigt som de stumt försöker teckna baguette med sina vitbeklädda händer.

Jag har vid ett flertal gånger blivit bemött av en sådan föreställning av mig. Andra som tror sig veta vad jag har svårt med och inte klarar av eller som helt enkelt inte erbjuder mig samma möjlighet som andra, enbart på grund av min diagnos.

Jag klarar inte av att ta körkort utan ett läkarutlåtande. Hos psykiatrin misstänks jag för att vara missbrukare. Jag har aldrig tagit olagliga preparat och även fast jag avstått alkohol helt i nästan ett år behöver jag ta blodprover för att styrka detta. För ingen myndighet litar på mig, för jag har adhd.

Det är fördomar. Fördomar som skapar klyftor helt i onödan där vi behöver bygga broar för att nå över till varandra. Vi skapar problem som inte fanns där från början.

Är det då så konstigt att jag tidigare inte varit öppen med min diagnos?

Jag dömer inte den som ser mig på det sättet. Jag är inte heller insatt i alla ämnen vilket gör att även jag har en viss okunskap och kan bete mig rent utsagt fördomsfullt i vissa situationer.

Vi människor är skapta att utgå ifrån våra tidigare erfarenheter för att försöka förstå nya. Vi drar paralleller för att tolka den nya situationen men ifall de tidigare erfarenheterna inte är tillräckligt användbara för den nya situationen, vad händer då? Jo, risken finns att bli okänslig och fördomsfull.

Men det är dumt att sluta bemöta andra för rädslan att göra bort sig.

Jag anser att det är viktigt att vara medveten om sina förkunskaper och acceptera att andra kan besitta mer eller mindre kunskaper. Det kan underlätta att inse när man är ute på hal is och backa innan den brister.

Vanligt förekommande i diskussioner är att få mothugg som ger ett behov av att inta försvarsställning. Även i argumentationer är anfall bästa försvar vilket leder till mothugg, ibland helt utan grunder. Men det är inte en svaghet att ha fel och validera andras kunskap, det är aldrig försent att våga förlora en argumentation.

Att visa en genuin vilja att få mer kunskap genom respekt och hänsyn för andra är en förutsättning för att vi ska förbättra våra kunskaper. Genom att be om ursäkt när någon känner sig trampad på tårna, oavsett hur basalt det kan upplevas, bemöts varje människa med den respekt och hänsyn hen förtjänar. Det är aldrig befogat att ge igen eller bemöta någon negativt även fast vi upplevt att vi blivit negativt bemötta.

Letar vi fel hos andra kommer vi hitta dem och det tenderar att sluta i personangrepp innan vi hunnit låta våra känslor svalna och då är skadan redan skedd.


Det jag vet är att min diagnos är livsviktig för min självinsikt och förståelse för andra.

Hade jag inte fått min diagnos hade jag levt i okunskap över varför mina partners lämnar mig, varför andra undviker mig när jag dricker eller varför andra klarar av vardagliga situationer jag själv har stora problem med.

Diagnosen kan bli en stämpel eller ett verktyg för självinsikt, det är ett val. Jag vet att få en diagnos fastställd har förbättrat min livskvalitet och möjligheten att förverkliga mina drömmar.

I dag är jag utbildad lärare. Jag övningskör (även fast jag måste erkänna att det går segt), jag kommer bli pappa för första gången i maj och har hållit mig borta från alkohol i snart ett år.

Jag är långt ifrån felfri, jag har många problem jag önskar jag inte hade, en hel del kopplade till min diagnos. Men vem har inte svårigheter i livet? 

Jag är inte min diagnos, diagnosen är ett verktyg för att förstå sig på de känslor, tankar och beteenden jag har.

Så hur väljer du att se på mig?


Alexander Skytte


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTÖREN

Alexander Skytte, lärare

DEBATTEN

Allt fler utreds och får en neuropsykiatrisk diagnos, som till exempel adhd. Dagens debattör skriver om fördelen med att få en diagnos, men också de fördomar som finns kring personer med till exempel adhd: ”Det jag vet är att min diagnos är livsviktig för min självinsikt och förståelse för andra. ”