ÅSIKT

Inte konstigt att vi kvinnor är så trötta

Debattören: Låt oss få åldras i fred – och ta hand om oss själva för en gångs skull!

Vi går på som vi inte gjort annat och vi är så förbannat trötta! skriver författaren Ulla Lundegård.
Vi går på som vi inte gjort annat och vi är så förbannat trötta! skriver författaren Ulla Lundegård.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Kvinnor i menopausen behöver bejaka sin eftertrötthet!

Jag är 65 och kvinnor i min egen ålder klagar mycket på brist på ork.

De orkar inte med alla krav och de orkar inte med sig själva. Det finns naturligtvis lyckliga undantag, inte att förglömma, men jag hör sällan någon som inte har problem med ett eller annat.

Många relaterar till sina barn, deras stressiga jobb, utbrändhet och skilsmässor.

När vi ibland träffas, väninnorna och jag, säger vi i kör, hur orkade vi och hur hade vi det egentligen?

Jo, vi sprang på, jobbade, menstruerade, hade pms, huvudvärk och sedan graviditeter, illamående, trötthet och kanske andra små att ta hand om när vi var sjuka själva.

Kanske ensam i hemmet, maken på affärsresa och ingen far eller morförälder i sikte, barnen sjuka och vakennätter efter vakennätter. Och på detta ett litet heltidsjobb, kanske mitt i karriären, men ändå inte, för den skulle mannen stå för. Precis som kvinnorna i dag!

När vi med gemensamma krafter stannar upp och tänker efter, hur ensamma vi var med allt, så når den stora tröttheten oss. Vi skulle kunna somna på stället! 

Alltså. Vi är nu pensionärer, lediga. Ett ord som nu fått en helt ny betydelse. Det betyder att vi är och bör vara mer upptagna än någonsin! Finns det egentligen några pensionärer som tillbringar sin tid med att kontemplera i hemmet, som vårdar sin trötthet och sig själva? Jo, några kanske…

Den nya friska pensionären, särskilt kvinnan har nu ytterligare ett race hon ska igenom.

I frågespalter får hon ofta rådet att skilja sig och det är minsann inget fel på att dejta en 20 år yngre man, ha ett ytterligt fascinerande sexliv (kvinnor kan med nya rosa piller) och dessutom vara vältränad och snygg, spela golf o tillbringa tiden i träningshallen tillsammans med de andra som tröttnat på att spela boule. Hon kan till och med starta ett eget företag och en ny karriär!

Och när vi kommer till den springande punkten att barnen vill ha hjälp med barnen och mamman ha hjälp med pappan som vill ha hjälp med sin mamma, att säga nej finns inte i hennes ordlista! 

Inte nog med att hon ska se efter sjuka barn, barnbarn och föräldrar, hon ska dessutom se efter hans föräldrar och deras hus som ännu inte är sålt, följa med på sjukhusbesök och köpa kläder och medicin.

Så tala om att stå med hårstråna på hakan i brevlådan. Vi går på som vi inte gjort annat och vi är så förbannat trötta!

Men vi fortsätter säga ja. Och vi fortsätter att ställa upp och ställa upp. Och när vi sedan ställt upp, då oroar vi oss för flyktingströmmen, världsläget, krigen, våldtäkterna och alla misshandlade djur på Facebook. Vi är en känslokälla hela kvinnosläktet - och det är något som inte passar in i den kapitalistiska patriarkala strukturen. Vi blir totalt dränerade!

Vi kvinnor hänger och dinglar i ett snöre i stormen, oklara över vad det var vi skulle ha våra liv till. 

Har vi inte skött klart någon gång? 

Vår åldriga mor blev utbränd i 85-årsåldern av ständigt vak och ansvar över sin sjuke make. En dag vek benen sig och hon kunde inte stå upp. Uppdraget i hennes liv hade varit att sköta sjuka föräldrar, sedermera barn och till sist en sjuk man, stort hus och trädgård. Det blev till slut för mycket, hon tog stryk som många kvinnor i hennes situation.

Hon fick till slut några år kvar i livet, bara med fokus på sig själv.

Att vara kvinna i ett patriarkat, ”det kräver sin man”. Det kräver att vi går in med samma spelregler som patriarkatet kräver. Det kräver samma grundsyn och prioriteringar. Det kräver full satsning och karriär och gör det inte det, krävs det full arbetstid och extraarbete med låg lön och få möjligheter till avancemang.

Inte nog med det. Det krävs också att vi är kvar i samma ordning som innan vi gick ut i arbetslivet; att vara den som sörjer för det jag tidigare nämnde, barnen, hemmet, och det sociala livet. 

Att vara kvinna betyder att vi ska konkurrera på männens villkor, kämpa för lika lön för lika arbete och vi ska dessutom vara kvar i samma sexuella fälla. Kvinnor är utsatta för enorm påverkan från massmedia som vill göra oss yngre, smalare, snyggare och sexigare. Vi duger väl som vi är? Och hur är vi, vet vi ens det?

Jag vill påstå att kvinnor är måltavlor från så många olika skyttar. Vi exponeras i så mycket högre grad för marknadskrafterna än vad män någonsin gjort. Vi ska leva upp till att vara lika bra karl och helst bättre än karlarna själva. 

Vi skulle behöva fundera i mycket högre utsträckning, både i det privata och offentliga livet hur våra levnadsvillkor egentligen ser ut. Många av oss vill förändra, göra bättre, göra om. Vi kan inte fortsätta att leva som vi gjort! Vi måste dra ner på takten och ta oss en funderar över hur tröttheten ser ut. 

Kan vi få åldras i fred, i frid och ta hand om oss själva?

Kan vi få känna eftertrötthetens dyningar och acceptera att våra liv går in i en ny fas, åldrandet med allt vad det innebär. Kan vi förstå den stora tröttheten utifrån ett vidare perspektiv och inse att när den drabbar oss, så har vi gjort skäl för varenda trött minut. Vi behöver få ta hand om oss själva innan jorden återkallar oss!


Ulla Lundegård, författare och konstnär


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.