ÅSIKT

Barnen behöver andrum – inte vi

Debattörerna: Vi klarade jobbet – tills ni stängde gränserna

Det hette att andrummet var för oss, för ”systemet som höll på att kollapsa”. Men vi som är en del av systemet kände i stället hur vårt arbete blev tyngre när Sverige stängde gränserna, skriver gruppledare på hjälporganisationen IM. I organisationens stödgrupper får flyktingbarn bearbeta sina erfarenheter och upplevelser.
Foto: Lisa Jalakas/IM
Det hette att andrummet var för oss, för ”systemet som höll på att kollapsa”. Men vi som är en del av systemet kände i stället hur vårt arbete blev tyngre när Sverige stängde gränserna, skriver gruppledare på hjälporganisationen IM. I organisationens stödgrupper får flyktingbarn bearbeta sina erfarenheter och upplevelser.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Andrum”, eller Nafas som det heter på dari, är namnet på en av våra grupper för barn på flykt. IM, Individuell Människohjälp, arbetar med stödgrupper för barn som nyss fått eller väntar på uppehållstillstånd i Sverige, och våra grupper väljer alltid ett eget namn.

Den här gruppen, med ensamkommande barn, kände att de efter långa farofyllda resor behövde utrymme att hämta andan. Resan var slut, men nu kom den långa, långa väntan – med maktlöshet och oro som enda sällskap.

Då behövs ett andrum. En möjlighet att bearbeta sina upplevelser och få vara barn, få vara ung och börja bygga upp sitt liv på en säker plats.

Hösten 2015 kom många nya personer till Sverige från olika delar av världen, i sitt sökande efter trygghet. Många var barn. Visst påverkade den stora tillströmningen vårt arbete – vi jobbade mer, vi utökade och tog emot fler än vi brukar i våra grupper.

Men aldrig blev vårt behov av andrum större än barnens. Vi mötte fler unga människor, fler livsöden, men arbetet blev inte tyngre.

I ryggen kände vi viljan och engagemanget som vaknat i samhället och känslan av att Sverige som land stod upp för människor på flykt gav oss hopp och stöd i vårt arbete.

Vår arbetssituation var tuff, men hoppfull. Jobbigt blev det först när allt vände.

När Sverige gav upp och stängde gränserna. När några få blundade för alla insatser som gjordes och all kraft som fanns och bestämde att vi inte klarar mer. När vi som land plötsligt kastade tidigare värderingar åt sidan. Då först blev vårt arbete tungt! Då kände vi som arbetar med att möta barnen som kommer hit ensamhet, frustration och djup besvikelse.

Det hette att andrummet var för oss, för ”systemet som höll på att kollapsa”. Men vi som är en del av systemet, som arbetar med stödgrupper runt om i landet, vi kände i stället hur vårt arbete blev tyngre.

Det blev tyngre för att vi tvingades möta barn i behov av trygghet med vetskapen om att Sverige förändrats. Uppehållstillstånden som beviljas är numera oftast tillfälliga. Möjligheten att återförenas med familjen liten. Var hittar en ung människa kraft att lära ett nytt språk, att gå klart skolan, om framtiden är oviss? Hur ska energin kunna gå till annat än oro för vad som ska hända, oro för föräldrar och syskon?

Vi, som möter människor i verkligt behov av andrum, fick själva andnöd när vi insåg hur illa det nya systemet gör människor.

Det är svårt att tro att Sveriges statsminister menar allvar med löftet om att göra Barnkonventionen till lag, när så många beslut som fattas just nu går stick i stäv med ambitionen om trygghet och säkerhet för barn som befinner sig i vårt land.

Att skicka tillbaka unga människor, barn som tagit farliga vägar för att komma hit, rimmar illa med det land Sverige alltid sagt sig vilja vara. Åldersuppskrivningarna som nu genomförs på många håll i landet får ödesdigra konsekvenser. Boende, utbildning, trygghet och framtid – alla förutsättningar förändras i ett slag.

Vi ser allt detta på nära håll, och #vistårinteut. Att se individer behandlas så här tar luften ur oss. Det gör oss ont att detta är något Sverige valt, för vi ska komma ihåg att det inte måste se ut så här.

Vi ger inte upp, vi fortsätter att erbjuda barn i väntan ett andningshål i vardagen, en möjlighet att bearbeta sina upplevelser och en möjlighet för Sverige som land att få del av deras kompetens och kraft. Men vi tror att Sverige kan bättre, och därför ber vi om ett andrum för dem som verkligen behöver det!


Maria Andersson
Martin Broms
Lina Börjesson
Peter Lindqvist
Anna Pollak
Suzan Sharif
Andreas Silverståhl
Kornelia Tofani
Gruppledare Barn i väntan/Barn i start i Göteborg, Helsingborg, Landskrona och Malmö.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

Jobbar med ensamkommande

Individuell Människohjälp, IM, är en svensk medlemsorganisation som arbetar med bistånd, fair trade och integration. Sedan drygt tio år arbetar IM på flera håll i landet med Barn i väntan/Barn i start, stödgrupper för barn som just fått eller väntar på uppehållstillstånd. IM ställer sig bakom uppropet #vistårinteut som kräver att Sverige börjar följa Barnkonventionen och stoppar inhumana tvångsavvisningar.