ÅSIKT

Jag var livrädd att han skulle mörda mamma

Debattören: Vart tionde barn i Sverige har varit med om samma helvete som jag

Det måste finnas ett bättre sätt att behandla barn som varit med om våld, skriver Isabell Andersson, till höger. Personerna på den vänstra bilden har inte med texten att göra.
Foto: TT/SE BARNEN
Det måste finnas ett bättre sätt att behandla barn som varit med om våld, skriver Isabell Andersson, till höger. Personerna på den vänstra bilden har inte med texten att göra.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Jag skulle kunna berätta om våldet innan vi flydde. Om gången när jag gömde mig med en stor kökskniv medan min mamma blev misshandlad i rummet bredvid, eller alla de gångerna när jag var livrädd att nu kommer han att mörda henne. Jag skulle kunna försöka beskriva den panik jag kände över att jag inte kunde göra något, över att jag inte kunde stoppa honom.

Men i stället för att berätta om det våld som utspelade sig i mitt hem under flera år, väljer jag att berätta om de efterföljande åren då vi var tvungna att gömma oss och leva under jorden. Hur vi blev behandlade av omvärlden var ett nästan lika stort helvete som själva våldet.

Min mamma var vettskrämd när vi flyttade in på det skyddade boendet, hon kräktes och fick återkommande panikattacker. Hon kunde inte förmå sig till att gå till butiken trots att vi båda var hungriga. Hon kunde inte ta hand om sig själv, än mindre om mig.

Själv var jag fjorton och förvirrad. Allt jag tänkte på var hur jag skulle komma till skolan och undrade när vi skulle kunna flytta hem. Skulle vi någonsin leva ett normalt liv igen? Men jag fick skjuta min egen ångest åt sidan och ta hand om henne. Hon var livrädd och någon var tvungen att trösta henne, på plats fanns bara jag och jag var så arg.

När socialarbetaren sa att vi behövde flytta till en plats som inte var lika säker, bröt jag ihop. Jag minns hur jag skrek: “Jag är fjorton år! Jag behöver hjälp! Jag behöver någon som kan ta hand om mamma! Vi har inte valt det här. Snälla hjälp oss!”. Jag kände mig inte längre som en människa, utan bara en siffra som ingen vill ta ansvar för.

Vi tillbringade över tolv veckor gömda på boendet. Jag missade 60 skoldagar och blev fråntagen 84 dagar av frihet. Jag minns varenda sekund av de dagarna, för de var de värsta dagarna i mitt liv.

Samtidigt var mamma tvungen att göra en polisanmälan. Till en början var jag tvungen att sköta allt, för hon orkade inte. Jag förstod inte varför jag själv inte kunde göra en anmälan? Varför fick inte jag vara en del av rättsprocessen? Men det jag hade upplevt, det jag hade sett mannen göra mot min mamma verkade inte vara viktigt.

Till slut tog mamma tag i det och anmälde honom. När hon såg de två stora poliserna komma var hon så rädd att hon darrade. Efter att vi berättat vår historia hade vi båda tårar i ögonen. Fallet gick vidare och han blev dömd till att inte komma i närheten av min mamma.

Vi var tvungna att flytta tillbaka till samma kvarter som vi bott i tidigare, ett fåtal hus från mannen som ville se oss döda. Vi fortsatte leva i skräck att han skulle dyka upp, på vägen hem, i trappuppgången eller affären.

Det måste finnas ett bättre sätt att behandla barn som varit med om våld. Vi måste bygga ett fungerande system som stödjer och skyddar barn, som vi i dag skyddar utsatta vuxna.

Vart tionde barn i Sverige har varit med om samma helvete som jag. Vi måste inse att barn som upplever våld också är brottsoffer. Jag var en förvirrad fjortonåring som fick fly för mitt liv. Ärren jag fick kommer aldrig att läka.  Dagens barn får inte lida samma öde som jag gjorde.


Isabell Andersson, medverkande i Kristallen-nominerade dokumentärfilmen Say Something, Ambassadör för projektet Se Barnen


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTEN

Jag kommer aldrig glömma dagen jag och mamma var tvungna att fly för våra liv från mannen som ville döda oss. Dagens barn får inte lida samma öde som jag gjorde, skriver debattören vars liv skildras i Kristallen-nominerade filmen ”Say something”.