ÅSIKT

Föräldrar, skräms inte av barnens terrorlek

Barnexperten: Det som för vuxna kan verka våldsamt kan vara ungas sätt att läka

Börje Svensson, leg. psykoterapeut: ”Lekar som från ett vuxenperspektiv kan förefalla våldsamma eller destruktiva kan även vara bearbetande.Barn är kreativa och uppfinningsrika och deras lekar är ofta läkande. ”
Foto: Urban Andersson/Idha Lindhag
Börje Svensson, leg. psykoterapeut: ”Lekar som från ett vuxenperspektiv kan förefalla våldsamma eller destruktiva kan även vara bearbetande.Barn är kreativa och uppfinningsrika och deras lekar är ofta läkande. ”
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Efter terrordådet i fredags har vi sett många gripande exempel på hur vi vuxna bearbetar det trauma som drabbade oss när lastbilen mejade ner flanerande människor på Drottninggatan och kraschade rakt in i Åhlens parfymavdelning.

Vi pratar med varandra, vi manifesterar genom att komma till platsen där det hände, lägga ner blommor och visa kärlek mot varandra.

Även media hjälper oss att bearbeta rädslan och sorgen. Vi konfronteras om och om igen med bilder och filmer från dådet. Media ger oss information om förövaren.

Vi tar del i sorgen genom medias rapporter.

Media hjälper oss att känna empati, att leva oss in i de olika perspektiven, att förstå offren, ögonvittnena, polisen. Även att få kunskap om hur människor som utför de här fruktansvärda dåden tänker och resonerar.

Efter terrorattacken på World Trade Center i New York intervjuade jag barn i åldrarna mellan sex och tretton år. Jag undersökte hur barn reagerat på teve och tidningsrapporteringen från terrorattacken. Studien resulterade i en liten bok, ”11 september – om barn och katastrofen i teverutan” (Rädda Barnens förlag). Syftet med studien var att undersöka om barn kan traumatiseras av de nyheter de tar del av i media, och det kan de.

Samtalen med barnen gav mig en inblick i hur barn själva bearbetar den rädsla och de stressreaktioner de drabbats av på grund av terrordådet i kombination med vuxenvärldens oro och rädslor.

”På rasten är vi fyra flickor som leker en lek som vi själva hittat på. Två är tornen och en är flygplanet och en är den som tvingar flygplanet att flyga in i ett av tornen. Vi turas om. Det är roligast att vara den som tvingar. Fast det är inte roligt på riktigt, men det är roligt att leka om det. Ibland leker vi häst.”

Så beskrev en sjuårig flicka en lek som hon och hennes kamrater uppfunnit efter terrorattacken den 11 september 2001.

Leken flickan beskriver är ett exempel på hur uppfinningsrika barn kan vara för att processa händelser som skrämt upp dem ordentligt. I leken med tornen och flygplanet gav de sig själva möjlighet att leva sig in i olika perspektiv av terrorattacken; hur det kan kännas att vara offer och att vara förövare. I leken uppfinner de själva sätt att besegra sin rädsla

Barn kan bli traumatiserade av sådant de ser i teve, läser på nätet eller i tidningar och löpsedlar.

När det handlar om teveinslag är det främst tre typer som utlöser barns rädslor:

1. Våld mellan människor som visar verkliga händelser.

2. Krig och lidande.

3. Svåra olyckor och brandkatastrofer.

Ett naturligt krisförlopp kan delas upp i olika faser:

1. Chockfasen

2. Reaktionsfasen

3. Bearbetningsfasen

4. Nyorienteringsfasen

I chockfasen drabbas man av overklighetskänslor. Känslan av att det inte är sant att det inte har hänt, fast det har hänt och är sant.

”Jag fattade nästan ingenting och sen fortsatte jag att titta på teve. Jag trodde det var ett stort skämt, att dom fejkade allt. Men så såg jag på nyheterna i två timmar, då förstod jag” (flicka tolv år).

Chockfasen övergår snart i ett mindre kaotiskt tillstånd, reaktionsfasen. Samtidigt som man försöker hålla den traumatiska händelsen ifrån sig tränger den sig på och tar sig igenom den psykiska försvarsmuren.

Nu drabbas man av symtom som rädslor, mardrömmar, skuldkänslor, kroppsliga symtom av olika slag, bildminnen, koncentrationssvårigheter, irritation med mera.

”Man känner sig ledsen för det som hände. Man känner sig nästa skyldig, men man vet att man inte är det (pojke 11 år).

”Jag tycker det är jobbigt när man pratar om en hemsk grej som har hänt för då blir man uppskrämd igen” (flicka 9 år).

I bearbetninsgfasen kan känslan av rädsla förbytas till ilska. Det som skapat rädslan övervinns med lek, ilska, grova skämt.

Att rita, måla eller skapa på annat sätt är också bearbetande. I leken byter man roller och därmed känslor. Leken skapar möjligheter att känna sig modig, rädd, dum eller snäll. Leken utvecklar medkänslan samtidigt som den utmanar rädslan.

I leken kan man skratta åt det farliga, identifiera sig med angriparen, avliva och bli levande igen. Flickorna som lekte ”tornen och flygplanet” är ett exempel på en sådan lek.

Nyorienteringsfasen är egentligen ingen fas eftersom den inte har något slut. Det som hänt finns kvar som ett minne, ett ärr, som inte tar energi, inte plågar med mardrömmar eller stör koncentrationen. Individen behöver inte längre ägna kraft åt att förhålla sig till det som hänt. Livet levs i ett framåtperspektiv.

I media har experter kommit med råd om hur man ska prata med barn om det terrordåd som skett i Stockholm.

Det har varit goda råd om att bland annat finnas nära sina barn, skapa trygghet, svara på deras frågor, lugna utan att släta över, inte exponera mindre barn för mer information än vad de själva eftersöker.

Men det man inte pratat så mycket om är barnens egna självbearbetande lekar. Lekar som från ett vuxenperspektiv kan förefalla våldsamma eller destruktiva kan även vara bearbetande.

Barn är kreativa och uppfinningsrika och deras lekar är ofta läkande.

Till alla föräldrar vill jag säga; förfäras nu inte om era barn börjar leka ”krocka med lastbil”.


Börje Svensson, leg, psykoterapeut med lång erfarenhet av arbete med traumatiserade barn inom Rädda Barnen.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.