ÅSIKT

Släpp inte taget om de våldtäktsutsatta

Debattörerna: Det indragna stödet kan få förödande konsekvenser

Brottsstatistiken bekräftar ungefär 6000 anmälningar för våldtäkt och mörkertalet är stort. Efter det indragna vårdstödet från Kris- och Traumacentrum väntar en oviss framtid för alla som har blivit utsatta, skriver debattörerna.
Foto: TT
Brottsstatistiken bekräftar ungefär 6000 anmälningar för våldtäkt och mörkertalet är stort. Efter det indragna vårdstödet från Kris- och Traumacentrum väntar en oviss framtid för alla som har blivit utsatta, skriver debattörerna.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I över tio års tid har Stockholms läns landsting betalat notan för de svårt traumatiserade patienter som erbjudits vård på kliniken Kris- och Traumacentrum i Stockholm, många av dem är kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt.

Nu har dock landstinget uppdagat att avtalet från början bara var tänkt att omfatta personer vars trauman uppkommit i samband med tortyrskador eller krig.

I praktiken får detta fatala konsekvenser: De som är mitt i sin behandling får denna avbruten om inte den är klar till den 1 september. De som redan står i kö skickas tillbaka dit de började sitt vårdsökande. De som behöver traumavård efter att ha utsatts för exempelvis våldtäkt får nu söka vård hos psykiatrin, en vårdinstans som många våldtäktsdrabbade redan kan ha svårt att identifiera sig med.

För Kamilla, den kvinna som SVT rapporterade om härförleden, innebär beslutet att hon nu hänvisas tillbaka till den instans som först skickade henne till Kris- och Traumacentrum.

Risken är stor att inte alla orkar kämpa som Kamilla. Att inte alla har vänner och familj som stöttar en längs den långa, krokiga vägen. Den som någon gång tvingats söka vård för ett psykisk, fysiskt eller sexuellt trauma vet att tröskeln för att ringa det där samtalet, att avsätta tid för det där besöket, redan är för hög.

För den som utsatts för våldtäkt och sexuella övergrepp är posttraumatiska stressyndrom en vanligt förekommande konsekvens, en diagnos som kräver specialistkompetens för att behandlas. Den drabbade återupplever traumatiska minnen, får flashbacks, plötsliga minnesbilder och mardrömmar. Skuldkänslor, depression, ilska, koncentrations- och sömnsvårigheter samt destruktivt beteende kan vara andra symptom.

Vi vet att det redan råder enorm brist på kunskapen om detta i Sverige, så när stödet dras in överlämnas i stället ansvaret på en redan pressad specialistpsykiatri, där rätt behandling många gånger uteblir just på grund av kompetensbrist. En utebliven adekvat behandling utgör dessutom en risk för att den traumatiserade självmedicinerar med alkohol, något som i sin tur ökar trycket på frivilligorganisationer och ideella aktörer.

Brottsstatistiken bekräftar ungefär 6000 anmälningar för våldtäkt och mörkertalet är stort. Trots att våldtäkt är ett enormt samhällsproblem, finns bara tre kliniker i Sverige som erhåller fullt ekonomiskt stöd att årligen behandla sammanlagt 250 våldtäktsutsatta personer. En verklighet som blottar underprioriteringen av den här kategorin brottsutsatta.

En av de unga kvinnor vars liv påverkas av det indragna stödet är Cecilia, som även är av de undertecknade till den här artikeln. Att som lidande av psykisk ohälsa och ett påträngande, aktivt trauma skickas runt mellan olika vårdinstanser, stå i kö, hoppas på vård, nekas vård, tvingas prova igen. Det finns inga ord som kan beskriva hur tärande det är.

Detta nya beslut drabbar både de som väntade på att få behandling, och de som redan är mitt i sin traumabehandling. Cecilia är en av dem. Under en tid har hon fått möta en fantastisk psykolog – någon som förstår, någon som hjälper henne att lägga pusselbitarna på plats. Någon som lyssnar och tar henne på allvar. Har hon tur hinner hon slutföra behandlingen, men egentligen är hon inte orolig för sitt eget välbefinnande.

Cecilia har fått några månader av hjälp för att kunna känna förändring äga rum, se ljusningen närma sig. Men alla de som kom efter henne, som stått i kö, som väntar på hjälp – vad händer med dem?

Maria Ahlin, ordförande ungdomsorganisationen Freethem
Cecilia Samuelsson, skribent och traumapatient
Julia Östfeldt, verksamhetschef Föreningen Tillsammans
Musse Hassevall, programledare och f d kampsportare
Ulla Thorslund, leg. psykolog
Paulina Bengtsson, Verksamhetsansvarig Novahuset Föreningen mot sexuella övergrepp
Hanna Melin, Jämställdhetsansvarig Novahuset* Föreningen mot sexuella övergrepp

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.