Debatt

Alla arbetare måste ha rätt att strejka

Fackföreningsledare: Svenska arbetsgivare bidrar till att undergräva strejkrätten i utvecklingsländer

Eva Nordmark, TCO, Karl-Petter Thorwaldsson, LO, Göran Arrius, Saco och Sharan Burrow, Världsfacket, IFS.
Eva Nordmark, TCO, Karl-Petter Thorwaldsson, LO, Göran Arrius, Saco och Sharan Burrow, Världsfacket, IFS.

I dag, den 18 februari, genomför Världsfacket, IFS, en världsomfattande aktionsdag för rätten att strejka. Strejkrätten är det yttersta vapnet för arbetstagare att kunna kräva rimliga arbetsförhållanden.

Frågan är högaktuell. Just nu pågår en konflikt om strejkrätten i FN-organet ILO, där arbetsgivarsidan agerar på ett sätt som hotar strejkrätten. Det har lett till att mycket av det viktiga arbete som ILO utför förhindras. Därför menar vi att arbetsgivarna måste upphöra med sitt agerande.

Vi uppmanar nu regeringen att stödja världens alla arbetstagare genom att använda sin makt att påverka andra stater och arbetsgivare att försvara de mänskliga rättigheterna i arbetslivet.

Konflikten består av att arbetsgivarna anser att ILO:s konvention nr 87 om föreningsrätt och skydd för organisationsrätten inte omfattar strejkrätten. Redan 1952 blev parterna överens om att strejkrätten utgör en given del av föreningsrätten. Det är avgörande för fackföreningarnas möjlighet att försvara och påverka medlemmarnas rättigheter.

Arbetsgivargruppen inom ILO, där också de svenska arbetsgivarna ingår, vill inte längre ställa upp på denna praxis. Därmed försvinner det enda skyddet för strejkrätten i många länder. Det är ett medvetet hårt slag mot alla som arbetar och som strävar efter drägliga arbets- och levnadsvillkor.

Det drabbar också arbetsmarknaderna globalt, med press nedåt på löner och villkor, och det öppnar även för osund konkurrens. Det leder i sin tur till att ekonomier och arbetsmarknader utvecklas sämre och i långsammare takt. Därför är det både förvånande och anmärkningsvärt att arbetsgivarna inte försvarar strejkrätten och de mänskliga rättigheterna i arbetslivet och ILOs viktiga övervakningsroll.

Följderna av arbetsgivarnas medvetna strategi att försvaga ILO och arbetstagarnas grundläggande rättigheter har redan visat sig. I Burma där det inte finns någon nationell strejkrätt hänvisar arbetsgivarna nu till konflikten inom ILO och bestrider människors rätt att strejka. Liknande utveckling har vi också sett på andra ställen. Inte bara i Vitryssland, Indonesien och Kambodja utan även i ett land som Belgien. Strejkrätten ifrågasätts eller begränsas runt om i världen.

Genom att de svenska arbetsgivarna stödjer arbetsgivarsidan inom ILO undergräver man strejkrätten och tillåter kränkningar av strejkrätten inte minst i utvecklingsländer. Det är långt ifrån den svenska traditionen med ansvarsfulla parter. Detta är oförsvarbart och bör omedelbart upphöra.

Konflikten inom ILO har pågått i nästan tre år och det är mycket svårt att finna en lösning. Därför har arbetstagarna föreslagit att konflikten om strejkrätten måste lösas i den Internationella domstolen i Haag. Det motsätter sig arbetsgivarsidan, med starkt stöd av de svenska arbetsgivarna. Det har skapat ett blockerat ILO.

För världens alla löntagare är ett liv utan mänskliga rättigheter i arbetslivet, så som rätten att strejka och rätten att gå med i en fackförening, ett liv med mycket begränsade framtidsutsikter.

Det blir ett liv i fattigdom, med arbete till usla villkor eller till och med tvångsarbete. När grundläggande rättigheter i arbetslivet inte längre garanteras, drabbas inte bara några få – då drabbas alla.

Rör inte vår rätt att strejka!

Karl-Petter Thorwaldsson,

ordförande LO

Eva Nordmark,

ordförande TCO

Göran Arrius,

ordförande Saco

Sharan Burrow,

generalsekreterare Världsfacket, IFS