ÅSIKT

Plattityderna staplades på hög

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

SD-ledaren Jimmie Åkesson avslutade sin insats genom att ”tacka för en debatt som tyvärr blev alltför kort”. Själv tycker jag tvärtom att den var lite väl lång, att antalet konkreta argument som framfördes inte alls räckte för att fylla den utsatta tiden. Riksdagen hade naturligtvis kunnat avsätta ytterligare en timme till att låta några ledamöter stapla plattityder på hög, men det hade knappast inneburit något mervärde för oss som lyssnade.

Beatrice Ask gjorde det enda egentliga avtrycket, när hon slog tillbaka Åkessons påståenden om att Sverige ligger på efterkälken när det gäller beredskap mot terror. ”Varje gång jag kommer till EU-nämnden för att redogöra för insatser på EU-nivå mot brottslighet och terror så är ni emot dem”, konstaterade hon. Något svar på detta hade inte Åkesson, och någonstans här finns grunden till problemet med dagens debatt.

Åkesson ville prata om islamism, inte om terror generellt. Vänsterpartiets Lena Olsson ville prata om Sverigedemokraterna, och lite om a-kassan förstås. Miljöpartiets Maria Ferm ville prata om övervakning, och lyckades på något vis komma fram till att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen kan leda till islamistiskt våld. Vad bör vi dra för slutsatser av det, menar hon? Rösta på rätt sätt, eller bli sprängd i luften?

Johan Pehrson (Fp) och Johan Linander (C) föreföll genuint intresserade av själva sakfrågan, hur våldsbejakande extremism kan stävjas. Övriga ledamöter ägnade sig främst åt att passa in frågan om politisk extremism i sina förutbestämda mallar. Finns det över huvud taget någon fråga som Vänsterpartiet inte tror kan lösas med högre bidrag och fler hyresrätter? Att döma av Lena Olssons insats i dagens debatt är svaret nej.

En enda poäng hade Jimmie Åkesson, nämligen att vi måste kunna diskutera extrem islamism, vad dess orsaker är och hur den bäst bekämpas, utan att lägga halva tiden på att försäkra varandra om att vi inte är islamofober. Den ängslighet som omger diskussionen om just denna enda form av extremism gynnar inte någon av de goda krafter som finns. Tvärtom. På samma sätt som vi med självklar naturlighet skiljer mellan vita rasister och vita i allmänhet eller mellan Bandidos och motorcykelentusiaster, måste också kunna skilja mellan radikala islamister och muslimer. Dit har en majoritet av riksdagspartierna tyvärr fortfarande en bit kvar.

FAKTA

Johan Ingerö, borgerlig debattör.

32 år, Stockholm – skribent och PR-konsult.

Johan Ingerö