ÅSIKT

En världsfrånvänd och virrig analys

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Socialdemokraterna ska vara en bred kyrka, konstaterade Göran Persson nyligen i SVT:s ”Agenda”. Och även om kyrkan har förlorat en stor del av sin församling så finns bredden sannerligen kvar. Många av partiets företrädare skulle lika gärna kunnat vara folkpartister. Andra skulle trivas utmärkt, kanske rent av bättre, i Vänsterpartiet.

Den bredden var länge partiets styrka, åtminstone så länge socialdemokratin kunde surfa på sin regeringsduglighet. Nu är det frågan om bredden inte snarare förvärrar partiets problem. Efter två svidande nederlag, och en mer än lovligt virrig valrörelse, gör partiet nu sitt yttersta för att hitta tillbaka till en gemensam berättelse, och hittills har det gått rätt dåligt. Den interna oenigheten är för stor.

Jag blir därför inte förvånad när jag i krisgruppens rapport läser desperata formuleringar om att ”socialdemokratin behövs eftersom marknaden inte kan lösa allt”. Det hade varit en intressant iakttagelse, om alliansregeringen hade avskaffat politiken till förmån för någon slags anarkoliberalism. Men så är inte fallet. Sverige har fortfarande, tillsammans med Danmark, världens högsta skatter och ett socialt skyddsnät vars like är svårt att hitta någon annanstans. Den stora familjepolitiska frågan är hur världens längsta offentligfinansierade föräldraledighet ska fördelas, för att ta bara ett exempel.

Socialdemokraternas krisgrupp tycks alltså ha utfört sitt arbete utifrån felaktiga, ja närmast världsfrånvända, utgångspunkter. Och intrycket blir ju inte direkt bättre när kriskommissionären Kajsa Borgnäs under presskonferensen slår fast att ”det som skiljer S från både vänstern och högern är tron på demokratin”.

Socialdemokratins stora dilemma är att partiet vill göra mycket mer än vad partiet anser kan göras. Till exempel så heter det i rapporten att den ekonomiska politiken ska fungera som stimulans i dåliga tider och som broms när ekonomin riskerar att överhettas. Men det är inte finanspolitiken som är den stora konjunkturregulatorn, utan penningpolitiken. Och den har partiet (klokt nog, och i bred enighet med de borgerliga) lagt i händerna på den numera självständiga riksbanken.

Denna ordning, med överskottsmål, inflationsbekämpning och självständig riksbank, var ju själva orsaken till att Mona Sahlin inte ville ha med Vänsterpartiet i det gemensamma regeringsalternativet. Detta samtidigt som partiets vänsterflygel, med sin bas i Skåne och personifierad av bland andra Morgan Johansson, drev på internt för att just dessa regler skulle luckras upp. Mona Sahlin hade inte en chans att framstå som trovärdig i det läget, och samma problem lär också drabba hennes efterträdare.

Socialdemokratins olika falanger är alla på det klara med att industrisamhällets ekonomiska verklighet inte längre råder. Men de har helt olika uppfattningar om hur den nya tjänstebaserade ekonomin ska hanteras, och olikheterna är bitvis så stora att de är nästan omöjliga att överbrygga.

Och detta är partiets egentliga problem. Ingen gemensam berättelse, ingen gemensam vision och en bredd som inte liknar något annat partis. Det kan möjligen fungera när partiet innehar regeringsmakten, och även under kortare perioder i opposition. Men nu måste varje utspel, varje ställningstagande, förankras som en kompromiss mellan Morgan Johansson och Thomas Östros (bildligt talat) vilket är lite som att ena Vänsterpartiet och Folkpartiet under en gemensam fana.

Resultatet blir omöjligt att sälja till väljarna eftersom det så uppenbart är en kompromiss som ingen egentligen är nöjd med. Innan dragkampen mellan dessa olika kraftfält har avgjorts, har jag svårt att se något slut på socialdemokratins kris. För så länge partiets egna toppnamn inte tror på socialdemokratin, lär inte väljarna göra det heller.