ÅSIKT

Han fruktar bomber, inte ord

Johan Ingerö om Gaddafis blodiga vapenmakt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Gaddafi antogs vara tämjd. 2003, efter att de USA-ledda styrkorna städat bort Saddam Hussein med söner från Iraks palats, började den libyske envåldshärskaren flirta med sina gamla fiender i väst.

Han skrotade sitt kärnvapenprogram och startade en stor fond för de anhöriga till offren i Lockerbieattentatet. I gengäld hävdes sanktionerna mot Libyen, som något otippat därefter började satsa på turism.

Katalysatorn i denna process var George W Bush, vars Irakpolitik skulle kunna sammanfattas med ”Skärp er. Annars...”.

Men nu flyter alltså blodet på Libyens gator. I vad som kan vara det värsta övervåldet mot egna medborgare sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989, har Gaddafi satt in både flygvapnet och flottan mot de civila demonstranterna. De västerländska reaktionerna har trots detta varit löjligt timida.

I Sverige talar Carl Bildt om att vi ”inte ska ta ställning för eller emot någon” och i USA gör Barack Obama vad Barack Obama gör bäst – pratar och pratar.

Att FN inte gör skäl för medlemsavgiften behöver knappast påpekas. Vad kan man egentligen förvänta sig av en organisation som har placerat inte bara Libyen, utan även Iran, Kina och Saudiarabien, i sitt råd för mänskliga rättigheter?

Fallet Libyen visar varför ord inte räcker. Världens skurkar fruktar uppenbarligen inte Obamas tal om sanktioner. Däremot fruktade de Bushs bomber.

Vi har reagerat långsamt förr. När serbiska styrkor löpte amok på Balkan, och när tutsier slaktades i Rwanda. Världens demokratier borde lära av läxan, och göra slut på epoken Gaddafi en gång för alla.