Debatt

Krisen började med Persson

Det finns många förklaringar till varför ordförandefrågan denna gång är så infekterad inom socialdemokratin. Politisk vilsenhet efter två valförluster och höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt och moderaterna är en. Men minst lika betydelsefullt är nog att det helt enkelt saknas bra kandidater.

Trots att S fortfarande är Sveriges största parti, sett såväl till valresultat som medlemsantal, så har man kapitalt misslyckats med återväxten. Och skulden för detta vilar inte minst tungt på Göran Persson, som nu i elfte timmen tycks desperat rycka i trådar för att få sin kandidat – Thomas Östros – vald till partiledare.

Det var Göran Persson som införde oskicket att utåt vägra kommentera, och flera gånger direkt förneka, att han skulle vara intresserad av att leda socialdemokraterna – för att sedan tacka ja när väl valberedningen hörde av sig. Det var Göran Persson som handplockade statsråd utan vare sig partipolitisk erfarenhet eller riksdagsmandat, och som därmed hamnade i en osund beroendeställning till sin chef.

Många har vittnat om hur ledarskapet såg ut under Persson. Det pekades med hela handen, skälldes och förnedrades offentligt. Agerar man så skräms människor bort från politiken, något vi sett gott om exempel på de senaste tio åren.

Resultatet ser vi i dag. 100 000 medlemmar och inte en enda riksdagsledamot eller tidigare statsråd har vågat ställa sig upp och säga att de vill bli partiledare. Och ska man tro medieuppgifterna så hamnar valberedningen och partidistrikten allt längre ned på önskelistan när det ena osannolika namnet efter det andra förs fram.

Jag menar, Håkan Juholt? Kom igen!

Herregud, kommer Berit Andnor att ringa mig härnäst?

JONAS MORIAN