Debatt

Fulspelet från SSU fortsätter

Under vintern har det ofta hetat att Socialdemokraterna inte klarar av förändringar, vare sig av omvärlden eller av det egna partiet. Det är inte helt sant. Faktum är att partiet har gjort flera politiska u-svängar genom sin historia. Som när Olof Palme lade om den ekonomiska kursen under åttiotalet, eller när Ingvar Carlsson anpassade Sverige till ett medlemskap i EU, eller när Göran Persson införde nya budgetregler och slaktade den heliga parti-kon ATP. Men dessa förändringar har skiljt sig på två punkter jämfört med den process som Mona Sahlin försökte sparka igång. Dels var det förändringar som inte bara initierades, utan också utformades, från toppen. Och dels skedde de när Socialdemokraterna satt vid makten. Ledningen kunde omedelbart omsätta förändringarna i regeringspolitik, och sedan skicka ut partiet för att försvara dem. Den här gången kallade ledningen hela partiet till ett "rådslag", och gräsrötterna delade inte ledningens önskan om förnyelse. De ville tvärtom backa tillbaka bandet, helst hela vägen till sjuttiotalet.

Att förändra socialdemokratins politik, utan det ramverk som regeringsmakten utgör, är förmodligen inte möjligt. Det finns alltid någon inflytelserik dissident, någon missnöjd sidoorganisation, något ilsket fackförbund, som kan sätta käppar i hjulet. Vi såg det när Mona Sahlin försökte göra om politiken och köra ifrån Vänsterpartiet, och vi ser det nu när olika falanger blockerar varandras ledarkandidater. Ingen sida är stark nog att vinna, men alla är starka nog att sabotera för konkurrenterna. I schack kallas ett sådant läge remi – på vanlig svenska heter det oavgjort, eller dödläge.

Hur har det blivit så här? För tio år sedan var det bara vi kremlologer som kände till uppdelningen mellan höger- och vänsterdistrikt, som såg konflikten mellan stad och land. Nu är dessa strider kvällstidningsstoff, politiskt underhållningsvåld inför miljonpublik. Till stor del beror det förmodligen på att Göran Perssons stora fasa nu har blivit verklighet. De SSU-generationer som använde alla tänkbara fula tricks mot varandra är nu tillräckligt gamla för att ta över partiet. Däremot är de inte tillräckligt mogna. Hellre än att debattera sina olikheter inför medlemmarna, och sedan rösta om dem, tar de till sina gamla metoder: skitsnack, angrepp via ombud, läckor till medierna och ultimativa krav på skakiga maktdelningar som paralyserar alla parter. SSU-striderna har slutligen institutionaliserats i partiapparaten, vilket fått den röda gamla motorn att hacka och hosta som ett gammalt tröskverk.

Naturligtvis kommer partiet på ett eller annat sätt att hitta en ordförande. Den intressanta frågan är i stället om denna ordförande kommer att ha den auktoritet som krävs för att inte bara företräda partiet, utan också leda det. Som det nu ser ut tyder väldigt lite på det.