ÅSIKT

Vänstersväng som kan ställa till det

Johan Ingerö: Nya MP lär inte fånga Svensson-väljarna, men kan fälla Reinfeldt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Gustav Fridolin blev språkrör för Grön Ungdom vid 15 års ålder. Ett par år senare utförde han ett unikt dubbelarbete. På nätterna budgetmanglade han med den socialdemokratiska regeringen, och på dagarna gick han medieprogrammet på Nacka Gymnasium. Redan som artonåring omtalades han som språkrör och vid 19 blev han den yngste ordinarie riksdagsledamoten någonsin. Att han nu blir språkrör är därför en icke-nyhet, känd sedan många år. Underbarn av hans kaliber föds ytterst sällan.
 

Med Åsa Romson är det en annan sak. De flesta bedömare räknade med att Mikaela Valtersson skulle efterträda Maria Wetterstrand. Valtersson har riksdagsvana, kan politiska kärnområden såsom ekonomi, och är en omvittnat god och påläst debattör som respekteras även i borgerliga kretsar. Romson är däremot en typisk representant för de gröna gräsrötterna, med en profil som skulle betraktas som lite udda överallt utom möjligen på Södermalm. Gräsrötterna lär älska henne, men i medelväljarens ögon riskerar hon att ses som en återgång till den tid då Miljöpartiet var ett lite småmuppigt parti som främst utmärkte sig genom sina kaotiska kongresser.

Mitt grundtips är att alliansen å ena sidan får lättare att hantera den här konstellationen än den föregående. Varken Fridolin eller Romson talar i första hand till vanliga väljare, vilket Peter Eriksson och Maria Wetterstrand gjorde. Fridolin framstår ofta som väl arrogant och egenkär i debatter, och Romson som mer av aktivist än politiker. De lär gå som tåget bland ideologiskt intresserade marginalväljare, men något sämre bland de medelsvenssons som i Eriksson och Wetterstrand för första gången såg en anledning att rösta grönt.
 

Samtidigt kan det nya paret bli ett problem för alliansregeringen. Jämfört med företrädarna markerar de en tydlig förflyttning vänsterut, vilket kan minska utrymmet för blocköverskridande överenskommelser. Risken att regeringen nu går på fler svidande nederlag i kammaren har därmed förvärrats, vilket aktualiserar frågan om hur många förluster Fredrik Reinfeldt egentligen är beredd att ta.