ÅSIKT

Dags för Maud att lämna över facklan

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Politiker löper samma yrkesrisk som idrottsmän. Om de håller på för länge blir de ihågkomna för sina misstag snarare än för sina framgångar. När Centerpartiet nu hänger på repen i mätning efter mätning, radar skrivbordsstrategerna upp sina facit-i-handen-analyser. Maud Olofsson övergav landsbygden, gick mot höger och attackerade svenska heliga kor, såsom arbetsrätten. Hade hon agerat i klassisk Center-anda hade katastrofen kunnat undvikas. Så låter det från både vänsterfolk och från hittills kuvade Maud-motståndare inom Centerpartiet.
 

Problemet med dessa analyser är att de helt bortser från tiden innan Maud. I ett vidare perspektiv är Maud Olofsson en oerhört framgångsrik partiledare. Centerpartiet peakade i valet 1973, då partiet fick 25,1 procent av rösterna. Sedan backade det i åtta(!) val på raken.1998 röstade ynka fem procent på Centern. Det parti som Maud Olofsson övertog hade därmed gått från att locka var fjärde till var tjugonde väljare på 25 år. Inför valet 2002 ansågs partiet vara dödsdömt. Ingen skulle kunna bromsa den negativa trenden, än mindre vända den. Men den nya partiledaren gjorde vad Karin Söder, Olof Johansson och Lennart Daléus hade misslyckats med. I valen 2002 och 2006 ökade partiet, och började samtidigt locka unga ideologiska storstadsväljare. Stockholm har sedan dess fått egna och nya centerprofiler, såsom borgarrådet Per Ankarsjö och landstingsrådet Gustav Andersson. Unga talanger som Fredrick Federley, Annie Johansson, Abir al-Sahlani och Emil Källström har fått chansen att profilera sig i riksdagen, vilket knappast hade hänt under Olof Johanssons gubbtunga ledning.
 

Maud Olofsson har, med sina fel och brister, varit en lysande Centerledare. Den urvattning som den annars osynliga ministern Anna-Karin Hatt pläderade för på DN Debatt är ett betydligt större hot mot partiet. Därmed inte sagt att Maud Olofsson bör leda Centern inför nästa val. Dagens politiska landskap är något helt annat än det som Tage Erlander, Bertil Ohlin och Olof Johansson verkade i. Efter tio år, om inte förr, är en partiledare utsliten och uttjatad. Så var det med Göran Persson, Gudrun Schyman och Lars Leijonborg – och så är det med Maud Olofsson. Centerpartiet har, under hennes ledarskap, varit mer förändringsbenäget än Moderaterna och betydligt liberalare än Folkpartiet. Men hon och kretsen runt henne har gjort sitt. Det är dags att lämna över facklan till den generation unga centerliberaler som hon har varit med och fostrat.