ÅSIKT

Sista chansen att stoppa EU-staten

DEBATT

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

När Göran Persson nu i Strasbourg lämnar över ordförandeskapet har han sista chansen att sätta ner foten och säga svenskt NEJ när stormaktsprojektet drivs framåt, NEJ när EU militariseras och alliansfrihet urholkas, NEJ när Fischer föreslår val av EU-president och NEJ när Jospin vill ha en EU-regering, skriver Per Gahrton, EU-parlamentariker för miljöpartiet.

Foto: Joachim Lundgren

Efter händelserna i Göteborg har medierna varit fulla av ömsesidiga beskyllningar mellan demonstranter och polis om vem som började. I själva verket var det naturligtvis ingendera. De som började var de EU-ledare som hade barrikaderat sig bakom de mest omfattande polisiära skyddsanordningar Sverige någonsin skådat. Det var de som började – genom att brutalt och arrogant köra över Irlands nej i folkomröstningen om Nice-fördraget.

Om det är solklart att man aldrig som demonstrant får använda våld, hur provocerad man än må känna sig av kravallutrustade poliser, så är det inte mindre solklart att EU:s fördrag kräver enhällighet för varje fördragsändring. Därmed betyder Irlands nej utan minsta tvekan att Nice-fördraget skall placeras i papperskorgen. Det är inte ointressant att när Le Soir, den ledande tidningen i Belgien (nästa EU-ordförandeland), analyserar Göteborgshändelserna pekar man ut tre ”bilder” av EU som förde till gatuvåldet:

”Matthandeln” mellan EU-ledarna i Nice.

EU-ledarnas reaktioner på Irlands Nice-nej.

Makteliten i sitt avspärrande kongresscentrum.

Efterhand som EU byggs, heter det, ”desto mer avlägsnar det sig från folket”. I ett sådant läge räcker det inte med ”polisiära motåtgärder”, EU måste lämna ”sina elfenbenstorn och befästningar”.

Vad gjorde då EU-ordförande Persson? Försvarade han EU-fördragets spelregler? Slog han vakt om de små EU-staternas likaberättigande? Konstaterade han som en självklarhet att Irlands folkomröstningsnej givetvis ska respekteras? Nej, därom hördes ingenting.

Hur ska folk någonsin kunna lita på någonting i EU-sammanhang om inte ens unionen följer sina egna spelregler? Hur ska folk någonsin kunna motiveras att delta i en bred debatt om EU:s framtid om de är övertygade om att en liten maktklick ändå till slut gör som den redan från början, bakom lyckta dörrar, bestämt sig för att göra? Varför skulle väljarna börja delta i val till EU-parlamentet om ändå allting viktigt avgörs på fransk-tyska toppmöten?

Och hur ska man undvika att en liten minoritet av den folkmajoritet som enligt SCB ogillar EU-medlemskapet hoppar över skaklarna när EU-ledarna gör detsamma med långsiktigt betydligt mer omfattande konsekvenser för många fler människor. Gatuhuliganernas skadeverkningar kan repareras, toppmöteshuliganernas demokratisabotage är svårare att komma åt eftersom de har hela maktapparaten på sin sida.

Göran Persson påstår sig vara ganska ljum till EU, ingen ”fantast”. Han tror inte på en EU-stat, brukar han säga. Men varför svek han då Irland? Varför sätter han inte ner foten och säger nej när stormaktsprojektet drivs framåt, när EU militariseras och den svenska alliansfriheten urholkas, när Fischer föreslår val av EU-president och Jospin vill ha en EU-regering? Varför har det svenska vetot legat i byrålådan under hela Sveriges EU-medlemskap? Och varför talar Persson med dubbel tunga: EU-ljumt i Sverige och EU-federalistiskt så snart han framträder i Bryssel och Strasbourg?

En sista chans att återupprätta sin trovärdighet har Göran Persson när han nu ska slutrapportera det svenska ordförandeskapet. Då kan han ta avstånd från sin efterföljares, belgiske premiärministern Verhofstaedt, tilltag att redan några dagar före ordförandeskiftet tillsätta fyra superfederalister som rådgivare för EU:s framtid. Och då kan han göra en kraftfull deklaration för respekt för Irlands folkomröstning och därmed visa att han tar det politiska budskapet från svensk folkopinion och tiotusentals icke-våldsdemonstranter på allvar.

Tyck till:

Per Gahrton, EU-parlamentariker för miljöpartiet