ÅSIKT

Dubbelmoral när sossar kritiserar privatiseringen

Replik!

DEBATT

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det som gäller för Laila Freivalds, Bosse Ringholm och Göran Persson ska gälla för alla stockholmare, skriver borgarrådet Jan Björklund (fp) och försäkrar att ”valfrihetsrevolutionen” i Stockholm är en bra modell också för resten av landet.

Jan Björklund
Foto: Lasse Allard
Jan Björklund

I ett närmast desperat tonläge försöker två socialdemokratiska vänsterdebattörer, Christer Persson och Morgan Johansson (Aftonbladet Debatt 25/6), hävda att Stockholms liberala valfrihetsrevolution leder till allsköns elände.

Det som är påfallande i deras artikel är dock att de totalt saknar belägg för sitt höga tonläge. Trots att de pretentiöst beskriver sin artikel som en ”analys” och en ”studie”, består den i huvudsak av slagord och invektiv för att skälla på de borgerliga majoriteterna i storstäderna.

Tvärtom bygger de upp sin artikel runt ett antal rena lögner; att medborgarnas betalningsförmåga styr vården och skolan i Stockholm: att resurserna i skolan inte längre fördelas efter behov; att ökad konkurrens för den offentliga sektorn inte leder till ökad effektivitet och att hyreslägenheterna ”säljs ut” och dessutom till underpris.

Den valfrihetsrevolution som äger rum i Stockholm är den mest spännande politiska förnyelse som ägt rum i Sverige under överskådlig tid. På många av livets mest centrala områden – att bo, att gå i skolan, att få hjälp när man blir gammal – där ökas den enskilde stockholmarens makt snabbt och kraftfullt.

Som liberal tilltror jag den enskilde medborgaren förmågan att själv, eller tillsammans med sina närmaste, fatta viktiga beslut i sitt liv.

Politikers förmåga att sitta inne med all vishet är begränsad.

Idag går ungefär 12 procent av eleverna i Stockholms stad i friskolor. Till höstterminen har denna siffra stigit ytterligare. Om fem år kan den vara 25 procent. Det beror inte på att jag som skolborgarråd har bestämt det. Det beror på att elever och föräldrar väljer så.

De ekonomiska resurserna till skolan fördelas efter behov, tvärtemot vad Johansson och Persson påstår. Skolor och verksamheter för barn och ungdom tilldelas betydligt mer resurser i socialt utsatta områden än i innerstan. Skolorna i Rinkeby har ungefär dubbelt så hög lärartäthet som innerstan.

På område efter område där det rått kommunala monopol bryts dessa nu upp. På område efter område där valmöjligheterna varit begränsade fullkomligt exploderar mångfalden och valfriheten för stockholmarna. På äldreomsorgen bryts ny mark. Även de gamla som måste bo på ålderdomshem eller får hemtjänst skall nu få möjlighet att välja själva (eller tillsammans med sina anhöriga). Under folkpartiets ledning genomförs nu äld-

reomsorgspengen i Stockholm som ger äldre nya valmöjligheter. Johansson och Persson påstår vidare att konkurrens i den offentliga sektorn inte lett till ökad kvalitet eller effektivitet. De försöker upphöja sitt grundlösa påstående genom att kalla det ”analys”.

De borde ha läst Stockholms universitets utvärdering av äldreomsorgen i Stockholm under 1990-talet. Där konstaterar forskarna att effektiviteten har höjts med över 10 procent genom konkurrensen. Och Bosse Ringholms ESO-grupp på finansdepartementet slog nyligen fast att konkurrensen från friskolor förbättrar kvaliteten även i kommunala skolor.

”Villaägarna är vårt folk”, konstaterade Gunnar Sträng. För äldre tiders socialdemokrater framstod det som något eftersträvansvärt att äga sin bostad. När de boende själva äger sina bostäder uppstår en rad positiva effekter. Fler människor ges ekonomisk trygghet och oberoende, ökad makt över sin vardag och ansvaret för den gemensamma miljön sprids till fler

Persson och Johansson får det att låta som om hyresrätterna kommer att utraderas. Så är inte fallet. Av cirka 275 000 lägenheter i Stockholms innerstad är ungefär hälften hyresrätter och hälften bostadsrätter. Detta är en förskjutning till bostadsrättens fördel på några år. Det kommer dock att finnas långt över 100 000 hyresrätter i innerstan även i framtiden. Alla vill inte äga sin bostad.

Persson och Johansson hävdar att välfärdstjänsterna skola och vård i Stockholm inte längre fördelas efter behov utan efter betalningsförmåga.

Detta påstående ägnar de sedan huvuddelen av sin debattartikel att fäkta emot. Problemet är emellertid att själva påståendet är totalt felaktigt. Jag kan lugna de socialdemokratiska debattörerna – den valfrihetsrevolution som nu genomförs i Stockholm är socialliberal.

Skolan och vården är gemensamt finansierade. Det är inte människors betalningsförmåga som skall avgöra vilken service individen får.

Inte bara Leila Freivalds skall ha rätt att äga sitt boende om hon vill – det skall alla stockholmare om de vill. Inte bara Bosse Ringholm skall ha rätt att köpa loss sin tomträtt om han vill – det skall alla stockholmare om de vill. Inte bara Göran Persson skall ha rätten att välja privata Sofiahemmet för att bota sin onda rygg – det skall alla stockholmare ha rätt till.

Raden av socialdemokrater som privat utnyttjar den nya valfriheten för egen del, men som i riksdag och regering vill förvägra andra samma valfrihet kan göras lång.

Moral är förvisso bra. Men dubbelmoral är inte dubbelt så bra.

Jan Björklund borgarråd i Stockholms stad , 2:e vice ordförande i folkpartiet