ÅSIKT

Stoppa våldsspiralen vid EU:s toppmöten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
SAMMA MÖNSTER Kravaller har utlösts vid flera toppmöten i Europa. Ofta har en minoritet – men polisens hjälp – satt i gång våldsamheterna. I stället för att inkalla större polisarméer borde man försöka bryta mönstret, skriver Carl Tham. Här bilder på Andreas Baader i Baader-Meinhofligan och demonstranter vid toppmöten i Göteborg, Amsterdam, Nice och Malmö.
Foto: AFTONBLADETS ARKIV, AP, PATRIK PERSSON
SAMMA MÖNSTER Kravaller har utlösts vid flera toppmöten i Europa. Ofta har en minoritet – men polisens hjälp – satt i gång våldsamheterna. I stället för att inkalla större polisarméer borde man försöka bryta mönstret, skriver Carl Tham. Här bilder på Andreas Baader i Baader-Meinhofligan och demonstranter vid toppmöten i Göteborg, Amsterdam, Nice och Malmö.

Möten med världens eller Europas överhet följer sedan några få år tillbaka en alltmer välbekant dramaturgi. Arrangörer förbereder sig för bråk. Städer eller stadsdelar avspärras, polismakten rustar sig till tänderna, demonstrationerna följer samma liturgiska mönster där en minoritet – med hjälp av polisen – sätter igång våldsamheterna. Efteråt blir alla bestörta.

På 60-talet hävdade extremvänstern att samhällets inbyggda, dolda våld måste demaskeras. Det skulle ske genom attentat som i sin tur skulle öka samhällets repression. Då skulle de massor som hittills låtit sig sövas av välfärden resa sig och göra slut på det kapitalistiska förtrycket.

Detta var Baader-Meinhof och likasinnades logik. Polisens inledande övervåld – särskilt några beryktade skott (Dutschke) – fick fart på våldspiralen och stärkte gruppernas paranoida världsbild. De blev helt inneslutna i sig själva och alltmer kriminaliserade. Deras befängda logik gjorde, precis som alla utanför trollkretsen insåg från början, halt på halva vägen. Repressionen och intoleransen ökade; våld ledde till överdrivet motvåld. Någon befrielse såg man inget spår av.

Det finns inget större hopp att de små grupper som nu far fram med tillhyggen ska lära något av den historien. De är säkert redan insvepta i sin egen världsbild. Frågan är om de ens själva vet vad de vill. Maskeringen är själva grejen. Men varför skall samhället låta sig provoceras så till den milda grad? Istället för att inkalla än större polisarméer borde man försöka bryta själva mönstret.

Världsbanken gick före redan för flera veckor sedan genom att ställa in ett möte i Barcelona och istället ordna ett Internetmöte. Med tanke på hur många möten som hålls om världens fattigdom och hur lite som ändå blir gjort verkar det vara ett klokt beslut. Också EU kunde fundera på att dra ned mötesfloran. Men när nu ledarna ändå ska träffas varför då inte göra det på mer avskilda platser, utanför befolkningscentra? Det är både meningslöst och hycklande att försöka upprätthålla en fiktion av att man sammanträder nära folket och i ”dialog” då man ändå tvingas sitta isolerad bakom kravallstaket och polismurar.

Jag har nu inga större illusioner om att EU-gruppen kommer att gå in på en sådan linje. Den militanta polisiära traditionen i många europeiska länder skulle uppfatta det som ett nederlag. Nu gäller det att vara hård. Bryssel nästa. Som stad är den ändå mer lämplig än andra eftersom den redan till stora delar är dominerad av en skräckinjagande Europadel; Brysselborna måste väl för länge sedan givit upp idén att röra sig i dessa delar.

Men det finns ingen anledning för Sverige att vandra vidare på denna militanta väg. Den grupp som nu skall grubbla över säkerheten bör ta en lång funderare. Det finns också gott om tid eftersom Sverige lyckligtvis inte skall ha några möten av detta slag på länge. De bör avvakta en bättre kunskap om vad som egentligen hände i Göteborg. De bör vänta med förslag tills känslostormarna lagt sig och de reaktionära och repressiva tongångar som nu gör sig breda sjunkit ihop.

Idén att polisen behöver större befogenheter att omhänderta personer under längre tid måste prövas mycket kritiskt. Att ge polisen en sådan rätt utan en rättssäker domstolsprövning är tveksamt och ökar utrymmet för ett redan omfattande polisiärt godtycke. I själva verket borde polislagen ses över också från andra utgångspunkter än polisens intresse. Det är med hjälp av denna lag som polisen kan spärra av stora områden, förhindra människor att komma till sina bostäder och affärsinnehavare att utöva sin verksamhet. Någon rättslig prövning av rimligheten i dessa påbud sker inte och den som lider ekonomisk skada kan inte få någon ersättning. Det är också med stöd av denna lagstiftning som polisen kan spärra in många hundra människor i en skola på grundval av vaga misstankar om att de förbereder brott.

Man måste också ställa frågan om det är rimligt att låta polisen vara beväpnad med pistoler när den uppträder i samband med hotande kravaller. I trängda lägen är det uppenbarligen lätt hänt att skjutvapen kommer till användning. Våldspiralen vrids vidare.

Det finns självklart en risk att Göteborgsdramatiken kommer att leda till större svårigheter för de rörelser som är kritiska mot EU och dagens internationella maktförhållanden. Men samhället – regering och riksdag – skall inte låta sig provoceras av ett fåtal förvirrade demonstranter och deras föreställningar om att de krossar kapitalismen genom att krossa glas. Håll huvudet kallt. Lär av 60-talet.

Carl Tham (generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center)