ÅSIKT

Solidaritet drog in många i konflikterna i Göteborg

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Låt oss anta, att det faktiskt var en ganska liten del av de personer som inkvarterats på de sedemera belägrade och stormade skolorna i Göteborg, som kom dit för att få en chans att krossa rutor och kasta sten på poliser, med en eller annan förevändning. Att en betryggande majoritet kom dit för att delta i de omfattande seminarierna, gå i EU-motståndsdemonstrationerna och uttrycka sin åsikt, träffa folk och ha kul. (Den som tycker detta är för djärvt antaget uppmanas sluta läsa här.)

De flesta var alltså helt oskyldiga till planerande av något brott, när polisen inledde sina offentliga aktiviteter med att belägra Hvidtfeldska gymnasiet med fartygs-containrar och ett massivt uppbåd kravallpoliser. Ändå var det en stor grupp som vägrade att lämna skolan, när polisen erbjöd dem att gå ut frivilligt efter visitation och lämnande av sitt bagage. Upptrappningen hade börjat.

Varför vägrade de gå ut? Kanske den viktigaste orsaken till att de stannade kvar, och alltså till själva upptrappningen är bisarrt nog det svenska rättssamhället självt.

I en etablerad diktatur eller polisstat har folk till sist accepterat att de är rättslösa, och söker andra vägar att komma runt maktarrogans än konfrontation. De nöjer sej mycket lättare med att ”ge sej frivilligt” och flyttas hit och dit, trots att de vet att de inte gjort något. Men så inte i ett rättssamhälle som Sverige. Vi har från barnsben fått lära oss att vi har rättigheter, att demokratiska spelregler ska accepteras och följas. Vi har som små sjungit Ville, Valle och Viktors ”Man har rätt att fråga varför – man har också rätt att få ett svar”. Att då få chansen att ”ge sej frivilligt” utan närmare förklaringar upplevs av oss som djupt kränkande.

Dessutom har vi ett annat demokratiskt värde, som det ordas mycket om, nämligen solidaritet. När man märker att man är fler i samma båt, och utsatta för en orättvisa, så håller man samman. Man får styrka av att vara många, och man vill inte överge de andra.

Så rättsmedvetenhet och solidaritet var orsaken att så många stannade kvar innanför polisavspärrningarna på Hvitfeldska, och blev indragna i konflikterna. De flesta klarade på ett heroiskt sätt av att hålla lugnet, och många bidrog senare till att på olika sätt söka dämpa våldet, men en del drogs säkert i sin besvikelse med aktivt i gatubråken. Och många poliser fick säkert en stärkt ovilja mot demonstranter i allmänhet av att få sitt erbjudande om villkorlig lejd avvisat.

Så kom alltså de värden som polisen var där för att försvara att själva bidra till de händelser, som kom att hota samma värden. Detta Moment 22 kan uppstå därför att lagarna och rättspraxis successivt har ändrats i riktning mot en hårdare inställning till ”ordningsstörande” av olika slag, sannolikt inspirerat av EU-inträdet. Jag finner det ändå, efter en genomläsning av brottsbalkens text om Brott mot allmän ordning, Ordningslagen och Polislagen oklart vilka lagtexter man grundat sej på, till exempel vid aktionen mot Hvitfeldtska. Det förefaller som om det behövs en översyn här, där man tänker över en gång till hur man vill ha det med möjligheten att omhänderta oskyldiga i jakten på fiktiva eller misstänkta föremål och personer.

Vilket är rättssamhällets pris? Hur viktigt är det att samhällskritiska människor ändå känner att de kan lita på polis och lagar? Och vad innebär det om urskiljningslösa polisaktioner får folkflertalet att blanda ihop våldsverkare med personer vars åsikter man ogillar eller inte förstår, och kräva hårdare tag i största allmänhet?

Anders Erkéus frilansskribent