ÅSIKT

Mitten följer Lundgren åt höger

DEBATT

En rapport som presenteras i dag i Almedalen visar på punkt efter punkt hur de borgerliga partierna kd, c och fp närmat sig moderaterna och hur den samlade borgerliga politiken glidit alltmer högerut.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vi vill gratulera dem moderate partiledaren och skattesänkarfanatikern Bo Lundgren – och samtidigt varna det svenska folket inför nästa års val, skriver socialdemokraterna Jan Bergqvist och Britt Bohlin.

Om drygt ett år kan riksdagen ha en borgerlig majoritet. Det skulle i så fall betyda att kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet tar plats i en moderatledd regering. Landet kommer då att stå inför genomgripande förändringar: ett borgerligt Sverige blir på många sätt ett hårdare och kallare Sverige.

En färsk rapport från den socialdemokratiska riksdagsgruppen visar tydligt att kd, c och fp rört sig i riktning mot moderaternas politik. I motioner och reservationer finner man många gemensamma slutsatser och förslag.

Det är bara att gratulera Bo Lundgren. En sakpolitisk analys visar att ingen högerledare före honom har lyckats samla de borgerliga partierna i opposition så nära intill sig som han gjort.

Det allt överskuggande är förstås skattepolitiken. Det är den som lägger grunden för vilken ambition ett samhälle vill och kan ha för välfärden.

När han tillträdde som partiordförande hade Bo Lundgren suttit i riksdagens skatteutskott under 21 år och dessutom varit skatteminister i den borgerliga regeringen 1991-1994. Det råder ingen tvekan om att han inte bara lyckats skärpa moderaternas skatteprofil, han har också fått hela borgerligheten att göra sänkta skatter till en överordnad fråga i politiken. Men att helt avskaffa flera viktiga skatter, som idag bidrar till att finansiera välfärden, kan få allvarliga konsekvenser för solidariteten mellan generationerna när vi nu får en befolkningsutveckling med många äldre människor i Sverige.

Debatten i riksdagen om vårpropositionen den 14 juni gav än en gång exempel på hur centerpartiet öppnar sig åt höger även i sina hjärtefrågor. Centern ställde upp på den gemensamma borgerliga reservationen som kritiserar den höga kompensationsgraden i den kommunala skatteutjämningen (omfördelningen från rika till fattigare kommuner, inte minst till landsbygdskommuner). Centerns representant i debatten medgav att texten var ”olyckligt formulerad”, men det hindrade inte att de centerpartistiska riksdagsledamöterna röstade för den borgerliga reservationen – ett tydligt tecken på att centerpartiet är berett att ingå i en borgerlig regering, även om denna försvagar regionalpolitiken.

Låt oss ge ytterligare tre exempel på centrala politiska områden där hela borgerligheten valt en utpräglad högerlinje:

I familjepolitiken presenterade de fyra borgerliga partierna redan i fjol sitt gemensamma alternativ till socialdemokraternas förslag om maxtaxa inom barnomsorgen. Det senaste året har också en allt mer gemensam hållning utkristalliserats vad gäller barnbidraget och föräldraförsäkringen. I nästa års val måste väljarna vara beredda på att en röst på vilket som helst av de borgerliga partierna blir en röst för sänkt föräldraförsäkring, ingen extra pappa/mammamånad, ingen höjning av taket i föräldraförsäkringen, ingen maxtaxereform och minskad betydelse för barnbidraget.

De borgerliga partierna närmar sig nu varandra i en gemensam syn på hur barnen ska bli lönsamma för skolan. Skolpeng, som moderaterna länge drivit, riskerar att göra barn till prislappar i ett betalsystem.

I den gemensamma borgerliga reservationen på vårpropositionen skriver de nu: ”Elevers och föräldrars val bör styra resurstilldelningen till skolorna” – ett tydligt steg i riktning mot moderaternas skolpengscheckar.

Moderaterna vill dessutom dra in 60 miljarder kronor från kommunerna och dela ut dessa till skolor som eleverna väljer. Enligt kommunförbundets beräkningar kostar den svenska grundskolan nästa år 66 miljarder kronor. Nu vill moderaterna alltså minska anslagen till skolorna med sex miljarder kronor genom denna administrativt tunga metod. De skär bort en tiondel av de pengar som kommunerna är beredda att lägga på skolan.

Dessutom omöjliggör de med denna modell varje möjlighet att anpassa resurserna efter barnens behov. Hur lång resvägen är till skolan, hur många barn som har andra modersmål än svenska eller hur många barn som har handikapp kommer inte att påverka skolans tilldelning av resurser på ett rimligt sätt.

Inom arbetsmarknadsområdet föreslår de borgerliga partierna mycket stora nedskärningar. Även om de inte är särskilt tydliga med hur dessa nedskärningar ska genomföras finns det ändå en inriktning mot ett långtgående systemskifte i arbetsmarknadspolitiken. De vill helt eller delvis privatisera arbetsförmedlingarnas förmedlingsuppgift. Det handlar om att privatisera de arbetslösa.

Detta ska framför allt ske genom att privata bemanningsföretag startar så kallade bemanningspooler med personal som inte räknas som anställda, utan som arbetslösa.

Under Bo Lundgrens ledning har de borgerliga partierna nu också samlats kring att kraftigt minska fackföreningarnas inflytande på arbetsplatserna, genom inskränkningar i konflikträtten, förbud mot sympatiåtgärder och försämringar av anställningsskyddet.

Dessa långtgående förslag som helt skulle förändra maktförhållande i arbetslivet företräddes tidigare endast av moderaterna.

Nu har dessa nyliberala idéer också fått stöd i det som tidigare kallades för den politiska mitten. Exemplen talar sitt tydliga språk – det finns en gemensam borgerlig dagordning.

Varför gör m, kd, c och fp då inte själva ett gemensamt borgerligt dokument att gå till val på?

Vår gissning är att det handlar om taktik: de borgerliga partierna gör bedömningen att deras chanser att vinna valet ökar om de inte går till val tillsammans utan var för sig.

Så länge ingen synar det borgerliga samlade alternativet kan vart och ett av de fyra partierna locka stöd i de olika väljargrupperna och därmed vinna ett mycket större stöd för den samlade borgerligheten än vad ett samlat program skulle ge dem.

Men nog är det ett rimligt krav att väljarna får veta mer om konsekvenserna av det borgerliga regeringsalternativet.

I synnerhet som borgerligheten idag ligger betydligt mer åt höger än vad den gjorde inför 1998 års val.

Jan Bergqvist ordförande i riksdagens finansutskott , Britt Bohlin vice ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen