ÅSIKT

Israels politik är brottslig

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Sten Anderssons möte med Yassir Arafat och hans kritik av dagens svenska Mellanösternpolitik, retade Göran Persson. Sverige måste tala klarspråk om Israels politik, skriver här förre utrikesministern.
Foto: URBAN ANDERSSON
Sten Anderssons möte med Yassir Arafat och hans kritik av dagens svenska Mellanösternpolitik, retade Göran Persson. Sverige måste tala klarspråk om Israels politik, skriver här förre utrikesministern.

Erlander-linjen? Palme-linjen? Vad skiljer? De frågorna har jag under senare tid fått från många partivänner och medier. De har föranletts av att en del politiker hävdat att Sverige gjort en radikal positionsförändring i sin Mellanöstern-politik; övergått från en Israelfientlig Palme-linje till en mer Israelvänlig Erlander-linje. Den inställningen bottnar i en skrämmande okunnighet och historielöshet.

Hela den svenska arbetarrörelsen omfattade Erlander-linjen fram till sexdagarskriget 1967. Också Olof Palme och jag. Vi gladdes åt att det plågade judiska folket fått ett hemland. Men vi hade en högst ofullständig bild av Mellanöstern-konflikten. Vi var inte medvetna om det palestinska folkets existens, oförrätter och lidanden. Israelerna, också våra partivänner, förnekade att de fanns.

Mitt då ensidiga pro-israeliska engagemang ledde till att jag som nyvald partisekreterare sommaren 1963 tog med mig hela ombudsmannakåren på ett studiebesök i Israel. Det blev en fantastisk upplevelse att se hur människor, av vilka många med nöd och näppe överlevt Nazitysklands förintelseläger, nu med entusiasm, hårt arbete och konstbevattning höll på att omvandla en steril öken till bördiga åkerfält och blomstrande trädgårdar. Vi blev begeistrade över samtalen med Ben-Gurion, Israels grundare, Golda Meir, Shimon Peres och många andra. Om ett palestinskt folk hörde vi inte ett ord.

Det var min då tonårige son som ett par år efteråt öppnade mina ögon. Han hade arbetat på en israelisk kibbutz där några av arbetskamraterna kallade sig palestinier, trots att de var israeliska medborgare. Då jag på nytt besökte Israel, frågade jag min israeliska partisekreterarkollega, Golda Meir, om det fanns ett palestinskt folk. Golda, som var ett barskt fruntimmer, senare med epitetet ”den ende karln i regeringen”, fick ett våldsamt vredesutbrott och röt ”det finns inga palestinier”. När hennes efterträdare, Eliaf, i en bok påvisade motsatsen, fick han genast sparken.

Sexdagarskriget 1967 skärpte vår verklighetsbild. Ockupationen av palestinska områden hotade försätta Israel i en farlig situation. Ben-Gurion, premiärministern, förstod att Israel måste byta ockuperad mark mot fred, annars skulle Israel gå under, antingen som judisk stat eller som demokrati. Behöll man de ockuperade områdena skulle inom några årtionden den arabiska befolkningen vara större än den judiska. Valde man att fördriva araberna, eller att ge dem ett andra klassens medborgarskap, skulle demokratin gå förlorad. Ben-Gurions efterträdare var inte lika kloka och framsynta. Genom en rad folkrättsbrott har den israeliska politiken lett till moralisk tragedi för Israel och katastrof för palestinierna.

Sveriges Mellanöstern-politik måste bygga på folkrättslig grund, på internationell lag. Det hävdade både Erlander och Palme. Därför hade Palmes kritik mot Israels folkrättsbrott Erlanders helhjärtade stöd och därför är det rätt att sätta likhetstecken mellan Erlander-linjen och Palme-linjen. Men båda förblev Israels vänner. Riktiga vänner är uppriktiga vänner. Det är inte i fiendskap de driver sin kritik utan i vänskap med Israels folk. Israel har i årtionden begått brott mot folkrätten och mänskliga rättigheter:

Det är ett folkrättsbrott att i mer än trettio år militärt ockupera ett annat folks territorium.

Det är ett folkrättsbrott att annektera territorium och utsträcka sin egen lagstiftning och administration till de ockuperade områdena.

Det är ett folkrättsbrott att inlemma de ockuperade områdena, steg för steg, i det israeliska samhället.

Sedan 1967 har Israel konfiskerat, stulit om ni så vill, över tjugo miljoner kvadratmeter palestinsk mark för bosättningar och vägar. I dessa illegala bosättningar bor mer än 200 000 israeler. I Gaza har fyrtio procent av all mark konfiskerats. Där bor 5 000 israeler. De mer än en miljon palestinierna i Gaza får nöja sig med 60 procent av marken. Och med hälften av vattentillgångarna.

Västbanken har blivit ett lapptäcke av bantustan-liknande områden. Översitteri, arrogans och trakasserier från soldaterna vid gränsposteringarna är de resandes dagliga färdkost. Ockupationens vardag, mötet mellan dem som bestämmer och dem som tvingas till underkastelse, leder till frustration och bitterhet.

Det är ett brott mot folkrätten att utdela kollektiva straff i form av husockupationer, sprängda bostäder och avstängningar. Folkrätten ger även rättigheter. Varje folk har rätt till självförsvar. Om vi svenskar skulle bli ockuperade har vi inte bara rätt utan skyldighet att göra motstånd. Den rätten har lika självklart det palestinska folket mot den israeliska ockupationsmakten. Den ger däremot varken palestinier eller israeler rätt att våldföra sig mot civilbefolkningen.

Det gäller i lika hög grad Israels lönnmord på politiska ledare som de fanatiska palestinska självmordsbombarna. Folkrätten ger varje folk rätt till självbestämmande. Palestinierna är ett folk. En lösning av konflikten, som inte tar hänsyn till det palestinska folkets rättigheter, blir varken fredlig eller varaktig. Svensk Mellanöstern-politik måste bygga på folkrättens principer, ett bestämt hävdande av mänskliga rättigheter och ett lika bestämt avståndstagande mot brott mot dessa principer och rättigheter.

Det var detta Olof Palme gav uttryck för, långt före någon annan. Klarast kom det fram i hans tal i Storkyrkan den 13 april 1983. Palme förordade då dialog och samtal istället för våld och terror, fred och försoning istället för krig och konflikter. Han uppmanade PLO att erkänna staten Israel och Israel att erkänna palestiniernas rätt att avgöra sin egen framtid.

Självklarheter tycker vi i dag men då, i Storkyrkan, möttes han med hån och hot.

Palme-linjen och Erlander-linjen sammanföll och förvandlades till partiets linje i Mellanöstern-konflikten. Och så småningom till Sveriges, antagen av den svenska riksdagen. Den linjen ligger fast. Den kan ingen enskild person ändra på. För det krävs beslut av partikongress och riksdag. Säkert hade både Erlander och Palme delat min uppfattning att Sverige och EU måste tala klarspråk och rätta sitt handlande därefter.

Nog är det väl märkligt att EU hade mod och kraft att omedelbart isolera Österrike från diplomatiskt umgänge, därför att Haider i sin främlingsfientlighet bekämpar invandring – medan EU talar diplomatiskt dämpat när Israels regering med våld och förtryck fördriver palestinier, stjäl deras mark, spränger deras hus, skövlar deras frukt- och olivodlingar.

Självfallet måste Sverige göra sitt yttersta för att bidra till fred och försoning mellan israeler och palestinier. Det gör vi bäst genom på alla sätt stödja fredskrafterna i Israel och Palestina.

Sten Andersson (tidigare utrikesminister s)