ÅSIKT

Folkrörelseidrotten lever – men hur länge?

DEBATT

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag känner stor oro för att barn- och ungdomsidrotten ska bli för dyr för dem som allra mest behöver den, både som fysisk aktivitet och som social gemenskap, skriver Gunnar Larsson på Riksidrottsförbundet och hoppas på starkare politiskt och ekonomiskt stöd inför rörelsens förestående 100-årsdag.

En idrott tillgänglig för alla är ett demokratiskt önskemål. Det är också en av grundpelarna i den svenska modell som gjort vårt land så framgångsrikt på de internationella idrottsarenorna. Sverige är ett idrottsland. Vi ser bevis på det överallt, inte i första hand i samband med mästerskapens prisceremonier på TV, utan framför allt i vardagen. Barn som sparkar boll, män och kvinnor joggande i parken och idrottshallar fyllda av aktiviteter. Alla åldrar, från de yngsta till de äldsta. Bilden har blivit en så självklar del av vår verklighet att vi knappast tänker på den längre.

Men bakom allt detta finns något mer, en organiserad idrottsrörelse. Tre miljoner medlemmar, varav två miljoner aktiva, med 600 000 i regelbunden tävlingsverksamhet, med 500 000 ideella ledare, som tar hand om två tredjedelar av våra pojkar och hälften av våra flickor i åldrarna 7–15 år, är det utan tvekan Sveriges mest livskraftiga folkrörelse.

Den kvantitativt överlägset största delen av idrottens verksamhet består av aktiviteter för barn och ungdomar, ledda av ideella krafter (ofta föräldrar) som frivilligt och utan ersättning ägnar sin fritid åt sina egna och andras barn. Drivkraften är inte ambitionen att fostra nya världsmästare, även om några faktiskt kommer att göra det, utan snarare glädjen att umgås med barnen och hjälpa dem växa både idrottsligt och mänskligt. Utan alla dessa ledare skulle idrotten inte vara den massrörelse den idag är. Det är också i första hand denna fantastiskt breda och omfattande barn- och ungdomsverksamhet som givit oss samhällets, både statens och kommunernas, stöd i form av såväl direkta bidrag som subventionerade idrottsanläggningar. Denna kombination – ideella ledare och samhälleligt stöd – har gjort det möjligt att skapa en idrott öppen för alla, oavsett kön, etnisk bakgrund eller ekonomi.

Idrottsrörelsen är i dag en viktig faktor när det gäller invandrarbarnens integration i samhället.

Hälften av våra andra generationens invandrarpojkar är med i en idrottsförening. För flickorna är siffran tyvärr lägre, bara 34 procent. Men faktum är att ingen annan del av föreningslivet gör mer än idrottsrörelsen. Idrotten har visat att den kan bygga broar mellan olika kulturer. Vi har sett hur ungdomar med invandrarbakgrund, även flickor, är beredda att ta ett stort ansvar som idrottsledare. Dessa ungdomar har alla förutsättningar att fortsätta utvecklas och bli förebilder för nästa generation.

Vi inom idrotten skulle vilja göra mer, men risken är att en allt mer ansträngd ekonomi tvingar föreningarna att i stället höja tröskeln och därmed göra mindre.

Självklart är idrotten beroende av samhällets stöd för att på ett bättre sätt ta hand om de unga. Men vi får inte blunda för vårt eget ansvar. Det finns föreningar som fungerar mer som vinstdrivande företag än ideella föreningar, och tar ut avgifter därefter. Det finns föreningar som låter samhällsstödet, ägnat att stärka barn- och ungdomsverksamheten, gå till andra delar av föreningen. Här gäller det att vi alla inom idrotten verkligen arbetar för att idrotten skall vara tillgänglig för alla. För idrottens framtid!

I dag är idrotten dessutom en allt viktigare faktor för folkhälsan. I en situation när alltför många är så inaktiva att de inte når upp till en god hälsonivå och när fysisk inaktivitet av forskare bedöms som en av våra största ohälsofaktorer, då blir den breda barn- och ungdomsidrotten mångdubbelt viktig. Goda motionsvanor, lusten och glädjen i att vara fysiskt aktiv, grundläggs tidigt. När skolan, trots detta faktum, sviker sin uppgift genom att skära ner i stället för att utveckla den fysiska aktiviteten i skolan, då blir idrottsrörelsens verksamhet oersättlig.

Det är sant att timplanerna i skolan öppnar möjligheter för intresserade skolor att på eget initiativ utveckla den fysiska aktiviteten och idrottsämnet. Det så kallade Bunkefloprojektet, som spritt sig från Skåne ut över hela landet, visar vad engagerade människor kan åstadkomma i samverkan mellan skolan och idrottsrörelsen. Där är Idrott och Hälsa ett dagligt och obligatoriskt kärnämne. Idrottsföreningen hjälper till med fysisk aktivitet.

Vi måste från idrottens sida sprida dessa erfarenheter ytterligare. Men det är också ett ansvar för våra politiker. Med tanke på situationens allvar när det gäller våra ungdomars möjligheter att få den fysiska aktivitet som är nödvändig, är frågan om det inte tar för lång tid att övertyga landets alla rektorer. Därför måste vi kanske diskutera nödvändigheten av att fatta centrala beslut om läroplanens innehåll som gör att alla barn och ungdomar får idrott och fysisk aktivitet som obligatoriskt ämne.

Samtidigt som skolan sviker sitt ansvar finns det oroande tecken på att idrottsrörelsen tvingas in i en situation där den får allt svårare att leva upp till sina mål. Under ett antal år har stödet till idrotten i de flesta kommuner legat still eller till och med minskat. På många håll tvingas föreningarna betala kraftigt höjda hyror för idrottsanläggningar och andra lokaler. På något sätt måste pengarna fram, alltså höjer man medlems- och träningsavgifter.

Jag känner stor oro för att en del av barn- och ungdomsidrotten riskerar att bli för dyr för att våra ungdomar skall kunna göra ett fritt val om man vill vara med i en idrottsförening. De som är mest i riskzonen är ofta de barn och ungdomar som allra mest behöver idrotten, både som fysisk aktivitet och som social gemenskap.

Om två år, år 2003, fyller den svenska idrottsrörelsen 100 år. Det ska vi naturligtvis fira. Men framför allt ska vi utnyttja tillfället att lyfta fram och ytterligare utveckla den svenska idrotten i hela dess bredd. Speciellt handlar det om barn- och ungdomsidrotten, där vi vill göra en särskild satsning på att utbilda ledare, inte minst unga ledare.

Den bästa födelsedagspresent vi skulle kunna få från våra politiker och andra beslutsfattare är ett klart och uttalat stöd i denna satsning, och att man i aktiv handling är beredd att stödja idrotten. En folkrörelseidrott där det finns plats för alla.

Tyck till:

Gunnar Larsson ordförande i Riksidrottsförbundet