ÅSIKT

Sverige mår inte bra när ignorans och kyla får råda

DEBATT

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Regissören Birgitta Götestam hamnade på akutmottagningen och kände sig så förnedrad av behandling och bemötande att hon nu tvivlar på att det finns någon plats alls för omtanke och medkänsla i vårt land, trots Göran Perssons skryt om att ”Sverige går bra”. För Sverige mår inte bra, menar hon.

Foto: Calle Törnström

Härförleden nödgades jag uppsöka akutmottagningen på ett av våra större sjukhus. Jag blir inkörd i ett rum med en skrynklig sjukhusskjorta på magen. Dörren står på vid gavel, medan jag lydigt drar ner behån och sätter på mig skjortan. Samtidigt springer en oavbruten ström av människor in och ut ur rummet, ett förråd. Ingen säger hej eller ursäkta – eller bara ett litet leende. Jag förstår snart att jag inte existerar. Jag får det bekräftat efter en halvtimme då en undersköterska utan ett ord tar mitt blodtryck.

En halv timme senare återkommer hon tillsammans med en ung man runt 25 år. Utan ett ord, utan att se på mig, öppnar han min skjorta, blottar mina bröst och sätter på EKG-elektroderna. Naturligtvis fortfarande med vidöppen dörr och springande och i skåp smällande personal. Undersköterskan drar ut EKG-remsan, mannen tar bort elektroderna och i fullständig tystnad lämnar de mig med min öppna skjorta. En timme förflyter, fortfarande med ostängd dörr. Jag fryser och utan filt och utan kudde börjar nu mitt ganska lugna hjärta oroväckande ändra rytm. Då inträder plötsligt en av dessa ordlösa vitklädda, tar ett bestämt tag i båren och skjuter snabbt ut den i korridoren, bekvämt nära ambulansintaget med vidöppna dörrar. Jag beslutar mig hastigt för att överlåta nöjet till någon annan och går hem.

Jag tror att många delar mina erfarenheter. Och jag tror att allt för många av oss glömt hur mycket en vänlig hand, en respektfull attityd och ett empatiskt leende betyder.

Bristen på visad empati behöver kanske inte alltid vara ett djupgående problem. Det kan också ha utvecklats till en attityd. En vana. En oroväckande vana. Särskilt i pressade yrken med generande låg lönesättning, som sjukvården. Personalens stress landar alltför ofta på patienterna och klär av dem deras integritet; inte bara när den landstingsägda eller den privatiserade sjukhusskjortan dras på, utan också genom behandlingsattityden. Vården är säkert utmärkt inom många områden, men frågan är vart omsorgen håller på att ta vägen? Kanske har sjukvårdens åtstramningspolitik börjat cementera negativa attityder, som går ut över tredje part. Exemplen är legio.

Håller empatin i Sverige på att försvinna? Eller har den kanske aldrig funnits? Har den bara varit som den förrädiska förälskelsen: flyktig och trolös? Känslosamhet, passande partipolitiska slagord, manifest. ”De växande barnen, de stackars sjuka, de hjälplösa gamla” – alla ska ha samma rätt till ”skola, vård och omsorg”. Den visan har vi lärt. Och sjunger fortfarande, fast vi alla vet att den klingar falskt.

Det privatiserade har blivit allt mer privatiserat, det privata allt mer privat, det hjälplösa allt mer hjälplöst. Debatten om orättvisorna tycks mer och mer ha förvandlats till alibin för engagemang, istället för äkta engagemang. Hur konstigt det än kan låta, så handlar ju faktiskt inte riktigt allt bara om pengar, även om vi just nu är inne i en våldsam pendelsvängning mot Mammons rike. Men som bekant slår pendeln alltid tillbaka. Och var hamnar vi då? Vilken slags verklighet har vi skapat av bara farten? Vad har vi för inre beredskap när marknadens propp går och det är för mörkt att hitta någon affär som säljer en ny...

Så länge pengar och social fasad kan skymma de inre bristerna och skavankerna är det lätt att glömma bort det där ordet som inte heter pengavärde utan människovärde och är det enda riktiga värde en människa kan få. Men man behöver bara höra Göran Perssons ”Sverige går bra”, för att känna den ändlösa förvirringen och förtvivlan från ostädade, lärarlösa skolor, fullbelagda omänskliga akutmottagningar, födande svenskor på väg mot Köpenhamn och ensamhetens stinkande äldreomsorg .

”Sverige går bra” Det är möjligt. Men Sverige mår inte bra. Ett land, där ekonomin styr empatin, kan aldrig må bra. Vi lämnar vår framtid, våra barn, flickande med remotekontrollen mellan hårdporr, våldsfilmer och dataspel, för att vi inte har råd att ge dom det bästa dom kan få: tid.
Utan ett ord, utan att se på mig, öppnar han min skjorta

Ett barn, som aldrig av någon vuxen får tid att bli lyssnad till, få ställa frågor och få sammanhang förklarade, löper stor risk att få en snedvriden världsbild. Ett barn, som växer upp med vuxna som inte kan, vill eller vågar visa omsorg, medkänsla, inlevelse i andras smärta också utanför familjen, blir i värsta fall ett barn som heller inte kan visa empati. När det som borde vara det enklaste av allt, att visa respekt och medkänsla för en ung eller gammal medmänniska, blivit det svåraste av allt, när man inte har tid att sträcka ut en hjälpande hand – då är det allvarligt. Då börjar det luta åt ättestupan igen.

Men vad kan vi då göra? Var finns skyddsnäten för alla barn och unga vars föräldrar fastnat i kampen för överlevnad eller kampen för karriären och som inte har tid. Hur ska den växande generationen kunna få tillgång till det som borde vara allas rättighet: att få lära sig om sig själva och varandra? Lära sig förstå orsak och verkan, se sammanhang. Borde inte då det Sverige, som ”går bra”, akut se om sitt hus, värna sin framtid och inte bara skjuta problemet framför sig?

Det mångkulturella Sverige behöver skaffa sig ett nytt slags kapitaltillskott. Ett mänskligt förståelsekapital. Ämnet ”människokunskap” vore idag självklart på läroschemat.

Den allvarliga ålderssegregeringen i Sverige är ett annat av de tydliga tecknen på minskande empatisk förmåga. Den mediala ungdomshysterin gynnar varken unga eller gamla. Klyftor och okunskap skapas. Det blir allt svårare att hitta vuxna förebilder. De finns, men är inte tillräckligt uppkäftigt eller trendigt mediala. Vi har inte längre tid att lära av varandra. Vi slutar att identifiera oss som individer, utan gör det alltmer som grupp. Själv tillhör jag 50+ gruppen – för gammal för att få ställa mig i kön på många äldreboendecentrum.

Direktörer med tjusiga fallskärmar har råd att stänga sina dörrar. Andra har inte råd att öppna dörrar. I dag har vi varken skola, sjukvård eller åldringsvård för alla. Medkänslan säljs ut på börsen och förvandlas till aktier i ”vem som snabbast kan torka gamla förlamade fru Persson där bak”.

Tyck till:

Birgitta Götestam regissör