ÅSIKT

Israelpolitiken har blivit mer nyanserad

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
På senaste tiden har två antisemitiska demonstrationer hållits i Sverige. Här bränner palestinska demonstranter i Malmö den israeliska flaggan.
Foto: HAYAT ALI
På senaste tiden har två antisemitiska demonstrationer hållits i Sverige. Här bränner palestinska demonstranter i Malmö den israeliska flaggan.

Jag har aldrig förstått fascinationen kring den mannen. Yassir Arafat har begått merparten misstag en politiker kan göra. Han är genomkorrumperad, hans ministrar har förskingrat hur mycket pengar som helst. Demokrati är ett okänt begrepp i Palestina; människor kastas i fängelse för minsta regimfientliga ord, tryckfrihet är ett parodiskt begrepp. Hur många undersåtar har inte denne man avrättat i namn av förräderi – antingen har de samarbetat med fienden eller velat verka för fred med israeler.

Historiskt är hans register frånstötande. Samarbetet med sovjetkommunismen, de nära banden med Honecker och Ceaucescu, försvaret av massakern på Himmelska Fridens torg, stödet åt Sovjetockupationen av det islamiska Afghanistan, terrorbombningar av judar i både Israel och ute i världen och det som tycktes få honom på fall – stödet åt Saddam Hussein och hans gasbombningar av försvarslösa kurder. Det är denne politiske äventyrare världen satte sin tillit till och som genomförde det löftesrika handslaget på Nobels fredsfest med Rabin och Peres.

Arafat höll inte hela vägen, som så många av oss hade hoppats på. När väl fredsprocessen skulle fullbordas, retirerade han och kastade ut både araber och judar i det utnötningskrig som snart i ett års tid skördar alltfler offer.

Det var denne Palestinaledare som kallat Sten Andersson sin ”käre bror” och som Andersson träffat i lönndom – dagen innan Arafat skulle träffa Göran Persson. De två svenskarnas ovänskap var redan beseglad vid Sten Anderssons förstamajtal, strax innan det fa-

mösa mötet. Statsministern hade då i skymfande ton påståtts sakna Olof Palmes skicklighet som ledare. Tuppfäktningen var i full gång och kommer kanske först att avslutas när den socialdemokratiska partistyrelsen fällt sin dom.

Den förre utrikesministern talar om sin upptäckt av det palestinska folket som vore det en religiös omvändelse (Aftonbladet Debatt 14/7). I stället för att erkänna konfliktens komplexitet väljer han att okritiskt ta parti för den palestinska parten. Då har han också förverkat sin roll i fredssamtalen.

Flera opinionsbildare har retat sig på vad de ser som statsministerns ändrade Israelpolitik. Jan Guillou hävdar att Perssons agerande ”kostar blod”, ”är brottsligt” och att han ”gormande och sprattlande skall bäras ut ur sin håla”. Palestinalobbyn som de senaste decennierna vant sig vid åsiktsmonopol vad gäller pressens bevakning av konflikten här i landet – med kultur- och ledarsidor och en nyhetsrapportering som tid efter annan framfört de mest ensidiga partsinlagor till PLO:s fördel – kan inte hantera den svängning som kommer att ske efter att fredsprocessen så grundligt spruckit.

Som svensk jude, med en starkt kritisk inställning till den israeliska politiken under Ariel Sharon och dennes stöd till bosättare, lönnmorden på palestinska medborgare med mera, ser jag med tillfredsställelse på en mer realitetsanpassad svensk politik – kritisk mot bägge parter men också överbryggande där fredliga möjligheter kan anas.

En anledning till en mer balanserad debatt och politik är att antisemitismen här i landet hämtar näring ur Mellanösternkonflikten. Sedan sjuttiotalet har ingen judisk aktivitet kunnat bedrivas utan att polisiärt skydd behövt inkallas. Alla judiska gudstjänster i Sverige kräver skydd. Judiska daghem omgärdas med den mest minutiösa säkerhet.

Inte ens sekulära möten som seminarier kring judisk filosofi eller judisk litteratur kan genomföras utan säkerhetsarrangemang. Vilka är då de eventuella gärningsmännen? Självklart extremister från arabvärlden, främst Palestina. Inte bara islamiska fundamentalister utan politiska ytterlighetsmän från vägrarfronterna.

De inhemska nazisterna har också uttalat hotelser – vi har på sistone skådat två antisemitiska demonstrationer – en extremistarabisk och en nazistisk – vilket visar på hur ovarsam behandling av nyhetsrapportering och ett åsiktsmonopol kan stampa fram kusligheter som vi trodde hörde historien till.

Tänk på oss, ni som kan gå till högmässan och be i frid. Tänk på oss, när ni släpper era barn till sommarläger och de kan plaska runt i badet utan att vakter behöver bevaka dem. Tänk på oss, som trots vår påstått gammaltestamentlige Gud mera fruktar – människan.

Salomon Schulman (barnläkare)