ÅSIKT

Vår politik kan minska klyftorna i Sverige

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Klyftorna ökar Några få kommuner växer medan de andra tappar befolkning. Samtidigt blir de rika allt rikare och de fattiga ännu fattigare, skriver centerpartisterna Maud Olofsson och Agne Hansson. De efterlyser en politik som ökar människors självbestämmande och leder människor bort från bidragsberoende.
Foto: LARS OTTOSSON, TV STOCKHOLM
Klyftorna ökar Några få kommuner växer medan de andra tappar befolkning. Samtidigt blir de rika allt rikare och de fattiga ännu fattigare, skriver centerpartisterna Maud Olofsson och Agne Hansson. De efterlyser en politik som ökar människors självbestämmande och leder människor bort från bidragsberoende.

Jan Bergqvist och Britt Bohlin (båda s) går i ett inlägg i Aftonbladet till attack på mittenpartierna på tämligen lös grund. Bakgrunden är en rapport om den borgerliga enigheten som socialdemokraterna presenterat.

Det måste onekligen kännas märkligt för många människor som hittills röstat på socialdemokraterna när företrädare för regeringspartiet lägger större kraft på att formulera en borgerlig regeringsförklaring än att driva sin egen politik.

Centerpartiet har under våren lyft fram och pekat på den snabba och illavarslande klyvning som sker av landet, både socialt och regionalt. Skolan misslyckas med att ge våra barn och ungdomar godkända kunskaper, köerna och väntetiderna växer inom sjukvården, våra vägar faller sönder, fastighetsskatten riskerar att driva fattiga pensionärer i attraktiva områden från hus och hem, trots högkonjunktur är arbetslösheten mycket hög på många orter, antalet långtidssjukskrivna ökar och regelverket förhindrar människor att få den rehabilitering de rätteligen borde få och krångliga regler hindrar småföretagande. Klyftorna vidgas och blir tydliga.

Medan några få områden växer tappar huvuddelen av landets kommuner befolkning. Också mellan individer ökar klyftorna. De rika blir rikare och de fattiga fattigare, lönegapet mellan män och kvinnor ökar, jämställdheten i Sverige går åt fel håll och nya svenskar får inte vara med på arbetsmarknaden.

Under 1990-talets senare del har 85 000 barnfamiljer med låga inkomster tappat i köpkraft och vart 12:e barn i Sverige år 2001 växer upp i familjer med långvarig fattigdom. Var tredje ensamstående mamma i dag är beroende av socialbidrag samtidigt som vart femte barn växer upp i en familj som inte klarar en oförutsedd utgift på en veckas tid. Listan över tillståndet i nationen kan göras lång. Det är sannerligen ingen munter läsning. Inte för den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier. Men framför allt inte för alla de som lever i denna verklighet och som ständigt hör Göran Persson och Bosse Ringholm upprepa att ”det går bra för Sverige”.

I det läget presenterar socialdemokraterna en rapport på cirka 100 sidor som beskriver vad en kommande borgerlig regering kommer att göra.

Vi som trodde att socialdemokrater och väljare runtom i landet var intresserade av att få klart för sig vad regeringen vill genomföra för att vända utvecklingen. För det är ju trots allt den nuvarande s-regeringen som fortfarande sitter på makten.

Det är självklart att centerpartiet står i kraftig opposition mot den ovan beskrivna politiken. Vi har inte den synen på rättvisa. Vi vill samla landet både regionalt och socialt. Den sociala och regionala klyvningen är en förlust främst för enskilda människor som ställs utanför samhället och tillväxten, men också för samhället eftersom färre tillåts bidra till tillväxt och välfärd. Alla borde få vara med. Då växer det mer.

Men det kanske är så att det socialdemokratiska styret står tomhänt?

Kanske inser Bergqvist och Bohlin att det de skulle vilja göra förhindras av det samarbete man valt i riksdagen? Kanske är det så att den politik man känner sig tvingad att driva känns fel? Fel därför att den låser fast människor i bidragsberoende och minskat självbestämmande samtidigt som den riskerar att orsaka liknande hål i statsfinanserna som det tog 1990-talet att täppa igen. Fel därför att den inte samlar landet socialt och regionalt.

Bergqvist och Bohlin försöker låta påskina att centerpartiet skulle vara villigt att medverka till att försämra den kommunala skatteutjämningen genom att rycka en mening i den gemensamma borgerliga reservationen ur sitt sammanhang. Så är inte fallet. Centerpartiet vill inte försämra kompensationsgraden och det vet Bergqvist och Bohlin men avstår av taktiska skäl från att skriva det i sin artikel. Däremot är det viktigt att inse det faktum att det kommunala skatteutjämningssystemet har oönskade negativa effekter. Låt oss, i likhet med den socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernkvist, kalla dem skönhetsfläckar. Viktigt att notera är också att det förslag till inkomstskattereform med fokus på låg- och medelinkomsttagare som centerpartiet lanserat lättar trycket på det kommunala skatteutjämningen. En skatteutjämning som för övrigt belastas extra hårt i och med att staten ledd av den socialdemokratiska regeringen brustit i sitt ansvar för de uppgifter staten är satt att sköta. För vår del är det viktigt att slå fast att oavsett hur en ny regering kommer att se ut så måste politiken inriktas på att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet. Goda kommunikationer, både fysiska och elektroniska, är avgörande viktiga för det.

Politiken måste även ge utrymme för människor att växa, att öka självbestämmandet och leda bort från bidragsberoende. Sänkta skatter för dem med låga och medelstora inkomster är viktigt för att uppnå detta. Människor måste ges möjlighet att gå från bidragsberoende till egenförsörjning.

En ny regering måste också reformera skolan så att barn och ungdomar tillförsäkras en god utbildning, återställa tilltron till sjukvården och tillförsäkra våra äldre en god omsorg av hög kvalitet. Vi märker av alla de som hör av sig till oss att det finns ett starkt stöd för en sådan politik, även bland dem som hittills röstat på socialdemokraterna. Om detta kallas ”högerpolitik” då kan vi bara dra en slutsats av socialdemokraternas rapport: det är att vad som sker i dag logiskt sett bör kallas ”vänsterpolitik”. Vi är också övertygade om att människor inte tycker att det som sker idag är vad de vill ha.

Maud Olofsson, partiledare centerpartiet

Agne Hansson, gruppledare riksdagen (c)