ÅSIKT

Palestinierna har stöd av folkrätten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Salomon Schulman, Sten Andersson och Gunilla Carlsson är högaktuella i Palestinadebatten. Och Göran Persson, här med Arafat på Västbanken.
Salomon Schulman, Sten Andersson och Gunilla Carlsson är högaktuella i Palestinadebatten. Och Göran Persson, här med Arafat på Västbanken.

EXAKT PÅ VILKET

sätt Göran Persson har förändrat svensk utrikespolitik när det gäller frågan om den israeliska ockupationen av palestinskt territorium vet vi inte. Bland annat därför att Göran Persson själv är ovillig att föra en politisk diskussion i ämnet. Men att Göran Persson är mindre kritisk till den israeliska ockupationen än någon av sina socialdemokratiska företrädare tycks stå klart. Därför får han applåder från borgerliga ledarsidor och från andra anhängare av den israeliska ockupationen.

Här på Aftonbladet Debatt har senast moderatpolitikern Gunilla Carlsson (18/7) och barnläkaren Salomon Schulman (24/7) uttryckt sitt stöd för Göran Persson.

Salomon Schulman berömmer Göran Persson för ”en mer realitetsanpassad svensk politik”. Realitetsanpassad? Vad det betyder i sammanhanget kan nog inte ens skribenten själv förklara. Anpassad till realiteterna, det vill säga den ockupation som varat i över trettio år?

EMELLERTID ANFÖR Salomon Schulman tre argument för sitt stöd till Göran Perssons förmodade stöd för ockupationen:

För det första tycker Salomon Schulman illa om Yassir Arafat.

För det andra menar han att ”antisemitismen hämtar sin näring ur Mellanösternkonflikten”.

Och för det tredje anför han att judiska aktiviteter i Sverige sedan mer än trettio år måste ha polisskydd mot tänkbara palestinska gärningsmän.

Låt oss för resonemangets skull säga att Salomon Schulmans tre argument är helt korrekta. Yassir Arafat är en skitstövel, antisemitismen hämtar sin näring ur Mellanösternkonflikten och judiska aktiviteter i Sverige måste ha ständigt polisskydd mot de palestinier som visserligen aldrig angripit några judiska aktiviteter. Allt detta är sant, säger vi.

På vilket sätt skulle dessa sanningar förändra det grundläggande förhållandet att Israel är ockupanten och palestinierna de ockuperade?

Har Salomon Schulmans argument någon som helst betydelse för folkrätten, som gör palestiniernas motstånd mot ockupationen lagligt och Israels ockupation olaglig?

Har Salomon Schulmans tre argument någon som helst beydelse för FN, för EU och för Sverige vad gäller den fastslagna linjen att ockupationen är olaglig och måste upphöra?

Naturligtvis inte.

Moderatpolitikern Gunilla Carlsson berömmer, liksom Schulman, Göran Persson för hans ”nyansering av Sveriges förhållande till Israel” och för ”en välkommen och efterlängtad tillnyktring” efter den politik som lades fast under Olof Palme.

Gunilla Carlsson anför ungefär samma argument som Salomon Schulman:

För det första är Yassir Arafat osympatisk.

För det andra är det de ockuperades fel att de är ockuperade eftersom de gör motstånd.

För det tredje är palestinierna antijudiska.

Och för det fjärde är Sten Andersson, Göran Perssons kritiker, anhängare av antisemitism.

Till skillnad från Salomon Schulman presenterar Gunilla Carlsson dessutom ett förslag till praktisk handling. Sverige bör strypa sitt ekonomiska bistånd till sjukvård och skolor på de ockuperade områdena till dess den osympatiske Arafat underkastar sig och skriver på ett fredsavtal, oklart med vilket innehåll.

Vad gäller Gunilla Carlssons anförda argument för stöd till Göran Persson så är de några nyanser mer osmakliga än Schulmans. Men även om vi godtar till och med hennes argument så förändras konflikten inte i sak. Fortfarande har palestinierna folkrätten på sin sida och fortfarande är Israel den part som dagligen förbryter sig mot folkrätten.

Gunilla Carlssons förslag att Sverige som stat skall delta i den ekonomiska krigföringen på Israels sida är för grovt för att ens diskutera.

VAD EMELLERTID båda eftersträvar är status quo, ingen förändring. Det är också Israels politik. För varje decennium som går med fortsatt ockupation framskrider den etniska rensningen och bebyggs de ockuperade områdena av ockupanter och fördrivs invånarna. Några decennier till så är kanske saken klar. Förutsättningarna är att ockupationen kan fortsätta och alla fredsansträngningar saboteras eller förhalas.

I förhalningsstrategin är tal om annat än huvudsaken avgörande. Diskussionen får aldrig handla om huvudsaken: att Israel, i strid mot folkrätten, är ockupanten och att palestinierna, med stöd av folkrätten, är de som gör motstånd mot ockupationen.

Varken Carlsson eller Schulman eller andra med samma åsikter skulle någonsin säga rent ut att de är för ockupationen. Ingen säger något annat än att det blir fred först när ockupationen upphör.

Vad de säger är att just nu kan ockupationen inte upphöra för att Yassir Arafat är osympatisk, antisemitismen ett mänskligt gissel, de ockuperade gör för mycket motstånd, saken är komplicerad, man får inte vara ensidig, det är inte ens fel att två träter – vilket som helst argument duger bara det syftar till bevarad ockupation.

Om ockupationen upphör så faller emellertid samtliga de argument, besynnerliga eller ej, stora som små, som Gunilla Carlsson och Salomon Schulman framfört.

Huvudfrågan är inte det minsta ”komplicerad”, således. Ockupationen måste upphöra, först då kan det bli fred. Det råkar vara Sveriges hittills gällande linje och det är svårt att förstå hur Göran Persson skulle kunna ändra på den.

Det är lättare att förstå varför anhängarna av Israels ockupation alltid talar om annat.