USA:s hämnd – bin Ladins fälla

Vedergällning är en fälla.

I en värld vi trodde hade lärt sig att lag måste komma före hämnd, verkar George Bush vara på väg mot den katastrof som Usama bin Ladin har planerat för honom.

Låt oss vara tydliga om vad som hände i New York och Washington i förra veckan:

Det var ett brott mot mänskligheten.

Vi kan inte förstå Amerikas behov av att hämnas utan att acceptera detta råkalla, fruktansvärda faktum. Men detta brott begicks – det blir allt tydligare – för att provocera USA till precis det blinda, arroganta slag som amerikanska militären förbereder.

Herr bin Ladin – varje dag blir hans skuld mer uppenbar – har beskrivit för mig hur han vill omvända de proamerikanska regimerna i Mellanöstern, med start i Saudiarabien, gå vidare till Egypten, Jordanien och de andra Gulf-staterna.

I en arabvärld djupt nere i korruption och diktatur, de flesta av dem stödda av väst, är den enda handling som skulle få muslimer att slå mot sina egna ledare en brutal, urskillningslös attack av USA.

Herr bin Ladin är osofistikerad i utrikespolitik, men en noggrann student i krigets konst och skräck.

Han visste hur han skulle slåss mot ryssarna som stannade i Afghanistan. Ett ryskt monster som hämnades på sina dåligt utbildade, tappra motståndare tills de stod inför ett krig utan slut, och hela Sovjetunionen började falla i delar.

Tjetjenerna lärde sig denna läxa. Och mannen som är ansvarig för så mycket av blodbadet i Tjetjenien – KGB-karriäristen Vladimir Putin vars armé våldtar och mördar den oppositionella sunnimuslimska befolkningen i Tjetjenien – blir nu anlitad av herr Bush för hans ”krig mot folk”.

Putin måste ha humor för att uppskatta den grymma ironin som nu har kommit att hända, även om jag tvekar om att han kommer att låta herr Bush veta vad som händer när man startar ett krig som vedergällning:

Din armé, som de ryska trupperna i Tjetjenien, blir inlåsta i en kamp med en fiende som bara blir mer och mer skoningslös, allt mer ond.

Men amerikanarna behöver inte se längre än Ariel Sharons meningslösa krig mot palestinierna för att förstå dårskapen i vedergällning.

I Libanon var det alltid samma sak. Hizbollah-gerillan dödade en israelisk ockupant-soldat, och israelerna sköt tillbaka mot en by där det dog civila som vedergällning.

Hizbollah vedergällde då med en Katyusha-missilattack över den israeliska gränsen, och israelerna vedergällde igen med bomber över södra Libanon.

I slutet drev Hizbollah – centrum för världens terror, enligt Sharon – israelerna ut ut Libanon.

I Israel/Palestina är det samma historia. En israelisk soldat skjuter en palestinsk stenkastare. Palestinierna hämnas genom att döda en bosättare. Israelerna vedergäller i sin tur genom att sända en dödspatrull för att döda en palestinsk attentatsman. Palestinierna vedergäller genom att sända en självmordsbombare till en pizzeria. Då vedergäller israelerna med att skicka ett F 16-plan för att bomba en israelisk polisstation.

Vedergällning, leder till vedergällning och mer vedergällning. Krig utan slut.

Mr Bush, och kanske Mr Blair, förbereder nu sina styrkor. Han förklarar med falsk liderlighet att detta är ett krig för ”demokrati och frihet”, att det handlar om män som ”attackerar civilisationen”.

”Amerika var måltavlan för attacken för att vi är den klarast lysande fyren för frihet och möjligheter i världen” informerade Bush oss i fredags.

Men detta är inte orsaken till att Amerika attackerades.

Om detta var en arabisk/muslimsk apokalyps, är den intimt förknippad med händelser i Mellanöstern och med Amerikas förvaltning av området.

Araber, bör tilläggas, skulle hellre ha en del av den demokrati och frihet som Mr Bush har berättat för dem om.

Istället får de en president som vinner 98 procent i valet (Washingtons vän, Mr Mubarak) eller en palestinsk polisstyrka – tränad av CIA, som torterar och ibland dödar sitt folk i fängelserna. Syrierna skulle också vilja ha en bit av den där demokratin. Även saudierna.

Men deras orkeslösa prinsar är alla Amerikas vänner – i många fall, utbildade på amerikanska universitet.

Jag kommer alltid att komma ihåg hur president Clinton annonserade att Saddam Hussein – en annan av våra groteska uppfinningar – måste avsättas så att folket i Irak kan välja sina egna ledare. Men om det hände, skulle det vara första gången i Mellanösterns historia som araber skulle tillåtas göra det.

Nej, det är ”vår” demokrati och ”vår” frihet som Mr Bush och Mr Blair talar om, vår västliga fristad som är under attack, inte den vidsträckta platsen för terror och orätt som Mellanöstern har blivit.

Låt mig illustrera vad jag menar. För exakt 19 år sedan denna vecka började den största terrorattacken i modern Mellanösternhistoria – om vi använder Israels definition på det så missbrukade ordet terror.

Kommer någon i väst ihåg denna 10-årsdag? Hur många läsare av den här artikeln kommer ihåg det? Jag tar en liten risk och påstår att ingen annan brittisk tidning – garanterat ingen amerikansk tidning – denna vecka kommer att uppmärksamma följande faktum:

Den 16 september 1982 startade Israels falangistmilis sin tredagars orgie i våldtäkt, knivskärningar och mord i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila som kostade 1 800 liv.

Det följdes av en israelisk invasion av Libanon om kostade 17 500 libaneser och palestinier livet, nästan alla av dem civila. Invasionen var utformad för att driva PLO ut ur landet och ge grönt ljus till USA:s utrikesminister Alexander Haig.

Det är sannolikt tre gånger dödstalet i World Trade Center. Ändå kan jag inte minnas några minnesstunder, några vakande ljus i Amerika eller i Väst för de oskyldigt dödade i Libanon.

Jag minns inga rörande tal om demokrati eller frihet.

Faktum är att USA spenderade det mesta av de blodiga månaderna juli och augusti 1982 med att uppmana till ”återhållsamhet”.

Nej, Israel ska inte anklagas för vad som hände förra veckan. De anklagade är araber, inte israeler.

Men Amerikas misslyckande att agera med heder i Mellanöstern, landets promiskuösa försäljning av missiler till dem som använder dem mot civila, landets bekymmerslösa hållning till tiotusentals döda irakiska barn som följd av sanktioner som Washington principiellt stöder – allt detta är intimt relaterat till det samhälle som producerat de araber som störtade Amerika in i en uppenbarelse av eld förra veckan.

Amerikas namn är bokstavligen stämplat på de missiler som Israel skjuter in i palestinska byggnader på Gaza och Västbanken. För bara fyra veckor sedan identifierade jag en av dem som en AGM 114-D luft-till-mark-raket tillverkad av Boeing och Lockheed-Martin i deras fabrik i, av alla ställen, Florida, staten där några av självmordspiloterna lärde sig flyga.

Den hade avfyrats från en Apache-helikopter (tillverkad i Amerika, så klart) under Israels invasion av Libanon 1982, när hundratals klusterbomber släpptes över civila områden i Beirut av israeler som kränkte löften givna till USA.

De flesta bomberna hade amerikanska flottans märkning och Amerika sköt upp en leverans av bombplan till Israel – i två månader.

Samma typ av missil – denna gång en AGM 114-C tillverkad i Georgia – avfyrades av israelerna in i bakdelen på en ambulans nära den libanesiska byn Mansori, den dödade två kvinnor och fyra barn. Jag samlade ihop bitarna av missilen, inklusive datorns kodplatta, flög till Georgia och presenterade dem för tillverkarna i Boeingfabriken.

Och vad sade utvecklaren av missilen när jag visade honom bilderna av barnen hans missil hade dödat?

”Vad du än gör”, sade han, ”citera mig inte på någonting som är kritiskt mot Israels politik.”

Jag är säker på att fadern till dessa barn, som körde ambulansen, blev bestört av förra veckans händelser, men jag tror inte, givet hans egna frus öde, en av de dödade kvinnorna, att han kände sig manad att skicka kondoleanser till någon.

Alla dessa fakta, naturligtvis, måste glömmas nu.

Varje ansträngning kommer att göras de närmsta dagarna för att stänga av frågan om ”varför”. Koncentrationen kommer att riktas helt emot frågorna vem, vad och hur?

CNN och de flesta av världens medier har redan åtlydit denna livsviktiga nya krigsregel.

Jag har redan sett vad som händer när denna regel bryts.

När The Independent publicerade min artikel om kopplingar mellan orättvisa i Mellanöstern och förödelsen i New York fick BBC:s 24-timmars nyhetskanal fram en amerikansk kommentator som anmärkte:

”Robert Fisk har vunnit priset för dålig smak.”

När jag tog upp samma poäng i irländsk radio stämplade den andra gästen, en Harvard-advokat, mig som bigott, en lögnare, en ”farlig man” och – förstås – som potentiellt antisemitisk. Irländarna lade på luren.

Det är inte så konstigt att vi måste måla ut terroristerna som ”själlösa”. För om vi inte gjorde det så måste vi förklara vad som pågår i dessa medvetanden. Men detta försök att censurera krigets realiteter som redan har börjat får inte tillåtas att fortsätta.

Titta på logiken. Utrikesminister Colin Powell insisterade i fredags på att detta meddelande till talibanerna var enkelt: de måste ta ansvar för att de ger skydd åt bin Ladin.

”Ni kan inte separera era handlingar från förövarnas handlingar”, varnade han.

Men amerikanarna vägrar absolut att associera sitt eget ansvar till sitt svåra läge med sina aktiviteter i Mellanöstern.

Vi förväntas vakta vår tunga, även när Ariel Sharon, en man vars namn för evigt kommer att vara förknippat med massakern i Sabra och Shatila, deklarerar att Israel också vill delta i kampen mot ”världsterror”.

Det är inte så konstigt att palestinierna är rädda.

De senaste fyra dagarna har 23 palestinier dödats på Västbanken och Gaza, en häpnadsväckande siffra som hade varit förstasidesnyheter om inte Amerika hade blivit blixtattackerat.

Om israel anmäler sig till den nya konflikten, då har palestinierna, genom att slåss mot israelerna, i förlängningen blivit en del av ”världsterrorn” som herr Bush förväntas gå i krig mot. Det är inte för inte som Sharon hävdar att Yassir Arafat hade kontakter med Usama bin Ladin.

Jag upprepar: det som hände i New York var ett brott mot mänskligheten. Och det betyder poliser, arresteringar, rättvisa och en helt ny internationell domstol i Haag om nödvändigt.

Det betyder inte kryssningsmissiler och ”precisions”-bomber och förlorade muslimska liv som hämnd för västerländska liv.

Men fällan har gillrats. Herr Bush – kanske vi också – går nu rakt in i den.