Allt färre muslimer stöder ett heligt krig

Såg ni TV-sändningen av gudstjänsten i nationalkatedralen i Washington? En värdig och väl genomförd gudstjänst, som kretsade kring sorgen över de döda.

Men jag fascinerades av de närvarande höga militärerna som syntes i rutan, i strikta och absolut välpassande uniformer, med de utmärkelser man fått under lång tjänst. I ansikte efter ansikte tyckte jag mig läsa en känsla framför alla andra: förödmjukelse.

De representerade världens starkaste militärmakt, med de bästa soldaterna, den mest avancerade teknologin, med kärnvapen nog för att utplåna mänskligheten ett par gånger om. Men denna militärmakt klarade ej det mest elementära, att skydda medborgare på eget territorium. Man hade besegrats av ett 20-tal män beväpnade med knivar som man skär papp med.

Terroristernas triumf var stor. De kunde nämligen inte ställas till svars, inte straffas, eftersom de redan lämnat territoriet genom att passera den mest effektiva av alla gränser: döden.

De är oåtkomliga, till och med kropparna är borta, kremerade.

Förödmjukelsen. Militären, USA:s stolthet, hade visat sig onyttig när det verkligen gällde. Det är så, menar jag, som vi kan förstå kraven på vedergällning just i form av krig. Man måste finna, eller i värsta fall konstruera, en fiende som passar den väldiga militära kompetens och avancerade vapenarsenal som man besitter. Man behöver en fiende som ”stämmer med reglerna” och motsvarar det som man kan.

Finner man inte på någon sådan hanterlig fiende kvarstår förödmjukelsen med full kraft. Det är så man kan förstå och förklara den psykiska processen bakom krigsretoriken. Kriget som ritual för att hantera ett trauma. Ingen tror väl att ett krig verkligen skulle avskaffa terrorismen? Effekten lär snarare bli den motsatta. Det blir lättare att rekrytera nya självmordsaktörer. Men krigsritualerna (mobilisering, kanske missilattacker på något mål någonstans) kan vara ett sätt att bearbeta traumat. Hämnden är ljuv. Kanske kan den ge tröst.

Varje människa besitter en mångfald av identiteter. Vi har många tillhörigheter. Jag tillhör en familj och släkt, jag hör till ett grannskap och en yrkeskår, jag har kanske en religiös tillhörighet, en språklig, en etnisk, är medborgare i en stat, tillhör en socialgrupp, kanske ett politiskt parti, en intressegemenskap eller flera. Och så vidare. En hel hierarki av tillhörigheter, ibland relaterade till varandra, men mest fristående från varandra. Var och en av dessa gemenskaper har sin jargong, sina berättelser, sina normer och observanser. Vilken grupptillhörighet är viktigast för mig? Det växlar efter omständigheterna.

I USA medförde traumat som uppkom den 11 september 2001 att identiteten ”amerikan” kom överst i hierarkin. Vi ser det i alla symbolerna: flaggorna, de gula rosetterna, ritualerna för sorg och mobilisering, men också i form av enorm ömsesidig hjälpsamhet och medkänsla, oberoende av alla andra tillhörigheter, inklusive ras, religion, yrke, socialgrupp. Men också i form av krigsretoriken.

Det sista är farligt. De terrorister som nu är förgasade och borta har då segrat på ett annat plan. De menade ju själva att de var krigare, soldater, kanske rentav heliga krigare i kampen mellan Gud och Taghut (Avguden-Tyrannen i Koranens språkbruk), kampen mellan gott och ont, mellan den sanna monoteistiska ordningen och den stora världsvida anti-islamiska konspirationen.

Detta var uppenbarligen högst i deras hierarki av tillhörigheter, eftersom man kunde ge sitt liv för den, viktigare än familj, yrke, karriär, demokrati, trygghet. De såg säkert sin aktion som legitim i den dualistiska världsbild som var deras.

Möts alltså terroraktionen med deklarationen att detta är ett krig, har terroristerna vunnit: det var detta man ville. Deras världsbild bekräftas.

Men den är felaktig. För terroristerna är få, dessa radikala ”jihadister”, dessa militanta muslimska extremister som det kan ha varit fråga om.

Observera dock att vi faktiskt ännu inte vet till hundra procent vilken ”tillhörighet” det var fråga om. Usama bin Ladin är onekligen ett hett namn, men det finns alternativ. Min första tanke när dådet skedde var snarare att Saddam Hussein hade något finger i spelet, och i Usamas deklaration som nu publicerats, och där han svär sig fri, finns det ett uttryck som man möjligen KAN ta på allvar.

Han skriver att han givit ”de troendes emir” i Afghanistan (dvs Mulla Umar) sin baya, sin trohetsed, och att denne förbjudit den typen av attentat. I den föreställningsvärld som är Usamas, och som han många gånger givit uttryck för, är en baya, och uttrycket de troendes emir, allvarliga saker.

Men likafullt, antag att de skyldiga var just ”jihadister”, militanta muslimska extremister. De är i dag i väldigt hög grad marginaliserade. Det är faktiskt så, som Gilles Kepel så tydligt påvisat i den bok som kom ut förra året (Jihad. Expansion et déclin de l'islamisme), att den formen av islamism blivit grundligt impopulär i den muslimska världen under 1990-talet.

Våldet väcker avsky. Det drabbar ju släktingar, vänner, yrkeskamrater, trosfränder. Det har drabbat en själv och de tillhörigheter man står i.

Våldet väcker avsky inte minst bland de fromma, de religiösa som värjer sig för att få sin tro komprometterad på detta sätt. ”Detta är inte islam, fredens religion.” När våldet legitimeras med religionens ord, komprometteras det religiösa språket. De radikala, våldets anhängare, har marginaliserats. Och detta är en av förklaringarna till deras ökade desperation. Det är därför man försöker med självmords-

aktioner. Det är den yttersta utvägen, när man är fast i sitt ”Gehäuse”, sitt lilla universum med dess dualistiska världsbild.

Hur ska man få opinionerna med sig? Jo, om man lyckas provocera ”fienden”, det vill säga främst USA, att ge ”muslimerna” och ”islam” skulden för dåden. Då blir religionstillhörigheten den viktigaste markören, och man tvingar in de muslimska skarorna i denna tvådelning av världen, tvådelningen i vän och fiende.

Då har terroristerna verkligen segrat på alla plan.

Men, som väl är tycks det inte bli så. Men faran är inte över. Läget är labilt. Å ena sidan tycks krigsretoriken och de militära aktionerna vara nödvändiga ritualer för att komma över USA:s pyramidala förödmjukelse. Å andra sidan finns det kanske besinning och insikt nog hos de ledande att låta det bli mer symbolhandlingar än verkligt dödande av oskyldiga.

Måtte det inte leda till ett verkligt krig där antalet drabbade blir mångdubbelt fler än de som dog på Manhattan. Är det ett krig, så blir självmords-

attentat legitima krigshandlingar. Då måste krigets lagar gälla. Är det däremot fred, så är terrordåden kriminella handlingar av värsta slag. Och kanske kan världssamfundet nu ta itu med de stora problemen, och ge oss en värld med trygghet, demokrati – och mat. Åt alla.

Då blir den viktigaste tillhörigheten mänskligheten och den viktigaste identiteten att vara människa. Så sa en gång den danske teologen och folkbildaren Grundtvig: ”Människa först, sedan kristen.”

Det är rätt ordning i tillhörigheternas hierarki.