Vi är folkpartiet, säger rånarluvan

Tänk er effekten: En gubbe i kostym – låt säga en mörkblå kostym – och rånarluva gör entré.

Framför honom står en förvånad presshord som släpat sig till Lund med tunga steg för att bevaka det i dessa tider inte helt brännheta landsmötet för folkpartiet. (Börjar på torsdag nu i veckan.)

Gestalten – påfallande lik Lars Leijonborg i kroppen – står först bara tyst, hostar lite ety han envisas med att röka en pipa genom rånarluvan.

Tystnaden har avsedd effekt, den sprider oro genom den presskår som trott att det enda spännande de skulle ha att skriva hem om är Lars Leijonborgs brist på tv-utstrålning och någon människa som heter Björk-någonting som anses stentuff i folkpartikretsar eftersom han törs kräva ordning och reda i skolan i Stockholm.

Till slut samlar sig, låt säga K-G Bergström från Rapport och säger med all pondus bara en mikrofonräv är mäktig:

– Alltså vad är det här för trams – är det du Lars?

– Nej, det här är Lennart, säger mannen i rånarluvan, skrattar och tillägger:

– Nej, jag bara skojade, det är klart att det inte är Lennart och inte är jag Maud heller.

Ett skämt på ett folkpartimöte? Läget är nu så förvirrat att bara Aftonbladets Lena Mellin kan bringa klarhet. Hon säger:

– Nej, nu får du faktiskt tala om vem du är – annars går jag.

Ställd inför detta – ett av de värsta hot en svensk politiker kan råka ut för – tar mannen till orda:

– Jag är folkpartiet! Jag är subcommandante Leijonborg under liberalismens stora idé.

Vad vill ni då?

– Vi är folkpartiet sa jag ju, ryter Leijonborg och försvinner.

Uppträdandet briserar med en makalös magnitud i ett Sverige trött på grönflimmer från CNN som påstås föreställa smarta bomber. Folkpartiet har äntligen fått genomslag och gjort något radikalt åt partiledarfrågan.

Men folkpartisterna är nu som uppslukade av jorden. Tjänsterummen på riksdagen gapar tomma, det enda spåret är en otydlig karta av övergivna byar i Dalarna som det står ”the heartland of Sweden” på.

På partikansliet svarar bara en telefonsvarare:

”Det blir inget jävla landsmöte. Ni hade ju inte brytt er på riktigt ändå. Ni får spåra upp oss själva, murveljävlar.”

Det blir naturligtvis tv-journalisten Stina Lundberg som får den första intervjun. I en stor jeep, på gropiga vägar dit Rosengrens vägmiljarder ännu inte hittat, tar hon sig fram till den svenska liberalismens hemliga gerillaläger.

Och i en djup svensk skog hittar hon subcommandante Leijonborg. Han har skaffat en grön oljerock mot kylan, terrängen har gått hårt åt hans loafers, men i helvete han tänker ge upp allt som är folkpartiet bara för att han tagit partiet till nya marker.

– Vi tröttnade på hela skiten. Hålla på och tjata om att andra partier snott våra idéer, se hur ungdomar flyr partipolitiken och ja? jag har tänkt helt enkelt, säger Leijonborg genom huvan och petar lite i lägerleden.

Så, vad är det nya folkpartiet?

– Folkpartiet är: homosexuell i Västerås hockeylag , palestinier i Israel, svartskalle i Klippan, kvinna i Afghanistan, får i TV 4:s ”Farmen”, tibetan i Kina, Berner på Expressen, nordafrikan i Paris, den som alla röstar ut först i Robinson, muslim i New York, asylsökande i Ystad, alban i Belgrad, killen i Ellosjacka på Sandhamn.