ÅSIKT

Om de trendiga snitten

DEBATT

De stora sjukhusen i Göteborg beslutade i veckan att inte utföra kejsarsnitt som inte är medicinskt motiverade.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Antalet kvinnor som vill förlösas med skalpell har ökat dramatiskt de senaste åren – dessutom har det blivit feministiskt korrekt.

Författarinnan och fembarnsmamman Unni Drougge är kritisk mot kejsarsnittstrenden – den är en slutlig kapitulation inför manssamhället, skriver hon.

Fembarnsmamman Unni Drougge skriver: ”Jag hade turen att bli mamma när det var inne med naturliga förlossningar. Det är det inte nu.”
Foto: SARA RINGSTRÖM
Fembarnsmamman Unni Drougge skriver: ”Jag hade turen att bli mamma när det var inne med naturliga förlossningar. Det är det inte nu.”

Förlossningsmaran drar över landet. Alltfler kvinnor vill slippa föda normalt. Ur könets mörker hörs ropen skalla: Kejsarsnitt åt alla! Varför ta omvägen ”Via Vagina” när farbror doktorn kan svinga skalpellen och voilà: ett nykläckt barn genom en uppsprättad buk och det kändes ingenting alls.

Men det känns efteråt. På flera sätt känns det. Läkning och amning går trögare och smärtorna av operationsärret sitter i längre än en normal förlossning. Ändå hyllas de frivilliga kejsarsnitten som en välsignelse och upprörda protester bryter ut när den offentliga budgeten inte vill ta på sig kostnaderna för dessa. Sällsynta fall av så svår förlossningsskräck att en naturlig födelseprocess skulle kunna äventyras är ett särskilt kapitel. Men vissa kvinnor som pläderar för och genomgår planerade snitt utan medicinsk motivering är ofta väldigt ivriga att framhålla detta som ett led i kvinnans frigörelse. Jag skulle vilja påstå motsatsen. Att lägga upp sig som ett slaktdjur utan att man måste är väl inget annat än en slutgiltig kapitulation. Våra kroppar har förslavats av en teknologi vi sällan behöver.

Och denna styrning av kvinnokroppen har pågått länge, ända sen mannen tog över förlossningsgebitet. Barnet betraktas nästan som en liten djävul som måste drivas ut med hjälp av avancerade tekniska och kemiska metoder. Denna uniformerade exorcism i steril sjukhusmiljö är i sig så avskräckande att steget till att helt överlämna sig på operationsbordet blir mycket kort.

Men det borde finnas fler orsaker bakom den hajpade kejsarsnittstrenden.

Bristande självtillit kan vara en av dem. Jag tror det var längesen som västerländska kvinnor spontant trivdes i sina kroppar. Den utseendekult som mediesamhällets alla yttringar spyr ut förkunnar givetvis inte att vi duger som vi är. På det sättet blir inga produkter sålda. Nej, vi förses med ymnig information om hur vi ska shejpa upp vårt hull och hår. Vi ska bli ena hejare på att vara nåt annat än vad vi är. Kropparna måste tämjas. Njutning måste regleras. Ät si och så. Knulla si och så. I en normal förlossning härs-kar däremot den egna kroppen. Det är kraften i den stora livmoder-muskeln som styr. Litar man inte på sin kropp kan denna kraft upplevas som mycket hotfull. Och varför skulle en modern kvinna lita på en kropp som hela tiden utsätts för hårda marknadsmässiga bedömningar?

Men vi bär också på äcklet inför obehärskade känslouttryck. Överväldigande emotionella tillstånd är inte välkomna i vår kultur. En normal förlossning kan framkalla extremt mäktiga känslor. Och de ska dessutom hanteras tillsammans med människor man inte känner på ett sjukhus där man kanske inte satt sin fot.

Möjligen kan till och med det utbredda och allmänna kvinnoföraktet vara en av bovarna i dramat. Löneutvecklingen i kvinnliga yrken och den låga status som vård och omsorg har, plus det faktum att mammor halkar efter både ekonomiskt och karriärmässigt, gynnar knappast den kvinnliga självrespekten. Att låta en läkare sätta kniven i buken och vant och effektivt gräva fram babyn kan då bli en manifestation: Jag vägrar vara kvinna i det här jävla manssamhället!

Var och en får bli salig på sin fason och jag tycker inte man ska förvägra kvinnor frivilliga snitt. Men efter att ha klämt ur mig fem ungar kan jag åtminstone bjussa på min erfarenhet. Första barnet tvingades ut på ett storsjukhus med all upptänklig kemi och teknik. Efteråt kände jag mig inte bara överkörd och mörbultad. Jag kände mig också svag och nedvärderad. Dög inte min kropp åt att föda barn? Under mina återstående förlossningar fick jag erfara hur stor makt rädslan har över smärtupplevelsen. Femte barnet föddes planerat i hemmet, utan fruktan och praktiskt taget utan smärta. Och jag har haft tunga utdragna förlossningar varje gång.

Men jag hade tur i ett annat avseende. Jag blev mamma när det var inne med naturliga förlossningar. Det är det inte nu. Jag tycker synd om alla förstföderskor som går där med magen i vädret och får höra att kejsarsnitt är en rättighet, det vill säga nåt positivt. Det vore betydligt mer radikalt att kräva en förlossningsvård som helt anpassas efter kvinnors rätt att få vara trygga med sina kroppar utan att bli objektifierade av en klåfingrig obstetrik.

I genomsnitt två gånger under sin livstid har kvinnor möjligheten att få uppleva en riktigt omtumlande resa i kroppens egen verklighet som kan stärka självförtroendet och förank-ra sexualiteten. Ofta går kvinnan i stället försvagad ur erfarenheten eftersom stelbenta förlossningsrutiner forcerat och rubbat processen. Hon minns den som en mardröm. Och denna mardröm späs på av alla blivande mammor som blint men högljutt rusar mot operationsbritsen för att passivt bli förlösta av (vanligtvis) en uniformerad karl.

Fy, så osexigt!

Tyck till:

Unni Drougge (Författare och mamma till fem barn)