ÅSIKT

Vi förstår Israels oro

DEBATT

USA:s president George W Bush möter i veckan Israels premiärminister Ariel Sharon i Washington.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Palestinske presidenten Yassir Arafat sitter isolerad och ignorerad i husarrest i det belägrade Ramallah.

Aftonbladet Debatt kan i dag, exklusivt i Sverige, publicera en artikel av Yassir Arafat skriven i helgen.

Han beskriver en palestinsk fredsvision och uttrycker för första gången förståelse för Israels oro i den svåra frågan om återvändandet av de palestinska flyktingar.

DEN PALESTINSKE PRESIDENTEN Yassir Arafat sitter i husarrest i Ramallah.
Foto: AP
DEN PALESTINSKE PRESIDENTEN Yassir Arafat sitter i husarrest i Ramallah.

Under de senaste sexton månaderna har israeler och palestinier suttit fast i en katastrofal våldsspiral, en spiral som endast lovar mer blodspillan och rädsla. Många har av de senaste händelserna dragit slutsatsen att fred är omöjligt, men det är en myt sprungen ur okunskap om den palestinska hållningen.

Det är nu dags för palestinierna att klart deklarera sin vision. Och det är dags att världen lyssnar ordentligt.

Men, låt mig först klargöra några saker. Jag fördömer de attacker som utförts av terroristgrupper mot israeliska civila. Dessa grupper representerar inte det palestinska folket eller dess legitima strävan efter frihet. De är terrororganisationer och jag är fast besluten att sätta stopp för deras aktiviteter.

Den palestinska fredsvisionen utgår från en oberoende och fungerande palestinsk stat på de territorier som ockuperades av Israel 1967, vi vill leva som en jämbördig granne med Israel, med fred och säkerhet för både det israeliska och det palestinska folket.

1988 antog Palestinas nationella råd en historisk resolution som efterfrågade en tillämpning av FN:s resolutioner, särskilt 242 och 338. Palestinierna erkände Israels rätt att existera på 78 procent av det historiska Palestina, med kravet att vi skulle tilllåtas leva i frihet på de resterande 22 procent som är ockuperade av Israel.

Vårt engagemang för denna tvåstatslösning är oförändrat. Men tyvärr stöder Israel inte vår vision.
Vi är redo att att sätta oss ner för att förhandla om frihet

Vi söker sant oberoende och full självständighet, rätten att kontrollera vårt eget luftrum, våra egna vattenkällor och gränser, möjligheten att utveckla vår egen ekonomi, att ha normala kommersiella relationer till våra grannar och att få resa fritt.

I korthet: vi efterfrågar bara det som den fria världen åtnjuter, det som Israel insisterar på för egen del: rätten att kontrollera vårt öde och att ta vår plats bland världens fria nationer.

Vi efterfrågar också en rättvis lösning på frågan om de palestinska flyktingar som under 54 år inte har tillåtits återvända till sina hem. Vi förstår Israels demografiska oro och vi förstår att rätten för palestinska flyktingar att återvända, en rättighet som garanteras av internationell rätt och Förenta nationernas resolution 194, måste tillämpas på ett sätt som tar hänsyn till denna oro. Men precis som palestinierna måste vara realistiska i förhållande till Israels demografiska önskemål måste israelerna vara realistiska och förstå att det inte kan bli någon lösning på Israel–Palestina- konflikten så länge de medborgerliga rättigheterna förnekas dessa oskyldiga civila.

Om flyktingfrågan lämnas olöst kan den underminera alla sorters permanenta fredsöverenskommelser mellan palestinier och israeler.

Hur ska en palestinsk flykting förstå att hans eller hennes rätt att återvända inte ska gälla, när denna rätt åtnjuts av kosovoalbaner, afghaner och öst-timorer?

Vissa hävdar nu att jag inte är någon fredspartner. Till dem vill jag säga att Israels fredspartner är, och alltid har varit, det palestinska folket.

Fred är inte ett dokument signerat av några individer, det är försoningen mellan folk. Men två folk kan inte försonas när det ena kräver kontroll över det andra, när det ena vägrar att behandla det andra som en fredspartner, när det ena använder sig av maktens logik i stället för av logikens makt.

Israel måste förstå att man inte kan få fred när man förnekar den andre rättvisa. Så länge som ockupationen av palestinska områden fortsätter, så länge som palestinierna förnekas frihet, kommer vägen till ”de modigas fred”, som jag styrde in på tillsammans med min partner Yitzhak Rabin, att vara full av hinder.

Det palestinska folket har förnekats sin frihet under alldeles för lång tid.

Vi är det enda folk i världen som fortfarande lever under utländsk ockupation. Hur är det möjligt att hela världen kan tolerera detta förtryck, denna diskriminering och denna förnedring? Oslo-överenskommelsen, som signerades på Vita husets gräsmatta 1993, lovade palestinierna att friheten skulle fås i maj 1999.

I stället har palestinierna sedan 1993 fått uthärda en fördubbling av israeliska bosättningar, en expansion av olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark och ökade restriktioner av rörelsefriheten.

Hur ska jag kunna övertyga mitt folk om att Israel verkligen vill ha fred när Israel det senaste decenniet har intensifierat koloniseringen av palestinsk mark, trots att vi var överens om ett tillbakadragande?

Men ingen grad av förtryck och ingen nivå av desperation kan någonsin rättfärdiga dödandet av oskyldiga civila. Jag fördömer terrorism. Jag fördömer dödandet av oskyldiga civila, vare sig de är israeler, amerikaner eller palestinier; vare sig de dödas av palestinska extremister, israeliska bosättare eller av den israeliska regeringen.

Men fördömanden stoppar inte terrorismen. För att stoppa terrorismen måste vi förstå att terrorism enbart är ett symptom, inte själva sjukdomen.

Personangreppen på mig, som nu tycks vara på modet, kanske är ett effektivt sätt att ge israelerna en ursäkt för att ignorera sin egen roll i skapandet av vår nuvarande situation. Men dessa angrepp gör ingenting för att stärka fredsprocessen, och det är heller knappast syftet.

Många tror att Ariel Sharon, Israels premiärminister, givet hans motstånd mot alla fredsavtal som Israel har signerat, underblåser konfliktens eld i en ansträngning att på obestämbar tid försena ett återvändande till förhandlingar. Tyvärr har han gjort lite för att bevisa att de har fel. Den israeliska regeringens verksamhet med byggandet av bosättningar, rivandet av palestinska hem, politiska mord, mörkandet och den skamliga tystnaden när man står inför bosättarnas våld och annan daglig förnedring, syftar helt klart inte till att lugna ner situationen.

Palestinierna har en fredsvision. Det handlar om en fred baserad på ett fullkomligt slut på ockupationen och ett återvändande till Israels gränser 1967, att Jerusalem blir en öppen stad, tillgänglig för båda folken och huvudstad i båda staterna. Det är en varm fred mellan två jämlikar som åtnjuter ömsesidiga fördelar vad gäller ekonomiskt och socialt samarbete.

Trots det brutala förtrycket av palestinier de senaste fyra decennierna tror jag att när Israel börjar se palestinierna som jämlikar, inte som undersåtar på vilka man kan pådyvla ens egna önskemål, så kan en sådan vision bli verklighet. Den måste bli verklighet.

Palestinierna är redo att sätt stopp för konflikten. Vi är redo att sätta oss ner nu med vilken israelisk ledare som helst, oavsett dennes historia, för att förhandla om frihet för palestinierna, ett totalt stopp för ockupationen, säkerhet för Israel och kreativa lösningar för önskemålen från flyktingarna, med respekt för Israels demografiska oro.

Men bara om vi kan sätta oss ner som jämlikar, inte som undersåtar; som kämpar för en rättvis och fredlig lösning, inte som en besegrad nation som är tacksam för smulor som kastas åt oss. Trots Israels överväldigande militära övertag besitter vi någonting som är starkare: rättvisans makt.

Yassir Arafat (President för den palestinska myndigheten och ordförande för the Palestine Liberation Organization PLO. Denna text publicerades i New York Times i söndags.)