ÅSIKT

Valfrihet har blivit ett hot mot skolan

DEBATT

Valfrihet i skolan skulle minska segregationen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I debatten räknar nu byråkraterna hur många barn med ”invandrarbakgrund” som går i skolor i Stockholms innerstad.

Under tiden samlas eliten i populära skolor och svaga elever i skolor med dåligt rykte i områden med sociala problem.

Läraren och författaren Kalle Güettler ser skolan falla isär.

I torsdags gjorde SVT:s Dokument inifrån det mest klarläggande debattinlägget om skolan på många år. Själv har jag undervisat mellan- och lågstadiebarn sedan 1968, de senaste 28 åren som utbildad mellanstadielärare.

När jag fick min första klass fanns både vilja och resurser att skapa en jämlik skola.

År 2002 har vi en skola där den så kallade valfriheten innebär att hela skolsystemet segregeras. Inte bara gymnasier med betygsintag utan även vanliga grundskolor som konkurrerar om elevernas skolpengar med diverse konstlade ”profiler” som IT, idrott, musikal och så vidare.

Detta innebär att normalklasserna utarmas på positiva, studiemotiverade elever. De samlas i bättre fungerande elitklasser eller elitskolor.

Detta är inte alls, som många tycks tro, bara ett problem beträffande integrationen av svenskar och invandrare.

Ett typiskt exempel kan vara en skola i ett ”svenskt” arbetarområde utan särskilt många utlänningar. I jakten på nya skolpengar, pådrivna av inflytelserika föräldrar och deras vänner bland kommunens politiker, bestämmer sig skolan för att sätta upp en teaterklass i år 4–6 som elever ska kunna söka till från hela kommunen.

När klassen bildas uppstår ett teaterspår som trots allt rekryterar sina flesta elever inom skolan. Teaterspåret domineras av elever med hög motivation. De flesta har föräldrar med hög utbildning.

Skolans andra spår domineras av elever som tycker att plugget är trist. De är oftast barn med lågutbildade föräldrar. I teaterspåret kan lärarna arbeta på ett meningsfullt sätt som pedagoger.

I normalspåret måste lärarna ägna sin energi åt att reda ut konflikter och stödja elever socialt och psykiskt. De två spåren blir en spegelbild av det lokala klassamhället som därmed bekräftas och permanentas inom skolans väggar.

Detta är den pedagogiska och sociala konsekvensen av ett fritt skolval i kombination med skolpeng.

Stockholms skolborgarråd Jan Björklund är en skicklig demagog. Å ena sidan förespråkar han den vackra valfriheten. Å andra sidan vill han ha hårdare tag mot dem som inte platsar. Men valfriheten leder till att alltfler inte platsar och de samlas dessutom i proletära bostadsområden.

Björklund återskapar bara det gamla parallellskolesystemet, nämligen dels skolor som påminner om min ungdoms läroverk, dels skolor som liknar de folkskolor där eleverna som inte kom in i realskolan fick gå i väntan på lågavlönade jobb.

Björklunds skola är en spjutspets mot forntiden, för att travestera Olof Palme.

Det allvarligaste problemet i den svenska skolan av i dag är dock resurserna. Att skolan har förlorat så mycket personal på grund av nittiotalets besparingar.

Vad är anledningen till att Sverige i dag inte har råd med det antal lärare som skulle krävas för att hjälpa alla elever att klara kunskapskraven? Det finns ju knappt en speciallärare kvar. Ja, då har vi kommit in på ännu större politiska frågor.

Grundbulten är kommunaliseringen av skolan som Göran Persson drev igenom med järnhand för cirka tio år sedan. Kommunerna har inte den ekonomiska styrkan att ge skolan vad den behöver. Dessutom saknas möjligheten att skapa en jämlik skola i hela landet när varje kommun drar åt sitt håll.

Det finns två grundläggande krav för den som vill ha en likvärdig skola för alla:

1. Avskaffa det fria skolvalet. Återinför de lite större upptagningsområdena, där eleverna kunde fördelas mellan skolorna och klasserna av elevvårdsteamen med hänsyn både till bostadsadress, kamratrelationer, förkunskaper och sociala problem – allt för att skapa någotsånär jämnstora och socialt väl sammansatta klasser i området. Föräldrainflytande bör ske genom en nära och förtroendefull samverkan mellan skola och hem på alla nivåer. Det föräldrainflytande som vi har i dag och som utövas med penningens makt ger jag inte mycket för. Det har dessutom lett till att det gamla systemet med närdemokrati via klassombud och hem- och skolaföreningar har brutit samman.

2. Befria skolan från kommunerna. Skolan måste återföras till staten och lärarna bli statsanställda igen. Ta bort de individuella lönerna och inför välavlönade tjänster med fast befordringsgång och lika lön i hela landet.

Skolan får inte bli en leksaksmarknad för medel- och överklassen. Den ska vara en trygg plats att utvecklas på för alla.

Tyck till:

Kalle Güettler (lärare och författare)