ÅSIKT

USA-kritik från väst – ett grinigt fenomen

DEBATT

Världen var i stort enad med USA mot talibanerna – men nu gnisslar det.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

EU:s utrikeskommissionär Chris Patten har öppet kritserat USA.

George W Bush tal om ”ondskans axel” – Iran, Irak, Nordkorea – har gett anti-amerikanismen nytt bränsle i väst såväl som arabvärlden.

Aftonbladet Debatt publicerar denna vecka två bilder av Amerika.

I dag den första, en text skriven av författaren Salman Rushdie för New York Times, som vi kan publicera med svensk ensamrätt.

DEN AMERIKANSKA fotbollspubliken jublade när USA anföll Afghanistan.
Foto: AP
DEN AMERIKANSKA fotbollspubliken jublade när USA anföll Afghanistan.

DE SADE ATT det skulle bli en lång, slitsam kamp, och de hade rätt.

Amerikas krig mot terrorismen har gått in i sin andra fas, en fas som hittills har präglats av stormen kring rättigheterna för fångarna i lägret X-Ray och av det frustrerande misslyckandet med att finna Usama bin Ladin och mulla Omar.

Om Amerika anfaller fler länder som misstänks för att skydda terrorister kommer det troligen inte att ske med stödet från en allians.

Trots de militära framgångar man hittills har skördat står Amerika nu inför en bred ideologisk motståndare som kan visa sig lika svår att besegra som någonsin den militanta islamismen. Jag syftar på den anti-amerikanism som i dag tycks växa sig starkare överallt.

De goda nyheterna är att dessa post-talibandagar är dåliga tider för islamistiska fanatiker. Usama bin Ladin och mulla Omar framstår alltmer som gårdagens män, oheliga krigare som tvingade andra att bli martyrer medan de själva flydde upp i bergen. Terroristaxelns fall i Afghanistan kan mycket väl ha förhindrat en islamistisk kupp i Pakistan, ledd av de mer talibanlika elementen inom armen och underrättelsetjänsten – som, till exempel, den skräckinjagande generalen Hamid Gul.

PAKISTANS PRESIDENT Pervez Musharraf, som inte heller är någon ängel, har pressats till att arrestera ledarna för den kashmiriska terrororganisation som han brukade stödja.

Runtom i världen lär sig folk läxan från den amerikanska aktionen i Afghanistan. Jihad framstår inte längre som någon särskilt bra idé. Stater som misstänks för att bistå terrorister vinnlägger sig nu om att framstå som trevliga, man går till och med så långt att man fångar in en del skurkar.

Iran har erkänt den nya afghanska regeringen.

Storbritannien har varit mer tolerant än de flesta vad gäller islamistisk fanatism, men nu har man även här börjat göra en skillnad mellan å ena sidan de stater och organisationer som kämpar mot ”islamofobi” och å andra sidan de som skyddar några av världens grymmaste människor.

Amerika gjorde det man behövde göra i Afghanistan, och man gjorde det bra. De dåliga nyheterna är att dessa framgångar inte har givit USA några nya vänner utanför Afghanistan. Amerikas effektiva militära kampanj tycks ha fått vissa delar av världen att hata Amerika ännu mer än man gjorde tidigare.

De västdebattörer som kritiserade de militära operationerna i Afghanistan är nu ilskna eftersom det visat sig att de hade fel på varenda punkt:

Nej, de amerikanska styrkorna blev inte förnedrade så som ryssarna blev.

Ja, flygbombningarna fungerade.

Nej, Norra alliansen har inte massakrerat Kabuls invånare.

Ja, det blev bara smulor kvar av de hatade talibanerna, detta till och med i deras starkaste fästen i södra delen av landet.

Nej, det var inte omöjligt att få ut de militanta krigarna ur sina grottor.

Ja, afghanerna har bildat en regering med brett folkligt stöd.

Men de element i de arabiska och muslimska delar av världen som skyller Amerika för sina egna känslor av politisk impotens, de upplever sig nu vara mer impotenta än någonsin tidigare.

Den anti-amerikanska radikalismen hämtar, som alltid, sin energi från den vitt spridda ilskan över palestiniernas tillstånd, och det är helt sant att en acceptabel uppgörelse i Mellanöstern vore det mest effektiva sättet att underminera fanatikernas propaganda.

Men även om man nådde den uppgörelsen i morgon skulle anti-amerikanismen knappast avta. Den har blivit alldeles för användbar som rökridå.

BAKOM USA-HATET kan de muslimska nationerna gömma sina många defekter: korruptionen, inkompetensen, förtrycket av invånarna, den ekonomiska, vetenskapliga och kulturella stagnationen.

Genom att hata USA stärker man sin identitet; föraktet för det amerikanska blir själva grunden för den retorik av brösttoner och flaggbrännande som får män att må lite bättre. Här finns ett tydligt stråk av hyckleri – man hatar det som man mest av allt vill ha – och en hel del självförakt (”Vi hatar amerikanerna för att de har lyckats göra av sig själva det som vi inte kan göra av oss själva.”)

Det som Amerika anklagas för – inskränkthet, okunnighet och ett ytligt sätt att betrakta omvärlden – är precis vad USA:s belackare skulle se om de ställde sig framför en spegel. Dessa dagar verkar det finnas lika många USA-hatare utanför den muslimska världen som inom den.

Amerikaner som följt den offentliga konversationen i Storbritannien och Europa de senaste fem månaderna, har nog slagits, eller till och med chockats, av djupet i de anti-amerikanska känslorna hos stora grupper av befolkningen.

Den västerländska anti-amerikanismen är ett mer grinigt fenomen än dess islamiska motsvarighet, och betydligt mer personligt. Muslimska länder gillar inte Amerikas makt, dess arrogans och dess framgång; men i det icke-amerikanska väst tycks de främsta invändningarna gälla det amerikanska folket.

Kväll efter kväll har jag lyssnat på Londonbors bittra kritik av amerikaner. Terroristattackerna mot Amerika avfärdas närmast rutinmässigt. (”Amerikanerna bryr sig bara om sina egna döda.”)

Amerikansk patriotism, övervikt, sentimentalitet, självupptagenhet: dessa är de avgörande frågorna.

I detta klimat vore det enkelt för Amerika att bortse även från den konstruktiva kritiken, eller värre: att börja agera som den överväldigande supermakt man är och fatta stora beslut utan att ta hänsyn till oron hos en värld som man ändå ser som fientlig.

ETT OROANDE TECKEN är behandlingen av fångarna i X-Raylägret. Utrikesminister Colin Powells önskan om att ge dem status av krigsfångar och rättigheter i enlighet med Genèvekonventionen är ett statsmannalikt svar på trycket från omvärlden, men Powell tycks ha misslyckats med att övertala president Bush och Donald Rumsfeld.

Bushadministrationen har kommit långt bort från det negligerande av internationella överenskommelser som man inledde mandatperioden med. Det vore dumt att överge konsensusbyggandet nu.

Stor makt och stor rikedom är troligen aldrig särskilt populärt, men nu mer än någonsin är vi beroende av att USA använder sin makt och sina ekonomiska resurser på ett ansvarsfullt sätt. Detta är inte ett bra läge att ignorera resten av världen. Amerika riskerar att förlora i ett spel som man egentligen redan har vunnit.

Tyck till:

Salman Rushdie (författare Storbritannien Texten är ursprungligen publicerad i New York Times.)