ÅSIKT

Ett väloljat maskineri döljs bakom terrorkriget

DEBATT

USA leder världen. Ett lugnande besked för en del, ett provocerande faktum för andra.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I tisdags publicerade Aftonbladet Debatt den första i artikeln i en serie Amerikabilder. Salman Rushdie skrev om sin förvåning över antiamerikanism i västvärlden.

I dag skriver frilansjournalisten Jon Weman om hur han ser att mäktiga amerikanska oljebolag gör talibaner till förhandlingspartners ena månaden och terrorister nästa.

Vi som försöker göra en realistisk analys av den amerikanska makteliten blir inte sällan psykoanalyserade i stället för sakligt bemötta, senast av Salman Rushdie i Aftonbladet den 12 februari.

Men fakta finns tillgängliga för den som är intresserad av dem.

Vi kan börja med Enron. Världshistoriens största konkurs passerade länge obemärkt i svenska media, liksom de nästan omedelbara rapporterna om att energiföretaget varit en av de största bidragsgivarna till George W Bushs valkampanj och diverse kopplingar till ett flertal av presidentens medarbetare. Enrons fall var kantat av skandaler: kreativ bokföring, pensionsfonder som blev värdelösa, mångmiljonkap för företagsledningen, misstänkt korruption på en ledande revisionsfirma.

Mindre omskrivet men minst lika tvivelaktigt är företagets internationella rykte: från ett katastrofalt oljeutsläpp i Bolivia, över människorättskränkningar mot miljöaktivister i Indien, till användande av amerikanska utrikesdepartementet för att pressa Moçambiques regering att acceptera företagets bud på ett energiprojekt.

En amerikansk skribent kommenterar affären med att ”Det här är mindre en enskild skandal, som det har framställts som, än ett bra exempel på hur affärer görs upp nere i Texas.”

”Texas”, i det här fallet, är mindre att förstå som en geografisk plats än som en metafor för den amerikanska oljeindustrin och politikerna som är knutna till den.

Låt oss nu se på några andra exempel på ”hur affärer gjorts upp i Texas”.

Uppmärksamma läsare har säkerligen vid något tillfälle sett namnet ”Unocal” passera förbi i rapporteringen om USA:s krig i Afghanistan.

Det amerikanska oljebolaget Unocal har lång erfarenhet av samarbete med vedervärdiga regeringar, bland annat i Burma.

Så sent som några månader före den 11 september förhandlade Unocal med talibanerna om byggandet av en strategisk ledning från de väldiga oljefyndigheterna vid Kaspiska havet genom Afghanistan, till Pakistans hamnar.
Ett hinder mot att bekämpa islamistisk terrorism var USA:s oljeintressen

I detta förhandlande med talibanerna hade Unocal amerikanska regeringens lojala stöd. När Unocal 1997 mottog talibanrepresentanter under luxuösa former i Texas sammanträffade de också med amerikanska regeringstjänstemän.

FN:s före detta vapeninspektör i Irak, Richard Butler, är en av dem som vittnat om Vita husets tillmötesgående inställning:

”Det fanns en fraktion inom administrationen som totalt delade säng med talibanerna.”

Absurt nog stod Afghanistan aldrig på USA:s officiella lista över länder som stödjer terrorism, inte ens efter att Bill Clinton skickat kryssningsmissiler mot misstänkta träningsläger 1998. Det hade nämligen medfört stränga förbud för amerikanska företag att göra affärer i landet.

Som nuvarande vicepresidenten Dick Cheney uttryckte det 1998, då i egenskap av vd för Haliburton Corporation, ett företag som bygger oljeledningar:

”Den gode guden behagade inte placera olja och gas enbart på platser där det finns demokratiskt valda, USA-vänliga regeringar. Ibland är vi tvungna att operera på platser dit? vi normalt sett inte skulle bege oss.”

Afghanistans nuvarande statschef, Hamid Karzai, har tidigare arbetat som lokal konsult åt Unocal. En annan av företagets gamla medarbetare, Zalmay Khalizad, utsågs nyligen till den amerikanska regeringens speciella sändebud i landet. 1997 var han lobbyist i Washington och förklarade att talibanerna ”inte praktiserade någon antiamerikansk fundamentalism av den sort som förekommer i Iran”.

Det tycks dock som om USA:s regering varit beredd på ännu märkligare manövrer för att få olja att flyta från de platser där den gode guden placerat den till amerikanska oljebolag. Redan den 7 november förra året rapporterade de brittiska journalisterna Gregory Palast och David Palister om hur FBI:s kartläggning av fundamentalistiska nätverk i USA hade hållits tillbaka av påtryckningar uppifrån.

Anklagelsen bekräftas i en nyutgiven bok, Ben Laden: La Verite Interdite (Bin Ladin, den förbjudna sanningen), skriven av en före detta fransk underrättelseofficer och en undersökande journalist.

De redovisar bland annat en intervju med FBI:s tidigare vicechef, John O’Neil, som i slutet av augusti avgick i protest mot att hans undersökningar av misstänkta terroristnätverk saboterades och förhindrades. Han hävdade att påtryckningarna märkbart ökade efter att Bushadministrationen tillträtt:

”De huvudsakliga hindren mot att bekämpa islamistisk terrorism var USA:s oljeintressen och den roll Saudiarabien spelade i dem.”

I en kuslig ödets ironi erbjöds och accepterade John O’Neil efter sitt avhopp från FBI ett arbete som säkerhetschef på World Trade Center. Han hjälpte till att organisera evakueringen och dödades när tornen kollapsade.

Uppgifter kring utredningen mot Zacarias Moussaoui, den ende som hittills åtalats för inblandning i 11 september, visar också på en påfallande motvilja från FBI:s ledning att låta sina lokala agenter följa misstänkta spår.

Den 23 september i fjol rapporterade Washington Post-journalisten Bob Woodward att FBI enligt egen uppgift inte ingripit mot fyra eller fem ”celler” länkade till bin Ladin, eftersom de inte verkade ha något samband med terrordåden och inte gjort något olagligt i USA.

Samtidigt som över 1 000 araber och sydasiater fängslats och hållits isolerade från omvärlden på de allra lösaste grunder, så underlåter alltså FBI att ens förhöra personer som har kända kopplingar till den man som officiellt anklagats för terrordåden – logiken är halsbrytande.

Kontentan av dessa anklagelser är att Bush-administrationen aktivt medverkade till att göra morden på över 3 000 amerikaner möjliga.

Vita huset har konsekvent blockerat eller förhalat alla förslag att tillsätta en oberoende kommission med uppdrag att utreda underrättelse- och säkerhetstjänsternas misslyckande, senast ett från senatorerna McCain och Lieberman den 20 december förra året.

Samtidigt som Clintons och Bushs regeringar flirtade med talibanerna fanns hela tiden en fraktion som förespråkade att störta dem genom en militäroperation. Patrick Martin på World Socialist Web Site har hittat åtskilliga bevis för att denna idé diskuterades långt innan 11 september. Planer drogs upp i samråd med Indien och Ryssland, och USA:s chefsförhandlare skall vid ett tillfälle ha sagt till sin talibanske motsvarighet:

”Antingen accepterar ni vårt erbjudande om en matta av guld, eller så begraver vi er under en matta av bomber.”

Unocals Zalmay Khalizad anslöt sig till den krigsvänliga fraktionen under år 2000.

Det var dessa planer som efter terrordåden snabbt omsattes i praktiken, trots brist på egentliga bevis mot bin Ladin och trots att (som avslöjats bland annat av John Pilger) ett utlämnande av honom till en rättegång i ett tredje land mycket väl kan ha varit möjligt. Till enorma kostnader för det afghanska folket har talibanernas kvinnoförtryckande gangsterregim ersatts med Norra alliansens kvinnoförtryckande gangsterregim, och Unocals drömmar om en pipeline genom Afghanistan verkar nu nära att gå i uppfyllelse – den 11 februari slöt Hamid Karzai ett avtal med Pakistans general Musharaf om utformningen av den framtida pipelinen.

Ett system av amerikanska baser, som av allt att döma är avsett att bli långvarigt, byggs upp i Afghanistan och omgivande före detta Sovjetrepubliker för att hålla ett vakande öga på området.

Förvirrad? Vänj dig vid hur affärer görs upp nere i Texas.

För i dag sträcker sig ”Texas” inflytande långt bortom sina geografiska gränser.

Jon Weman (Frilansjournalist)