ÅSIKT

Vinnaren är…

…girigheten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Avlyssnade en diskussion mellan ett ungt par på spårvagnen om orättvisor i veckan.

De pratade på något konstigt vis både om löner och dopning.

Och detta var före Percys skit träffade fläkten, men efter Per Elofssons sorgliga 15 kilometer.

Hon:

– Hallå? du är bara så inne i ledarkurser och tron på starka män att du inte längre reagerar för den självklara orättvisan i att en handfull personer på toppen i ett företag anses 20 gånger mer värda i pengar än en lojalt kämpande medelpelle i samma företag.

Han, märker att folk lyssnar, försöker byta ämne:

– Alltså, orättvisa villkor stör mig mycket mer i sport. Ta dopning till exempel. Där har man ju kommit överens om lika villkor – och så skaffar sig någon fördelar som de andra inte har. Jag ger mig fan på att esterna var dopade.

Av någon anledning tror jag det är av vikt att upplysa om att hon bar en palestinaschal på ett nästan lika medvetet sätt som Stakka Bo på Grammisgalan och han bar en rosa tidning som inte handlar om sport.

Ja, ja. Det ena verkade ju handla om fusk, det andra om förhandling, tänkte jag, nöjd med att känna mig mer avklarnad i tanken än sådana där handelshögskoletyper.

Den känslan är alltid bedräglig.

Dagen efter kom Percys pension. Som om inte OS-deppen var nog slungades vi in i en sörja där fusk, orättvisa och förhandling inte gick att skilja åt.

Och detta kring Sveriges enda verkliga ledare på världsnivå. Vårt näringslivs Björn Borg.

Ägarna anklagade Percy för något slags fusk i förhandling om pensionen.

Fast inte ett fusk som var olagligt (trolöshet mot huvudman), så långt tordes de inte gå.

Ägarna menar att han på något annat sätt än det olagliga tillskansat sig pengar på ett sätt som gör att han ska betala tillbaka.

Det går naturligtvis inte ihop.

Sanningen verkar vara att gravitationen i själva den oerhörda summan fått ägarna att på något skruvat sätt uppleva vad orättvisa är för något.

Och inte helt olikt dopade idrottsmän försöker de nu torka av sig ansvaret för orättvisan i 900 miljoner kronor till en enda anställd, fast det kletar och kletar.

Vad är drivkraften bakom Percys pensionsavtal?

Vad är det som driver en idrottsman till dopning?

De båda frågorna har självklart ett och samma svar: girighet, den andra av de sju dödssynderna.

Eventuella åtgärder är däremot två skilda debatter:

Vill den rika världen släppa sitt sjuka fokus på börsvärderingar? Det är ju i grunden den girigheten som gjorde den galna utväxlingen i Percys pension möjlig.

Vill idrottsvärlden göra sig fri från storföretag som pumpar in enorma pengar för att få förknippa sina varumärken med atleter?

Det är ju i grunden den girigheten som gör att det är så mycket värt att vinna att den enskilde idrottsmannen dopar sin kropp och rear ut sin själ.

Jan Helin