ÅSIKT

Världen behöver USA… …USA behöver världen

DEBATT

EU:s utrikes- kommissionär Chris Patten kritiserade i en tidningsintervju USA för att vara sig själva nog i världspolitiken.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hans uttalanden tolkades som gnissel i koalitionen mot terrorism och i världens medier startade en debatt om sprickan mellan EU och USA.

I helgen skrev Chris Patten en debattartikel i Financial Times där han fördjupar sin syn på USA i dag.

Aftonbladet Debatt publicerar i dag texten som den tredje i vår serie om bilden av USA efter den 11 september.

Stor i orden, störst på jorden President George Bushs tal om ”ondskans axel” har retat upp EU.s utrikeskommissionär Chris Patten.
Foto: AP
Stor i orden, störst på jorden President George Bushs tal om ”ondskans axel” har retat upp EU.s utrikeskommissionär Chris Patten.

Winston Churchill har citerats många gånger i USA efter den 11 september. En sårad nation har sökt tröst i hans målmedvetenhet, hans moraliska övertygelse och hans tro på frihet.

På president George W Bushs personliga begäran står en byst av Churchill i Ovala rummet. Ingen kan ifrågasätta Churchills starka band till USA, men relationen var inte helt utan meningsskiljaktigheter. När han i dag övervakar läget från sin piedestal i Vita huset, sju månader in i kampanjen mot terrorism, kan nog den framlidne premiärministern känna sig hågad att upprepa sin observation: ”När man arbetar med allierade kan det ibland hända att de bildar sig egna uppfattningar.”

Jag avskyr dem som försöker framhäva sin europeiska identitet genom att racka ned på Uncle Sam. Det finns inte en enda antiamerikansk droppe blod i mina ådror. Jag har älskat USA ända sedan jag studerade där och engagerade mig politiskt för första gången. Jag vet vilken tacksamhetsskuld Europa har till USA för dess försvar av friheten under det gångna århundradet.

Jag känner djup beundran för män som general George Marshall och Dean Acheson och deras arbete för återuppbyggnaden av Europa, deras omformande av världen efter 1945. Dessa män visste att det bästa sättet att undvika att Europa på nytt faller ner i barbari var att bygga en solid grund för demokrati. Men riktiga vänner är inga ja-sägare. De av oss som är bekymrade över vissa trender i USA:s politik har en skyldighet att tala ur skägget.

USA:s unilaterala strävan är inte ny. Inte heller är den ohederlig. Uppfattningen att Amerikas första skyldighet är att skydda sin egen demokrati och sitt folks rättigheter är inte självisk och det är inte fel av amerikanska politiker att bekymra sig över i vilken utsträckning internationella förpliktelser kan hota USA:s suveränitet.

Ingen brittisk politiker – ärrade som vi är av det oändliga psykodrama det inneburit att överlämna makt åt EU – borde ställa sig oförstående till USA:s argument. Varför skulle inte världens enda supermakt hävda sin rätt att agera i eget namn, ohejdad av internationella hinder? Har inte Amerika en skyldighet att slå till mot ondska varhelst man ser den, om detta innebär trygghet för oss alla? Vad är det som är så fel eller så farligt med uppläxningarna från världens ledande nation när denna är en stadig och principfast demokrati som vill väl?

Multilateralism är för ynkryggar, säger en del. Mitt svar är inte att unilateralisternas linje är omoralisk, men jag menar att den är ineffektiv och kontraproduktiv. Attackerna den 11 september, i vilka medborgare från mer än åttio länder miste sina liv, visade oss på ett skräckinjagande sätt USA:s och vår egen sårbarhet för aktioner utförda av extremister. Attacker som planeras på säkra platser i misslyckade stater som Afghanistan. I det omedelbara efterspelet av attackerna verkade det som om USA hade återupptäckt sitt behov av allierade för att möta denna gemensamma fiende.

Den häpnadsväckande och oväntat snabba framgången för den militära kampanjen i Afghanistan var en uppvisning av Amerikas kapacitet. Men den har kanske också stärkt några farliga instinkter: att militära maktdemonstrationer är den enda grunden för sann säkerhet; att USA kan lita enbart till sig självt och att de allierade kan vara användbara som en extra möjlighet men att USA är stort och starkt nog att klara sig utan dem om det behövs.

Jag hoppas att dessa instinkter inte tar överhanden, jag tror att de leder i fel riktning. Läxan från den 11:e september är att vi behöver både amerikanskt ledarskap och internationellt samarbete av tidigare icke skådat slag. Det ligger i världens intresse, och i världens starkaste makts intresse, att detta ledarskap utövas i samarbete.

Varför är det så? Låt mig ge fem anledningar.

För det första: För varje dag som går blir vi mer medvetna om hur sammanlänkade vi är i den moderna världen: en värld i vilken Amerika står i centrum för ett allt mer integrerat nät, i vilket den moderna teknologin fräter bort nationella gränser och nationell lagstiftning. Det gör det ännu viktigare att arbeta med dem som delar dina värderingar, i syfte att skydda dessa.

För det andra: Globaliseringen – kombinationen av fri handel, kapitalism och teknologi – skapar möjligheter vi aldrig tidigare har sett, men globaliseringen har också en mörk sida. Den Europeiska Unionen symboliserar förmågan hos länder att gå samman för att tackla de gemensamma problemen.

För det tredje: De internationella institutionerna – från FN till Internationella valutafonden, Världsbanken och WTO – existerar främst tack vare klokheten hos amerikanska statsmän. Men dessa institutioner är hotade.

Deras auktoritet utmanas nu med ökande våldsamhet och straffrihet. De saknar demokratisk legitimitet, och denna brist blir till en styrka för den virriga rörelsen mot globalisering. Institutionerna måste få näring om de inte ska förlora sin auktoritet, något som skulle missgynna oss alla.

För det fjärde: Europa kan inte matcha USA:s militära budget – och bör inte heller försöka.

Liksom George Robertson, Natos generalsekreterare, känner jag starkt att de europeiska regeringarna bör öka sina nationella försvarsbudgetar och ta större ansvar för försvaret av sina egna länder. Men ”säkerhet” är ett mer omfattande begrepp. EU, med sina medlemsländer, är en stor givare av utvecklingsstöd till fattiga länder. Vi står för så mycket som 55 procent av det totala internationella biståndet. Detta är också ett bidrag till internationell säkerhet.

Ingen bestrider att det fanns ett behov av hård militär aktion för att förstöra al-Qaidas nätverk och baser. Men om vi ska hindra al-Qaida, och andra nätverk, att hitta nya territorier där man kan träna för framtida grymheter så måste vi göra allt vi kan för att stötta svaga och fallerande stater. De får inte hamna i händerna på världens alla bin Ladin.

Jag har en sista poäng. Det behöver knappast sägas att det runtom i världen finns såväl tillgivenhet och beundran för USA som rädsla och förakt. Som världens enda supermakt har USA ett särskilt ansvar att upprätthålla en moralisk styrka i sitt ledarskap. Om du bestämmer dig för att enbart sköta dig själv och strunta i andra så kommer omvärlden att verka tydlig och begriplig, men då får du också betala priset av förlorad legitimitet och – så småningom – minskad effektivitet. Och detta pris ökar med tiden.

Så var står vi i dag? Jag, åtminstone, känner mig obekväm. Jag väntar mig av Amerika – så som jag alltid har gjort – att man ska engagera sig i den komplexa och farliga världen. Det finns mycket ondska i denna värld, men stämplandet av en disparat grupp av länder som en ”ondskans axel” framstår inte som den bästa fras som formulerats av presidentens talskrivare.

Naturligtvis måste vi motsätta oss det som är ont. Men vi måste också bygga på det som är gott och det som kan ge oss hopp om en bättre framtid. I Irak, exempelvis, måste vi fördubbla våra ansträngningar att få tillbaka inspektörerna in i landet. Vi måste öka vårt stöd till oppositionen mot Saddam Hussein.

Men Iran? När vissa personer i Washington säger att Europas policy gentemot Iran har misslyckats är min omedelbara reaktion att vi måste hitta nya vägar att stödja reformarbetet där, inte att vi ska stänga dörren.

I fallet Nordkorea kan vi konstatera att Kim Dae Jungs så kallade solskenspolicy erbjuder den bästa möjligheten på år och dag att åstadkomma en verklig förändring. I Mellanöstern behöver vi dialog, inte isolering och ytterligare radikalisering av palestinierna.

”Amerikas utmaning är att omvandla sin makt till moraliskt konsensus, att utan tvång verka för sina värderingar i en värld som, trots sitt förmenta motstånd, är i desperat behov av ett upplyst ledarskap.”

Denna mening är inte min, det är den sista raden i en nyligen utkommen bok av Henry Kissinger.

Vore det att betrakta som överdriven frispråkighet om jag – en vän av Amerika – sade att jag håller med om varje ord?

Chris Patten (EU:s utrikeskommissionär)