ÅSIKT

Prata, prata, prata!

DEBATT

Projektet Ungt val 2002 har denna vecka kommit fram till fråga sju på Sveriges gymnasieungdomars tio i topp-lista över de viktigaste frågorna inför valet:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Brott och straff.

Mariette Razola är mamma till Sebastian som rånades av ett ungdomsgäng.

PÅ HEMVÄG från jobbet får jag ett mobilsamtal. Det är min son.

”Mamma jag har blivit hotad och rånad på min nya moppe, två killar med ett basebollträ slog mig på hjälmen.”

Den första känsla som infinner sig är rädsla, en oerhörd rädsla och oro för att mitt barn har blivit skadat. Sen åker gasen i botten och ve den som stannar mig.

Efter att ha bearbetat och åter bearbetat denna händelse kan jag nu dela in känsloförloppet i tre faser varav detta var nummer ett.

När jag förvissat mig om att min son inte skadats fysiskt kommer fas två:

Vrede och ilska för att någon har förnedrat min son, med våld tagit ifrån honom hans käraste ägodel som han har slitit och sparat för, som han fått på sin konfirmationsdag, som han har meckat och pysslat med och sett fram emot.
Tid att lyssna på de unga är vad som

saknas i samhället

Så helt plötsligt, på en sekund, är allt borta, bara en hjälm finns kvar som påminnelse.

Den oerhörda ilska jag kände gentemot förövarna gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting annat än detta. Jag ringde polisen flera gånger och fick varje gång samma svar:

Inte tid.

SÅ BÖRJADE jag själv åka ut och spana efter tips jag fått från min sons kompisar. Jag åkte ut till ett skogsparti som jag fått tips om var ett tillhåll där man terrängkörde med bland annat stulna mopeder.

Jag hade med mig mobilen med polisens nummer.

I ärlighetens namn vet jag inte vad jag skulle ha gjort om jag anträffat förövarna, jag var bara så fruktansvärt arg.

Fas två var lång, mycket lång. Den hann nästan inte gå över innan min son blev drabbad ytterligare en gång av exakt samma sak. Allt inom ett år.

Fas tre innehåller väldigt mycket tankar om vad man skulle kunna göra, varför vissa lagar är som de är, varför det finns så otroligt lite resurser när man ser att dessa tendenser till brott ökar hela tiden.

Förövarna är ofta inte äldre än offren. Varför har samhället, som annars alltid har en förmåga att lägga näsan i blöt, inte gripit in tidigare?

Jag blev lite förvånad när jag fick veta att om en polis tar upp jakten efter ett mopedrån, man vet alltså vem man jagar, så kan förövaren bara kasta av sig hjälmen så får polisen ge upp jagandet för att inte ”stressa” fram en olycka.

Vem skyddas – offret eller förövaren?

Ett annat exempel: Om min son kan peka ut förövaren och det går till rättegång så måste han konfronteras med denne om han fyllt 15. Detta gör att många låter bli av rädsla för hämnd. Vem är det vi skyddar?

JAG TÄNKER också att ingen är född till brottsling, någonstans går det snett, och någon gång är första gången. I de allra flesta fallen finns det otrygga hemförhållanden i bakgrunden och från första början är det aldrig barnets fel. Får man aldrig lära sig vad som är rätt eller fel, ditt eller mitt, eller saknas grundtryggheten att ta till sig detta så orkar många inte med.

Vuxenkontakt och åter vuxenkontakt och tid att lyssna är vad som saknas i dagens samhälle.

Läste häromdagen att en forskargrupp slagit fast att det inte borde vara fler än 15 barn i en dagisgrupp. Behöver man forska för att begripa detta?

Det har dagispersonal, fritidspersonal, lärare och föräldrar sagt de senaste tio åren.

MÅNGA AV dessa unga förövare vid tonårsrån är av utländsk härkomst (jag läste någonstans 80 procent).

Är det någon god gärning vi försöker utöva när vi tar emot invandrare och föser ihop dem i någon förort och sedan gör allt vi kan för att inte tala klarspråk om problemen som uppstår?

I det område där jag bor har det nu blivit grupp mot grupp. Å ena sidan pratar vi om Segeltorpsbarn och menar oss själva och svenska barn. Å andra sidan pratar vi om Vårbyungar och menar barn till invandrare.

Det är inte bra. Men verkligheten är sådan att elever från Segeltorpsskolan som har hemkunskap i Vårbyskolan måste ha eskort av lärare för att de känner sig hotade av ”Vårbyungar”. Någon har blivit slagen med en flaska, Segeltorpstjejer har blivit förnedrade av att bli kallade för grova, fula saker.

Det är ju något som gör att det blir så här. Ungar är ungar. Problemet är föräldrar som inte integrerar sig i svenska samhället.

När de inte ens lär sig språket, hur ska de då kunna ha goda kontaktnät med dagis, skola och myndigheter?

Hur ska de kunna ha den nödvändiga kontakten med andra föräldrar?

VI MÅSTE VÅGA tala om att det inte är okej att vända sig in mot sina egna traditioner och bort från det svenska samhället.

Hur ska de kunna följa och stötta sina barn i skolan när de själva är så vilsna och tyr sig till en närmsta krets där ingen talar svenska?

Vi måste våga ställa tydliga krav på invandrade föräldrar att de lär sig språket. Det är i många fall synd om dem, men vi hjälper ingen genom att tycka synd om. Tydliga budskap om vad som krävs för att komma in i det svenska samhället är den bästa hjälpen.

Vi måste också sluta kalla varandra rasister när vi försöker ta upp problem som finns i verkligheten. Debatt på den nivån hjälper ingen.

Låt mig börja i ett konkret förslag:

Ta bort den fullständigt meningslösa hemspråksundervisningen och lägg resurser på att utbilda både föräldrar och barn i det språk som de kommer att behöva.

Hemspråket kan man alltid underhålla inom familjen (jag talar av egen erfarenhet). Det borde självklart ligga i vars och ens eget intresse att underhålla sitt språk. Flyttar jag utomlands är det väl ingen som undervisar mig i svenska!

Jag har fyra barn och vet hur oerhört viktigt det är att ha kontakt med skola, andra föräldrar och även kommun ochpolitiker; att följa upp barnens fritidsaktiviteter, bilda kontaktnät mellan föräldrar, gå nattnallar och engagera sig på alla plan.

Om jag inte skulle behärska språket skulle jag aldrig klara den uppgiften.

Här i denna fas efter rånet som drabbade Sebastian, befinner jag mig fortfarande och kommer att så göra tills alla mina ungdomar flugit ut.

Mariette Razola (sjukgymnast och mamma till 16-årige Sebastian)