ÅSIKT

Kom hit – hjälp oss stoppa blodbadet

DEBATT

I onsdags lade Kofi Annan och FN ner undersökningskommissionen som var ansvarig för Jenin på Västbanken. Fredsaktivisten Andreas Malm var den första utomstående som lyckades ta sig in i flyktinglägret i Jenin efter Israels invasion. Han undrar i dag på Aftonbladet Debatt om de vithyade män i slips från FN och EU som nu besökt Jenin var för fega för att finnas på plats när det behövdes som mest.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Och i Palestina väntar invånarna på en invasion av flyktinglägren i Gaza. De har börjat lagra mat och förbereda det lilla försvar de kan sätta upp.

Flyktinglägret i Jenin är åter fullt av människor. De gräver med enkla spadar i havet av grus och husspillror. I går hittades liket av en flicka i tioårsåldern, så förstört att hon var omöjlig att identifiera.

Det som just nu mest oroar människorna här är alla odetonerade missiler och minor som Israel lämnat efter sig. I förrgår dog en person och tre skadades efter två väldiga explosioner.

Mitt i ödeläggelsen kan man nu också se vithyade män i slips och kostym gå omkring och titta med allvarliga miner. De kommer från Europaparlamentet, från FN och olika hjälporganisationer. Lägerinvånarna tar självklart emot den hjälp de får med tacksamhet.

Men en annan reaktion är minst lika naturlig: Varför kommer ni först nu? Våra liv har lagts i ruiner! Ni har hållit er på bekvämt avstånd medan Israel utfört denna fruktansvärda förbrytelse, uttalat lagom mycket kritik, och nu – nu! – kommer ni hit och ser bekymrade ut.

Sanningen är att världssamfundet inte ens har tillräckligt mycket skam i kroppen för att skicka ordentlig katastrofhjälp. Under den gångna veckan har lägret fått besök av en (!) minröjare, som gav sig av efter ett par dagar. I stället är det vi aktivister från International Solidarity Movement, helt utan resurser, som söker upp bomberna och målar stora varningsringar runt dem.

FN bildade en undersökningskommission för att utreda vad som hänt i Jenin. Av pinsamt uppenbara skäl har Israel spärrat kommissionens tillträde till flyktinglägret. Vad gör då världssamfundet? Tar det, åtminstone i efterhand, strid mot den israeliska våldsapparaten? Eller ger det efter för dess intressen? FN har nu lagt ner undersökningskommissionen. Undfallenheten känner ingen gräns.

Ansvaret för massakern i Jenin faller på omvärldens axlar. Palestinierna har sedan det israeliska övervåldet sköt fart efter intifadans utbrott bönat och bett om internationella observatörer och skyddsstyrkor. Ingen har kommit.

Vår egen utrikesminister Anna Lindh har upprepade gånger försvarat världssamfundets beslut med att utländsk närvaro är otänkbar om inte Israel accepterar den.

Så har Ariel Sharon fått grönt ljus att fortsätta med samma politik som han alltid bedrivit: slakt på palestinier i allmänhet och palestinska flyktingar i synnerhet. Massakern i Jenin var exakt en sådan tragedi som palestinierna förväntade sig och som fick dem att bönfalla om skydd.

Under intifadans gång har den israeliska repressionen mot palestiniernas befrielsekamp trappats upp steg för steg. Varje gång har våra västerländska regeringar uttryckt sina milda fördömanden, men lika fort som Israel har tagit ett nytt steg har det förra accepterats som rutin och vardag.

Först var det bruket av krypskyttar mot demonstranter. Omvärlden klagade, men snart försvann de mördande skotten från nyheterna. Sedan var det likvideringarna av palestinska politiker. Västerlandets representanter oroade sig först över detta hot mot freden, men vande sig snabbt. Så var det intrången i de självstyrande enklaverna. Våra politiker rynkade ögonbrynen, men några månader senare var intrången så många och självklara att ingen ens lade märke till dem. Nu sitter vi här med resultatet av eftergiftspolitiken: hundratals – kanske närmare tusen – dödade palestinier i Jenin.

I Palestina väntar nu många på en invasion av flyktinglägren i Gaza. Invånarna där lagrar mat, placerar ut enkla hinder för stridsvagnarna och förbereder det lilla försvar de kan sätta upp mot en av världens starkaste arméer.

Om – eller snarare när – invasionen kommer blir blodbadet garanterat flera gånger värre än i Jenin. Om vi före Jenin kunde ana vad som skulle ske är det nu mycket lätt att förutsäga.

Gaza blir det slutgiltiga testet på om det finns något av substans i världssamfundets tal om universella mänskliga rättigheter. Än så länge lyser den internationella interventionen med sin frånvaro. Men nu strömmar aktivister från hela världen till Palestina. De är amerikanska katoliker, republikaner och judiska fredsaktivister, italienska kommunister, japanska anarkister med en gemensam övertygelse: något måste göras.

International Solidarity Movement har under den senaste tiden gripit direkt in i händelseförloppet. Våra aktivister har trängt sig förbi stridsvagnarna och maskingevärselden runt Yassir Arafats högkvarter för att med sina egna kroppar skydda honom och de andra ledarna därinne. ISM har placerat ut mänskliga sköldar i flyktinglägren runt Betlehem, och i alla Västbankens städer har ISM-aktivister suttit i palestinska ambulanser för att göra soldaterna mindre benägna att beskjuta dem.

ISM visar att den utländska närvaron gör skillnad. Men vi kan inte ersätta ett aktivt världssamfund. Vi har inte de resurser som krävs för att verkligen trygga palestinierna från den israeliska folkmordspolitiken. Inte heller har vi maktmedel för att pressa Israel att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena.

Det vi kan göra är mycket litet i relation till palestiniernas lidande, men genom vår närvaro uppmanar vi världssamfundet: Kom hit! Det går inte att vänta längre!

Roten till massakern i Jenin är naturligtvis ockupationen. När den stött på rättmätigt palestinskt motstånd har Israel svarat med våld och än mer våld och nu till sist öppnat dörren för något som allt mer liknar – folkmord.

För att rädda det palestinska folket och skapa förutsättningarna för någon som helst fred måste ockupationen avvecklas. Och det genast. Hittills har dock, efter 35 års allt grymmare ockupation, inga resoluta ingripanden kommit från världssamfundet.

Men vanligt folk rör på sig. I Sverige har röster höjts om bojkott av israeliska produkter och medan Göran Persson forsätter med sitt passiva hyckleri tar en ny folkrörelse form. Den har kommit längre i Danmark och Norge, där landsorganisationen nu – till Israels stora förtret – kräver allmän bojkott av Israel. Den svenska fackföreningsrörelsen måste följa grannländernas initiativ.

Genom att underifrån bygga en bojkott kan vi driva våra politiker framför oss och till sist få dem att göra vad de borde gjort för decennier sedan: isolera Israel ekonomiskt, politiskt och kulturellt tills ockupationen upphör.

Nu står valet mellan ingripande utifrån och full katastrof.

Åk till Palestina och anslut dig till de gräsrotsaktivister som skyddar palestinierna så gott det går! Alla kan göra något!

Sätt press på den svenska regeringen att aktivt verka för internationell närvaro på de ockuperade områdena!

Bojkotta alla israeliska produkter och verka för att de svenska fackföreningarna kräver en allmän bojkott av Israel!

Inför höstens val: Sätt tryck på våra politiker att driva fram en internationell isolering av Israel tills ockupationen hävs!

Andreas Malm