ÅSIKT

”Jag känner mig som turist i förortslandet”

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Turist i förorten Siri af Burén har bott i innerstaden hela sitt liv. För henne är det ett stort projekt att åka utanför tullarna.
Foto: ROGER SCHEDERIN
Turist i förorten Siri af Burén har bott i innerstaden hela sitt liv. För henne är det ett stort projekt att åka utanför tullarna.

Jag har bott i innerstaden i hela mitt liv, läst läxor i innerstadsskolor och lekt lekar med andra innerstadsbarn. Hur fånigt det än låter är det därför ett stort projekt att åka utanför tullarna.

Väl på väg är det som om varje station längs med den röda linjen tar mig längre och längre bort från de trygga hemtrakterna. I Skärholmen är jag turist, en flicka i förortslandet, eller kanske snarare fördomslandet.

Jag trivs i Södra Latin, min egen skola. Trots att den genom betygsintagningen fått ett klart överskott av överambitiösa flickor, känns det ändå som om den anrika ”Södra Latin-andan” – den som rektorn maler på om i talen varje år – finns där och gömmer sig i bakgrunden.

Kanske beror stämningen på skolans gamla traditioner, till exempel samlingen som hålls i aulan varje fredag, där vem som helst kan uppträda, eller på skolans alla föreningar. Ibland undrar jag dock om inte Södra lever på sitt eget rykte.

Vad som är säkert är i alla fall att Södra Latin, tvärtemot Skärholmens gymnasium, har dragit högvinst i det stora lotteriet, där just ryktena bestämmer utfallet.

Det är sen morgon när jag går in genom dörrarna till Skärholmens gymnasium. Trots att jag inte riktigt litar på mitt fördomsfulla sinne tycker jag nog ändå att det luktar gott, men svagt av rökelse i entrén. Ur högtalarna vid kafeterian till vänster om ingången strömmar smörsång à la Bryan Adams på låg volym. Vid ett bord sitter ett gäng kepsprydda killar och ser tuffa ut, men tanten i kiosken verkar vara van och lyfter inte blicken från sin veckotidning. På bänken bredvid henne står en kanna kaffe på värmning.

Jag följer med Veronica, som ska visa mig runt i skolan den här dagen. På väg till klassrummet stöter vi på många av hennes kompisar. Hälsningarna här ger mig en första tankeställare. Ibland undrar jag om vi inte är lite väl rädda för kroppskontakt i min egen skola. Möter man någon i korridoren blir det bara ett snabbt ”hej” eller en kort huvudnick. I Skärholmens gymnasium kramas man mycket, vilket också avspeglar sig på stämningen, som är varm och familjär. Detta saknar jag på Södra Latin.

Dagens första timme är ”Theory of knowledge”, ett slags filosofiliknande ämne. Eftersom Veronica går den speciella IB-linjen är alla lektioner på engelska. Lite nervöst tänker jag på mitt eget rostiga ordförråd, men som tur är får jag inte en chans att öppna munnen, här är det andra som pratar.

I själva verket har jag aldrig sett en klass som diskuterar så länge och engagerat. Förvånad jämför jag med min egen klass, där det nu i studenttider måste mycket till för att någon skall orka delta aktivt. När femtio minuter har gått och de runt omkring mig aldrig vill sluta att diskutera, undrar jag var jag egentligen kommit. Stämningen är ambitiös och de specialutformade läroböckerna tjocka som tegelstenar. Om nu Södra Latin beskylls för att ha elitklasser, vad är då detta?

Jag är både matt och fascinerad när vi rör oss mot matsalen för att äta lunch. Vi får sällskap av rektor Gillis, som liksom min egen rektor ser ut som en tomte.

Han berättar lite om skolan och rekommenderar sedan kökets specialinlagda rödbetor. Vid ett bord intill vårt sitter ett tiotal lärare. De är alla påfallande unga, jämfört med i min egen skola, där en del av lärarna verkar ha tagit sin lärarexamen det år då skolan byggdes. Både de och de många uppstoppade djur som finns i skåpen i korridorerna skulle nog ärligt talat inte ta skada av en uppfräschning.

Efter ännu en lektion i Veronicas klass inser jag att IB-klasserna nog är unika i sitt slag. På jakt efter något att jämföra med får jag därför följa med under de sista tjugo minuterna av en samhällsklass historielektion. Skillnaden är slående. Att komma in i lektionssalen är som att på två sekunder förflyttas fyra år bakåt i tiden till ett högstadium jag förträngt. Längst bak till höger i rummet sitter killarna, så tuffa så att det gör ont.

Det sovs och viskas, någon mimar högt till en låt. Jag får genast huvudvärk, och den släpper inte förrän jag satt mig på tunnelbanan igen.

Hade jag vetat hur spännande IB-linjen var skulle jag definitivt ha övervägt att söka hit. Att jag kanske skulle ha varit den enda eleven med helsvensk bakgrund i min klass, spelar ingen roll.

Tvärtom tror jag att det ger en större kunskap om vårt samhälle att umgås med människor av annan kulturell bakgrund än vad jag har gjort under mitt liv som innerstadsbarn. Och visst finns det saker jag skulle vilja ta med mig från Veronicas skola och plantera in i min egen. Den varma stämningen till exempel.

För trots allt är skolan inte bara ett ställe där vi lär oss matematik och svenska, utan också en plats där vi tillbringar en tredjedel av våra unga år och där både personligheter och tillhörande åsikter formas. På det sättet har skolan en mycket viktigare roll än att bara lära oss att stava, det är här vi lär oss hur livet fungerar.

Uppdrag: byta skola

Siri vill jobba med kulturjournalistik

Siri af Burén