ÅSIKT

Misshandeln förstör barnets hjärna för livet

DEBATT

Rapporterna om barnmisshandel ökar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Samtidigt kommer oroväckande rapporter om hur fysisk misshandel skadar barnhjärnor ända ner på molekylär nivå.

Resultatet är deformerade psyken, störda känsloliv och skadade minnesfunktioner i vuxen ålder.

Barnläkaren Salomon Schulman skriver i dag en skakande rapport om barnmisshandel inifrån sin mottagning.

Många av de skador som uppstår vid barnmisshandel kan vara oåterkalleliga. Det är hög tid att stoppa denna motbjudande tortyr, säger Salomon Schulman, barnläkare. Röntgenbilden visar skallfraktur hos en ettårig pojke efter våld.
Många av de skador som uppstår vid barnmisshandel kan vara oåterkalleliga. Det är hög tid att stoppa denna motbjudande tortyr, säger Salomon Schulman, barnläkare. Röntgenbilden visar skallfraktur hos en ettårig pojke efter våld.

FÖRST GRIPS MAN av vanmakt. Sedan av en gränslös vrede. Barnet ligger på britsen, blåslaget och med blessyrer över hela kroppen. Vad har en treåring gjort för att förtjäna denna besinningslösa prygel?

Man kokar av ilska när man som barnläkare, med oomkullrunkelig objektivitet, fokuserar varje blåmärke, anger storlek, färg och läge samt gör en bedömning av hur färsk blodutgjutningen förefaller vara. Detta för att skriva ett rättsintyg inför en eventuell rättegång. Den för barnmisshandel misstänkte vankar fram och tillbaka i undersökningsrummet. Polisen och socialsekreterarna betraktar avmätt scenen. Själv funderar jag på om skelettet också är brutet och håller på att formulera min röntgenremiss.

Ur högerögats blånad stirrar en skrämd pupill. Jag har svårt i den sekunden att avgöra huruvida hans bävan är sprungen ur misshandeln eller ur den uppståndelse övervåldet vållat.

Minnesbilderna från den kliniska vardagen fladdrar förbi i takt med den plötsliga ansamling som skett på sistone av de grövsta barnövergrepp. Överhuvudtaget går trenden mot ett ökat antal anmälningar. Hur ofta har man inte försökt hitta förklaringar till dessa bestialiteter i termer av förövarnas egna olyckliga barndomserfarenheter och försökt finna en begriplig dynamik bakom misshandeln för att terapeutiskt komma åt missdåden?
Är det inte dags att straffa förövarna av denna tortyr hårdare?

Medvetenheten om mörkertalet, de som spöas i lönndom, kastar en slagskugga över den bristfälliga statistiken. Kroppsliga övergrepp förekommer i alla socialgrupper. De syns inte lika tydligt bakom överklassens förfinade fasad. Men i den perfekta världen begås också våldshandlingar; frustrerade slag utdelas när prydligheten fått sig en törn. De riktiga riskgrupperna är de socialt pressade, de fattiga familjer som Rädda Barnen häromdagen satte strålkastarljuset på. Även missbrukarfolket och familjer med någon psykiskt sjuk förälder ligger illa till.

DET ÄR INTE alltid lätt att känna igen misshandlade barn. Blåmärken på onaturliga ställen, kring öron och mun, på stjärten i stället för de blessyrer på skenbenet man förvärvar vid friskt fotbollsspel. De drabbade är apatiska, den skrämda blicken gör ont i en, men de kan också vara oregerligt utåtagerande. Oftare än andra hemsöks de av ”oförklarliga” olyckor, såsom benbrott, brännskador eller hjärnskakningar.

De flesta barn berättar inte spontant om sin belägenhet. Solidariteten med familjen är för stark, eller så är de rädda för ännu ett ordentligt kok stryk. Ett misshandlat barn behöver inte läsa forskningsstatistik för att veta att ett en gång slaget barn löper risk för ett nytt övergrepp.

Vad samhället och sjukvården ska göra åt dessa samhällets olycksbarn är ständigt föremål för debatt. I avancerade fall är åtgärderna självklara. Då skiljs barn från föräldrar. Tråkigt nog är framtidsutsikterna för ungar som hamnat i fosterfamiljer inte helt igenom ljusa.

SVÅRIGHETERNA kan vara oöverstigliga. Den fysiska misshandeln har oftast föregåtts av en lång tids psykisk terror. En grundläggande osäkerhet till livet finns redan inristad i själen, innan de yttre tecknen blir synliga.

Man har länge känt till att denna barnkategori åsamkas neurologiska handikapp, utvecklingsförsening och beteendestörningar. Detta har man satt upp på den psykologiska förklaringsmodellens konto.

Vad värre är: man har inte förrän nu förstått omfattningen av den biologiska katastrof offren går till mötes.

Det som tidigare karaktäriserats som psykiska konsekvenser av ett trauma börjar nu få fysiska dimensioner. Med hjälp av avancerad EEG-teknik, magnetröntgenundersökningar och designade djurexperiment upptäcker man nu defekter i hjärnstrukturer och hjärnfunktioner ända ned till det molekylära planet. Konstigt vore det annars – misshandeln äger rum under de år hjärnan utvecklas för fullt.

Det senaste numret av Scientific American åskådliggör hur olika hjärncentra påverkar varandra och hur psyket deformeras av fysiska förändringar förorsakade av misshandeln. Det uppstår en irritabilitet i det limbiska systemet, vilket reglerar minne och känsloliv – så centralt för våra psykiska processer.

Man ser också en försämrad integration mellan hjärnhalvorna på grund av den reducerade förbindelsebryggan. Ett försämrat blodflöde genom lillhjärnsstrukturer, ett område som är känt för sin ökade stresskänslighet, har nyligen kunnat visats ge grava psykiatriska avvikelser.

Flera andra hjärnstrukturer ändrar form hos de misshandlade och lägger ytterligare en dimension till deras lidande.

BARNMISSHANDEL är något vi sett mycket allvarligt på men uppenbarligen inte tillräckligt allvarligt. Många av de skador som uppstår av den starka stressen kan vara oåterkalleliga.

Är det inte hög tid att straffa förövarna hårdare både i allmänpreventionens och individualpreventionens namn?

Är det inte dags att med aktivare psykologiska och socialpediatriska insatser söka mildra den skadeutveckling som redan skett?

Är det inte nödvändigt att skärpa inställningen till myndigheter, som varit för slappa i sin attityd till denna motbjudande tortyr?

Salomon Schulman (barnläkare)