ÅSIKT

Varför vill John Malkovich döda mig?

I december misshandlades Robert Fisk av afghanska flyktingar i Pakistan. De var rasande för att amerikanska bomber dödat deras släktingar. Robert Fisk skrev då att han förstod dem. Nu hotas han till livet för sina kritiska reportage om Israel och USA:s utrikespolitik.
Foto: AP
I december misshandlades Robert Fisk av afghanska flyktingar i Pakistan. De var rasande för att amerikanska bomber dödat deras släktingar. Robert Fisk skrev då att han förstod dem. Nu hotas han till livet för sina kritiska reportage om Israel och USA:s utrikespolitik.
DEBATT

Hollywoodstjärnan John Malkovich sa under en föreläsning att han ville döda den brittiske reporterstjärnan Robert Fisk. Oklart varför.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men det är ett tecken i tiden på att det offentliga samtalet utanför elitmediernas kontrollerade arenor om vår tids största frågor i dag präglas av hat och hot.

Alla som någon gång besökt en webbdiskussion om Mellanöstern eller den 11 september förstår vad vi syftar på.

Aftonbladet Debatt publicerar i dag exklusivt i Sverige en text av Robert Fisk. Han har rapporterat från Mellanöstern i 26 år och har aldrig upplevt så hatfyllda reaktioner som nu.

I förra veckan sade John Malkovich vid en föreläsning för studenter att han ville skjuta Robert Fisk.
Foto: AP
I förra veckan sade John Malkovich vid en föreläsning för studenter att han ville skjuta Robert Fisk.

Det brukade vara en liten rännil, ett regelbundet indroppande av hatbrev. Folk som tyckte att jag borde tuktas. Orsaken var min rapportering om dödandet av oskyldiga libaneser under israeliska flygbombningar, eller mina påståenden om att araber, likaväl som israeler, faktiskt ville ha fred i Mellanöstern.

I slutet av 90-talet märkte jag en förändring. Ett typiskt exempel var brevet jag fick efter min ögonvittnesskildring av israelers slakt av 108 flyktingar. Människor som tagit skydd vid FN-basen i den libanesiska staden Qana.

”Jag gillar inte antisemiter”, började brevet. ”Hitler var en av de mest kända i modern historia.” Jämfört med dagens flod av våldsamma, hotande brev och uttalanden om våld som vi journalister möter så var detta brev ganska milt.

Internet verkar ha fått dem som inte vill höra sanningen om Mellanöstern att bilda en gemenskap av hatare – folk som skickar giftiga brev, inte bara till mig utan också till alla reportrar som vågar sig på att kritisera Israel eller USA:s politik i Mellanöstern.

Tidigare fanns en gräns för hatet. Breven var signerade och de inkluderade författarens adress. Om de inte hade dessa saker så var de i regel så illa skrivna att de knappt gick att förstå. Så är det inte längre.

Aldrig tidigare under mina 26 år i Mellanöstern har jag läst så många ondsinta, hotande brev och uttalanden riktade mot mig. Många begär nu att jag ska dödas.

I förra veckan gjorde Hollywoodskådespelaren John Malkovich just detta: inför studenter i the Cambridge Union sade han att han skulle vilja skjuta mig.

Hur, frågar jag mig, har det kunnat gå så långt? Sakta men säkert har hatet blivit en sporre, något som driver folk till att uttala dödshot. Gränserna för anständighet och laglighet rivs gradvis ned – en reporter kan nu misshandlas, hans familj kan förtalas, när han misshandlas av en uppretad folkhop är det en händelse som möts av skratt och förolämpningar i en amerikansk nyhetstidning, hans liv förbilligas av en skådespelare som – utan att ens förklara varför – säger att han vill döda mig.

Mycket av detta avskyvärda nonsens kommer från män och kvinnor som säger sig försvara Israel, men jag måste framhålla att jag aldrig har fått ett elakt eller förolämpande brev från själva Israel. Israeler kritiserar ibland min rapportering – och ibland får jag beröm – men de har aldrig nedlåtit sig till de obsceniteter som jag nu får utstå.

”Din mor var Eichmanns dotter” var en av de senaste av dessa. Min mor, Peggy, som dog för tre och ett halvt år sedan efter en lång kamp mot parkinson, var i själva verket en av Royal Air Forces radiooperatörer under slaget om Storbritannien 1940.

Hatbreven som kom efter den 11 september var vitglödgade. Den dagen, högt över Atlanten, i ett flygplan som just hade tvingats vända bort från sin amerikanska destination, skrev jag en artikel för The Independent där jag pekade på att det de kommande dagarna skulle göras försök att hindra dem som ville ställa frågan om vad som låg bakom brotten mot mänskligheten som begicks i New York och Washington.

Jag dikterade min rapport från flygplanets satellittelefon, den handlade om historien av svek i Mellanöstern, den växande arabiska ilskan över att tusentals irakiska barn dött som en följd av USA-stödda sanktioner, och Israels fortsatta ockupation av palestinsk mark på Västbanken och i Gaza. Jag lade inte skulden på Israel. Jag sade att Usama bin Ladin troligen låg bakom dåden.

De mejl som strömmade in till The Independent de följande dagarna gränsade till det inflammatoriska. Attackerna mot Amerika orsakades av ”hat, av precis den besatta och avhumaniserade sort som Fisk och bin Ladin har spridit”, stod det i ett brev från en professor Judea Pearl vid Ucla. Enligt honom ”dräglade” jag ”gift”. Jag var en professionell förmedlare av hat.

Ett annat brev, signerat Ellen Popper, förklarade att jag var ”i maskopi med ärketerroristen” bin Ladin. Mark Guon gav mig etiketten ”spritt språngande galen”. Jag var ”psykotisk”, enligt Lillie och Barry Weiss. Brandon Heller från San Diego skrev att ”du stöder faktiskt självaste ondskan”.

Det blev ännu värre. I ett irländskt radioprogram framträdde en Harvardprofessor som – uppretad över mina frågor om motiven bakom illdåden den 11 september – stämplade mig som en ”lögnare” och en ”farlig man” samt förklarade att ”antiamerikanism” – vad nu det är – är detsamma som anti-semitism.

Inte bara var det ondskefullt att påstå att någon kan ha haft anledningar, om än vrickade sådana, att utföra massmorden. Än mer avskyvärt var det att peka på vad dessa anledningar kunde tänkas vara. Att kritisera Förenta staterna var detsamma som att vara judehatare, rasist, nazist.

Och så fortsatte det. I början av december blev jag nästan ihjälslagen av en grupp av afghanska flyktingar som var rasande över dödandet av deras släktingar i amerikanska flygräder. Jag skrev en artikel där jag skildrade misshandeln och lade till att jag inte kunde anklaga förövarna, att om jag hade tvingats utstå deras sorg så hade jag gjort samma sak. Efter denna artikel tycks det inte finnas något slut på smädandet.

I en rubrik i Wall Street Journal stod det att en ”multi-kulturalist” – jag – hade ”fått vad han förtjänade”. Jag fick vykort med namnen på olika ”smisk-klubbar”. The Independent fick ett mejl där jag anklagades för pedofili. Bland många elaka julkort var det ett som pryddes av legenden om juletidens tolv dagar, samt texten: ”Robert Fiske [sic] – även känd som tomten i Mellanöstern, en ledande antisemit, protofascist och islamisk propagandist. Med önskningar om att du under 2002 ska befinna dig i Gehenna (helvetet), med Usama bin Ladin på din högra sida och mulla Omar på din vänstra. Hälsningar, Ishmael Zetin.”

Efter Ariel Sharons offensiv på Västbanken, som provocerades fram av palestiniers ondsinta självmordsbombningar, har ett nytt tema uppstått. Reportrar som kritiserar Israel beskylls för att uppmuntra antisemiter att bränna synagogor. Det är alltså inte Israels brutalitet och ockupation som provocerar sjuka och grymma människor som attackerar judiska institutioner, synagogor och gravplatser. Det är vi journalister som bär skulden.

Nästan vem som helst som kritiserar USA:s eller Israels politik i Mellanöstern hamnar nu i den ofredade zonen. Min kollega i Jerusalem, Phil Reeves, har hamnat där, liksom två av BBC:s reportrar i Israel och The Guardians Suzanne Goldenberg.

Och ta Jennifer Loewenstein, en människorättskämpe i Gaza som själv är judisk och som kritiserat dem som hävdar att palestinier medvetet offrar sina barn. Snart fick hon ta emot följande mejl: ”HYNDA. Man känner lukten på långt avstånd. Du är en hynda och du har arabiskt blod i dig. Din mamma är en arabjävel. Du kunde väl åtminstone, för Guds skull, byta ditt jävla namn. Ben Aviram.”

Har den här typen av snusk någon effekt på andra? Jag fruktar att det är så. Bara några dagar efter att Malkovich sagt att han ville skjuta mig sades det på en webbsida att skådespelarens ord var ”ett fräckt försök att tränga sig före i kön”. Webbsidan innehöll en animering av mitt ansikte som tar emot snytingar. Bildtexten lyder: ”Jag förstår varför de bankar skiten ur mig.”

Ett förskräckligt uttalande från en skådespelare inför the Cambridge Union ledde till att man på en webbsajt gick ut och sade att det finns de som är ännu ivrigare än Malkovich att få slå ihjäl mig.

Malkovich har inte förhörts av polisen. Jag antar att han kan vägras visum till Storbritannien så länge han inte förklarar eller ber om ursäkt för sina uttalanden. Men skadan är redan skedd. Som journalister är vi nu villebråd för hatarna på internet.

Om vi vill leva ett lugnt liv får vi helt enkelt ta och rätta oss i leden och sluta kritisera Israel eller Amerika. Eller sluta skriva helt och hållet.

Robert Fisk (Journalist The Independent), Översättning: Henrik Karlsson