ÅSIKT

Jag är en rattfyllerist

DEBATT

Långhelg igen. Alkohol igen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Några öl bara, jag kan väl köra ändå?

Så tänkte Henrik Hermansson. Så såg han blåljusen i backspegeln.

I dag har han en prick i kriminalregistret.

Ett rattfyllo.

På Aftonbladet Debatt i dag försöker han förstå hur en sunt tänkande människa som han kunde begå ett så idiotiskt brott.

Prickad förare Onykter bestämde sig Henrik Hermansson för att ta bilen. I dag berättar han vilken tur han hade som blev stoppad.
Prickad förare Onykter bestämde sig Henrik Hermansson för att ta bilen. I dag berättar han vilken tur han hade som blev stoppad.

Plötsligt bländar strålkastarljuset i backspeglarna. Det tutar i öronen. Jag undrar vem som jagar mig mitt i natten. Så ser jag det röda och blå ljuset från sirenerna. Polisbilen kör upp jämsides och vinkar in mig till kanten.

Några öl bara. Vem har inte tänkt så? Det är den undanflykten många tar till.

Det ger positivt utslag när jag blåser. Instinktivt försöker jag ursäkta mitt beteende, fastän jag vet att det inte går. Jag ombeds stiga ur bilen och följa med.

Jag frågar en av polismännen om han kan köra min bil till stationen så jag slipper lämna den på platsen. Han ställer upp. I baksätet på väg till stationen undrar jag om det har varit mycket bus på stan under kvällen.

Det har visst varit lugnt för att vara en valborgsmässoafton. Förr var det alltid bråk den sista april men nu är det inte lika mycket fylleri längre. Jag frågar också, lite i förbifarten, vilka följderna blir. Av någon anledning vill jag låta saklig, oberörd. Som en ögontjänare.

– Du är misstänkt för rattfylla. Det kan bli allt från böter till fängelse.

Jag mumlar att jag är dum i huvudet som gör sånt här. En idiot. Polismannen invänder inte. Vi kommer in på stationen och jag får vänta en stund på en hård bänk. Det är nästan knäpptyst i korridorerna. Inspektören bläddrar i några papper på sitt kontor.

Jag får en kvart för mig själv där på bänken innan jag ska mäta alkoholkoncentrationen i utandningsluften Det är tillräckligt för att hinna börja fundera. Fängelse. Inget körkort. Ingen framtid. Några öl bara. Det är inte skam, det är något annat. Jag känner mig som ett oansvarigt barn. Som någon som måste tas om hand. Det händer något med självkänslan. Jag är kriminell. Begreppen är svårast att vänja sig vid.

Otur är ett ord som dyker upp i tankarna, trots att det inte har med saken att göra. Jag måste prata med någon och frågar inspektören om det har varit mycket bus på stan under kvällen. Det är väl sådant man pratar med en polis om. Han ser både trött och lite besviken ut när han betraktar mig över glasögonen. Det har varit ovanligt lite att göra får jag veta för andra gången i kväll. Jag hade hoppats på många ingripanden under natten, då hade jag varit en i mängden av idioter.

Intoxilyzern surrar medan den rensar luften i det lilla rummet. Inspektörn knappar in mitt namn på den gamla apparaten.

Jag har hört om människor som har blivit nervösa av att blåsa, trots att de inte har druckit på flera dagar. De har varit rädda för att det ska bli ett positivt utslag ändå. Han sätter på munstycket och jag drar ett djupt andetag. Jag blir svettig och röd i ansiktet av att blåsa ut. Blås tills det piper. En gång till. När man har blåst två gånger räknar maskinen ut medelvärdet. Jag väntar på det värsta.

– Det var inte så farligt.

Rattfylla. Men inte grov rattfylla. Körkortet blir indraget och jag får betala böter. Summan beror på min inkomst. För en gångs skull är min relativt låga inkomst en fördel.

De undrar vad jag jobbar med och jag svarar att jag kanske ska försöka bli journalist. Eller lärare. Journalistyrket verkar roligare tänker jag för mig själv. De får ju se sådant som ingen annan får se när de gör reportage.

Ett kortare förhör bara, sedan är jag fri att gå. Polismännen skriver en rapport, som sedan ska lämnas vidare till länsstyrelsen. De förklarar att jag körde så försiktigt att de fattade misstanke. Innan dess trodde jag att polisen bara ingrep när en bil vinglade från den ena sidan av vägen till den andra.

– Har du ätit ordentligt i dag? Frukost, lunch och middag eller? Alkoholen påverkar mer om man inte äter ordentligt.

Jag har inte ätit på några timmar. Och inte druckit kaffe heller. Jag hittar några kronor som blivit över efter krogrundan och ber en av polismännen att hämta en kopp från automaten. Helst vill jag ha både socker och mjölk, men nöjer mig med socker. Jag vill inte vara till besvär.

Han undrar varför jag är så glad i en sådan här situation. Det kan jag inte svara på. Det är förmodligen för att jag tänker på vad som kunde hänt. Jag kunde kört på någon. Jag kunde hamnat i fängelse. Att få körkortet indraget känns som en nåd.

Vem vet vad som hänt om jag inte blivit gripen? Det kunde ha blivit en vana, livsfarlig både för mig och andra. Då hade det inte funnits några ursäkter.

– Jag kommer nog att vara ledsen i morgon, svarar jag efter en stund när jag samlat tankarna.

Det vet jag att jag kommer att vara. Jag läser igenom rapporten, godkänner och skriver under. Tre kopior. En är till mig. Jag sneglar på datorskärmen för att se vilka uppgifter de har om mig, precis som om det vore något hemligt. Polismännen visar mig vägen ut och låser upp dörren. Precis när jag ska gå vänder jag mig om och utbrister:

– Tack ska ni ha.

Polismännen verkar inte veta vad de ska säga först. Den ene bara rynkar på pannan.

– Det är väl inget att tacka för, säger den andre nästan upprörd.

Nej, kanske inte. Det låter som en paradox. Men att bemöta en idiot så trevligt är ändå något att vara tacksam över. Jag går ut i morgonljuset.

Med sirenernas blå och röda ljus fortfarande bländande i backspegeln börjar jag fundera på hur min vardag kommer att se ut utan körkort. Det var nog inte denna natt som var det värsta. Det kommer i morgon. Jag ser framför mig hur jag berättar för familjen att jag inte kan sköta mig själv.

I morgon eller i övermorgon kommer jag att vara med i den lokala tidningen. Eftersom jag inte är en kändis blir det ingen huvudnyhet. I den traditionella rapporten över valborgsfirandet kommer det att stå att tre rattfyllerister greps under natten. Mitt namn kommer inte att vara med. Jag kommer bara att vara en i mängden som inte vill stå för vad jag gjort offentligt.

Henrik Hermansson