ÅSIKT

Vi måste våga se ”de glömda barnen”

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Världens näst mäktigaste man Boris Jeltsin är full. Världspressen häpnar. Man har anat hur det stod till. Nu förstår man. Bredvid står världens mäktigaste man, USA:s president Bill Clinton. Han skrattar konstigt. Skrattet känns tillkämpat. Det har en speciell klang som om det kom från underjorden.

Världspressen skriver om sina farhågor med en rysk president, som är alkoholist. Ingenstans har jag läst om Clintons underliga skratt. Han är som många andra ”ett glömt barn”. Den äldste sonen till en alkoholist. När fadern var full låtsades han att det var en ”kul grej”. Pappa var rolig igen. Den underliga klangen i skrattet avslöjade den verkliga känslan. En märklig händelse. Men lika märkligt är att ingen i världspressen lyckats förstå vad som verkligen hände.

Varje dag ser vi liknande händelser utan att förstå. Vi tar endast fasta på de ytliga symptomen. När Östros och Björklund pratar om problemen i skolan, som skolk, mobbning och oordning, når de sällan problemets kärna.

Till exempel pratar de om lämpligheten av att flytta mobbare eller inte. Att bara flytta på en mobbare är verkningslöst, om man inte flyttar honom/henne till en skola med ett program, som tar sig an grundorsaken.

Tre i varje klass lever i en familj, där mamma eller pappa missbrukar. Det är inte lätt att gå till skolan och orka delta i undervisningen, om man inte sovit på grund av att det varit stökigt hela natten. Den dagen kan det kännas som en lättnad att ge sig på en skolkamrat. Man har kanske sett pappa misshandla mamma. Och man har inte kunnat göra något åt det. Det är lätt hänt att man utser en ”syndabock”.

Högst 1 av 100 som lever under en sådan press får någon hjälp över huvud taget. Detta trots att man känner till enkla och billiga metoder, exmepelvis Ersta Vändpunkten och Hela människans Linusgrupper.

Det är ytterst en fråga om politik. Att 200 000 ungdomar mellan 0 och 17 lever under dessa förhållanden måste vi se som en blind fläck i välfärdssystemet. Ett kraschat liv kostar lika mycket som ett störtat Jas-plan.

Problemet med våra folkvalda är att de vet mer om försvarspolitik än om ”de glömda barnen”. Paradoxalt nog är många politiker ”glömda barn”. Men glömda barn tror att de är ensamma. Skammen är svår att bära. Det är bäst att glömma. Annika Åhnberg, Rädda barnens ordförande, sa på en föreläsning om de glömda barnen, att hon frös in en rädd, ledsen femtonåring, som hon nu måste tina upp när hon fyllt 50.

Tillsammans med Hela människan (kyrkligt nätverk för socialt arbete) har vi på Fryshuset bestämt oss för att i stor skala försöka göra något åt saken. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. I våra utbildningar ”vara vettig vuxen” kan man lära sig att se tecken och hjälpa.

När man ser vad välfärdssamhällets blinda fläck kostar samhället i pengar och lidande kan frågan ställas: Borde inte de glömda barnen lyftas upp till en av valrörelsens viktigaste frågor?

Anders Carlberg (vd Fryshuset)