Aftonbladet
Dagens namn: Astrid, Asta
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

Skolan i dag kan jämföras med barnmisshandel

Författaren Liza Marklund och skådespelerskan Helena Bergström skriver i dag på Aftonbladet Debatt om hur de anser att den kommunala omsorgen och skolan förfaller. De vill bland annat avskaffa maxtaxan, bryta segregeringen av gymnasieskolorna och ge personalen högre lön. Författaren Liza Marklund och skådespelerskan Helena Bergström skriver i dag på Aftonbladet Debatt om hur de anser att den kommunala omsorgen och skolan förfaller. De vill bland annat avskaffa maxtaxan, bryta segregeringen av gymnasieskolorna och ge personalen högre lön. Foto: MAJA SUSLIN

I tisdags publicerade vi en debattartikel skriven av personal, föräldrar och elever på Katarina Norra skola i Stockholm. De driver själva sin kommunala skola och är stolta över hur väl det fungerar. Författaren Liza Marklund och skådespelerskan Helena Bergström reagerade på artikeln och menar att de aldrig skulle orka driva de fem skolor deras barn går i och att det måste finnas andra sätt att rädda den kommunala omsorgen.

– Vi har båda, med stigande panik, sett hur villkoren för våra barn försämrats till en nivå jämförbar med barnmisshandel, skriver de i en gemensam artikel på Aftonbladet Debatt i dag.

Tisdag 21 maj skrev en grupp föräldrar, personal och elever en debattartikel på den här sidan där de berättade hur stolta de var över sin skola, Katarina Norra i Stockholms innerstad. Debattörerna bestod av skolans styrelse, dvs representanter för ett styrsystem där makten och ansvaret för skolans undervisning i grunden vilar på elevernas föräldrar.

Vi är glada för deras skull. Det är roligt att höra att det finns kommunala skolor i Stockholm att vara stolt över, beundransvärt att föräldrarna orkar driva verksamheten.

Själva är vi inte stolta, utan snarare förtvivlade. Tillsammans har vi fem barn i den kommunala omsorgen, från dagis och upp till gymnasiet, alla i olika skolor. Om vi skulle ta samma ansvar som föräldrarna på Katarina Norra skulle vi alltså driva fem skolor – samtidigt.

Det är inte realistiskt, varken för oss eller de flesta andra människor. I en tid när folk blir utbrända som aldrig förr är det nästan oförskämt att tro att dagens föräldrar, utanpå allt annat, ska orka ta ansvar för hela utbildningsväsendet.

Det måste finnas andra sätt att rädda den kommunala omsorgen, och det börjar bli väldigt bråttom. Varningsklockorna ringer inte, de gallskriker. Vi har båda, med stigande panik, sett hur villkoren för våra barn försämrats till en nivå jämförbar med barnmisshandel.

 

Några exempel ur vår egen erfarenhet:

 

A På ett av barnens daghem har besparingarna lett till att 17 blöjbarn nu ska tas om hand av två och en halv personal. Varje vuxen ansvarar alltså för sju bebisar. 23 barn i åldern tre till fem år ska tas om hand av tre vuxna. Det är givetvis helt orimligt. Hur byter man blöja på ett barn med sex andra hängande runt benen?

En föräldragrupp på förskolan i fråga, med en av oss som drivande, har stämt politikerna i stadsdelsnämnden för brott mot skollagens andra kapitel, tredje paragrafen: ”Förskoleverksamhetens uppgift är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barn fostran och omvårdnad.”

Där står också att ”barngrupperna skall ha en lämplig sammansättning och storlek”, ”lokalerna skall vara ändamålsenliga” samt att verksamheten ”skall utgå från varje barns behov”.

Kravet är att Skolverket prövar om förskolan under rådande omständigheter kan efterleva skollagen.

 

B Sexårsverksamheten framstår allt tydligare som vad den verkligen är: en besparing som betalas av barnen. Förskolebarn tvingas in i redan överfulla skolor, vilket leder till att daghem tvingas stänga.

 

För ett av våra barn blev sexårsverksamheten en kort men präglande mardröm, inpressad i ett klassrum tillsammans med 26 andra sexåringar hela dagarna. Skolbarnen fick gå iväg till fritids på eftermiddagen, men inte sexåringarna. Skolledningen påstod att det inte fanns utrymme för dem. Samtidigt stod flera tusen kvadratmeter med kontorslokaler tomma på samma skolgård.

Efter två veckor togs barnet ut ur förvaringsutrymmet och fick vara hemma resten av året.

 

 

C Ett annat barn placerades i ettan i en klass med 54 elever. Kaos uppstod, föga förvånande. I slutet av andra årskursen hade undervisningen havererat till en nivå där en av lärarna polisanmäldes.

 

D För ett år sedan meddelade ledningen för ett av barnens fritidshem att lokalerna, avsedda för 50 barn, skulle rymma 63 barn. Både föräldrar och personal protesterade, men accepterade situationen efter löfte om en extra resurs och ett skriftligt intyg att lösningen var temporär.

Den 3 maj i år fick föräldrarna ett brev där rektorn kort informerade att löftet är upphävt. Antalet barn på fritidshemmet ska inte krympas och den extra personalresursen försvinner.

”Stockholms stad har gått ut med mycket tydlig information till alla resultatenheter och sagt att vi till varje pris måste hålla vår budget,” börjar brevet.

Inte ett ord av rektorns brev berör ämnet pedagogik. Barnen reduceras till resursslukare, deras verklighet till resultatenheter – och skolledningen samtycker.

 

E Lokalbristen gör att skolorna inte längre kan ta emot alla elever i Stockholms innerstad. Två av våra barn har vid olika tillfällen inte kunnat beredas någon plats i grundskolan. I det ena fallet krävdes en JO-anmälan för att barnet skulle få gå sjuan.

I flera stadsdelar i Stockholms innerstad ryms inte årskurs sex i mellanstadieskolorna längre. De tvingas börja högstadiet, elva–tolv år gamla.

 

F Undervisningen i de högre årskurserna är bitvis under all kritik, särskilt i de naturvetenskapliga ämnena. Kritiken kommer från Stockholms stads egna inspektörer. I ”Skolinspektörernas halvårsrapport 2001, Grundskolan”, skriver de att i kemi- och fysikundervisningen råder ”en klar kompetensbrist.” I teknikämnet beskrivs undervisningen som ”mer eller mindre kaotisk.”

Ett av våra barn på gymnasieskolans naturvetenskapliga program har inte fått någon begriplig undervisning i minst två olika naturämnen, utan har tvingats studera hela somrarna på eget initiativ för att kunna fullgöra sin studieplan.

Listan kan göras mycket längre.

 

Att våra barn trots allt håller ihop beror uteslutande på den fantastiska personal som gör sitt bästa för att vårda och undervisa dem. Deras kompetens, engagemang och yrkesstolthet bär upp hela den kommunala omsorgen.

Att skolor, dag- och fritidshem fungerar är helt och hållet personalens förtjänst. Ändå händer det att skolledningarna ser kompetent och erfaren personal som ett problem, eftersom de kostar mer i lön.

Vi har båda erfarenhet av skolledningar som inte fungerar. Att påpeka brister i verksamheten ses som en krigsförklaring, inte början till ett samarbete med barnens bästa i fokus.

 

För att ta tillvara alla barns fysiska och mentala utveckling och säkerhet kräver vi följande åtgärder:

 

1 Lagstifta om arnens rättigheter

Fram till och med 1980-talet var Socialstyrelsen tillsynsmyndighet för daghemmen. Då fanns, bland annat, regler och normer för hur stora barngrupperna fick vara.

I och med 90-talets nedskärningshysteri avskaffades reglerna. Att lita till politikers och skolledningarnas goda vilja och omdöme fungerar uppenbarligen inte längre. Barn måste behandlas som människor, med klara rättigheter och möjligheter.

 

2 Avskaffa maxtaxan

Den har försämrat barnomsorgen rejält på mycket kort tid. De som, ytligt sett, tjänar mest på den är sådana som vi – högavlönade, privilegierade människor som redan har det vi behöver. Maxtaxan utarmar omsorgen och gör oss alla i längden till förlorare.

 

3 Låt barnen rymmas i skolorna

När den allmänna folkskolestadgan infördes 1842 var bondebefolkningen måttligt intresserad, men med statsbidrag till byggandet av vackra, funktionella träpalats runt om i Sverige framhärdade staten och visade på kunskapens betydelse för framtida generationer.

Det är skamligt att vår ambitionsnivå är så mycket lägre i dag.

 

4 Stoppa segregeringen av gymnasieskolorna

Utred ordentligt vilka följder det nya, betygsgrundade intagningssystemet får både vad gäller utslagning och geografiska orättvisor.

 

5 Byt prioritering i samhället

Om det ska födas några barn i vårt land måste vi börja med att ordna platser på BB, inte skicka födande kvinnor till Helsingfors.

Personalen inom skola och omsorg måste få det erkännande de förtjänar i form av högre status och lön.

Att pengarna flyttats från skola och omsorg innebär att de idag finns någon annanstans, bland annat för privat konsumtion för sådana som vi. Det är inte riktigt klokt.

Barnen måste ses för vad de är: vår absolut största resurs.

Inte en kostnadsmassa i en resultatenhet.

Helena Bergström (skådespelare), Liza Marklund (författare)
SENASTE NYTT

Debatt

Visa fler