ÅSIKT

Hur många barn måste dö av sprit innan vi vaknar?

DEBATT

När tillräckligt många barn blivit ihjälslagna eller påkörda av berusade vuxna; när tillräckligt många tonåringar från medelklasshem dött i alkoholförgiftning; när tillräckligt många barn föds med fosterskador orsakade av alkohol – först då kommer samhället att vakna.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det skriver i dag docenten och alkoholläkaren Sven Andréasson som menar att om man ska komma åt problemen som tagits upp i Aftonbladets artikelserie Mamma, pappa, sprit så måste flera saker ske.

Bland annat måste det förebyggande arbetet bli bättre i kommuner och stadsdelar och beroendevården måste lyftas över från socialtjänsten till sjukvården.

En medvetslös 13-åring förs in på Mariapolikliniken i Stockholm. Först när tillräckligt många tonåringar dött i alkoholförgiftning kommer samhället att vakna, skriver alkoholläkaren Sven Andréasson.
Foto: JOACHIM LUNDGREN
En medvetslös 13-åring förs in på Mariapolikliniken i Stockholm. Först när tillräckligt många tonåringar dött i alkoholförgiftning kommer samhället att vakna, skriver alkoholläkaren Sven Andréasson.

Svenskarna dricker mer alkohol i dag än på 100 år. Systembolaget säljer som aldrig förr. Till följd av detta har utsatta barn blivit än mer utsatta. För det är faktiskt inte så att det fornnordiska råsupandet har ersatts av mer kultiverat måltidsdrickande. Det senare ökar visserligen också. Det gör dock varken till eller ifrån vad gäller barnen. Problemet är berusningsdrickandet. Med detta följer våld, övergrepp, försummelse och otrygghet.

Den svenska alkoholkulturen präglas av berusningsdrickande. Så har det varit i hundratals år. Få saker är bättre dokumenterade – och få saker mer omsorgsfullt förträngda. Regelbundet som ett klockverk upprepar politiker av alla kulörer sitt mantra att lösningen på alkoholproblemen är mer upplysning. Men djupt rotade alkoholvanor rår man inte på med upplysning. All upplysning till trots säger svenska tonåringar och unga vuxna att det handlar om att bli full – vad ska det annars tjäna till att dricka?

Problemet är vår ovilja att lära av historien. Den sociala misären kommer att öka i takt med ökat drickande – så är det bara. Så småningom kommer också en folklig majoritet att reagera och ropa på mer restriktioner, på samma sätt som man gjorde när mellanölet på 60-talet skapade ett ungdomsfylleri av dittills aldrig skådat slag.

Men bara när eländet blivit tillräckligt omfattande. När tillräckligt många barn blivit ihjälslagna eller påkörda av berusade vuxna, när tillräckligt många tonåringar från medelklasshem dött i alkoholförgiftning, när tillräckligt många barn föds med fosterskador orsakade av alkohol.

Det finns lite som talar för att de moderna samhällena har förmåga att ta lärdom av historien i dessa frågor. Ändå är det detta som vi hoppas på: att med ledning av alla de kunskaper som nu finns undvika nya alkoholpolitiska misstag och de höga mänskliga kostnader som dessa leder till.

En jämförelse kan göras med den ekonomiska politiken: historiska erfarenheter har här lärt beslutsfattare vilka statliga ingrepp i ekonomin som är nödvändiga för att undvika att ekonomiska nedgångar övergår i allvarliga depressioner.

Vad kan göras?

1. Använd de effektivaste instrumenten. Vill man begränsa alkoholproblemen i en nation är det hur tråkigt det än kan låta nationell kontrollpolitik som krävs: prispolitik, begränsning i tillgänglighet, åldersgränser, regler för alkoholservering, trafiknykterhet.

Mer än något annat handlar det om priset – eller alkoholbeskattningen. Varför ska vi helt lealöst anpassa alkoholpriserna till våra grannländer? Just nu driver bryggerinäringen en kampanj för prissänkningar på alkohol med föregiven omsorg om folkhälsan – ett svårslaget rekord i hyckleri.

Tvärtom borde regeringen aktivt kämpa för att begränsa de befängda mängder alkohol som EU-kommissionen benämner ”personligt bruk” och som alla ska kunna ta med sig hem vid utlandsresor. Dessa mängder pressar ner prisnivån på Systembolaget, driver upp alkoholskadorna och ökar utsattheten bland barn i Sverige.

2. Arbeta lokalt. Det är i kommuner och stadsdelar opinionen mot supandet måste erövras och förebyggande program genomföras. I första hand bland föräldrar.

Forskningen talar alltmer om familjens betydelse för uppkomsten av alkoholproblem – och för att förebygga alkoholproblem. Kunskap finns, men måste omsättas i praktiken. För detta krävs resurser. Resurser som kommunpolitiker idag inte är beredda att satsa.

En kraftfull lokal opinion kan dock leda till att pengarna kommer fram och satsas där de kan göra nytta: i vetenskapligt underbyggda förebyggande program för barn och ungdomar och deras föräldrar. Program som minskar risken för såväl missbruksproblem som andra sociala problem.

3. En ny syn på behandling av alkoholberoende föräldrar. Tusentals familjer far illa av att en förälder har alkoholproblem. Ansvaret för att hjälpa dem ligger på socialtjänsten. Problemet är att merparten av dem är livrädda för socialtjänsten. Hjälpen når därför inte dem som bäst behöver den: barnen. Beroendevården bör förändras i sin helhet.

Viktigast är att lyfta bort den från socialtjänsten till sjukvården. Att man idag lägger ansvaret för behandling av alkoholproblem på socialtjänsten återspeglar en förlegad och fördomsfull syn på beroendetillstånd. Alkoholberoende bör istället jämställas med andra hälsoproblem. Behandlingen av dessa är en naturlig uppgift för sjukvården. Detta hindrar inte att samarbete kan behövas i en del fall, där det också finns problem med försörjning, arbete eller bostad.

Problemet är både principiellt och sakligt. Trots att det finns många bra och engagerade handläggare inom socialtjänsten har verksamheten stagnerat vad gäller metodutveckling. Myndighetstänkandet och tvånget sitter i väggarna och förhindrar utveckling av alternativ. Det är inom sjukvården som den intressanta forskningen och metodutvecklingen idag sker, både om orsakerna till alkoholproblemen och behandlingen av dem.

Socialtjänstlagen bör därför ändras av två skäl: dels bör ansvaret för behandling läggas där kompetensen finns, dels bör ansvaret ligga där familjerna vill gå.

Sven Andréasson (docent och alkoholläkare)