Förbjud den vidriga vargjakten!

Så här i högsommarvärmen är den svenska naturen en livfull barnkammare.

Fågelungar som prövar sina vingar. Älgkon som ömt lotsar sin späda kalv genom skogen. Vid varglyan har valparna nu vågat sig ut i solgasset för att ystert leka med varandra, sina kärleksfulla föräldrar och med de andra flockmedlemmarna. Alla hjälps de åt i fostran av valparna. Även om allemansrätten ger oss rättigheten att beträda naturen om sommaren så vet vi alla att ta oss varligt fram för att inte störa. Att all jakt är bannlyst under denna årstid är en självklarhet. Men lugnet i naturens barnkammare är bedrägligt.

Vargen har mäktiga fiender. Inom jägare- och lantbrukarorganisationerna ser man vargen som ett skadedjur. Likt en kackerlacka är den lömsk, glupsk, farlig och avskyvärd. Skadedjur ska utraderas. Naturvårdsverket ansvarar för att värna den biologiska mångfalden i vår natur.

Ytterst ansvarig för skyddet av vargen är verkets generaldirektör Lars-Erik Liljelund. Efter år av outtröttliga påtryckningar från jägarelobbyn och LRF har nu slutligen Liljelund gett efter. Pressen blev för stor och jakt på varg är åter tillåtet!

En varg i Värmland rev nyligen fem kalvar som stod oskyddade på bete en bra bit från gården. Nu ska denna varg skjutas. Liljelund byter metod, från att tidigare ha krävt att tamboskap skyddas genom förebyggande åtgärder, till att nu lösa problemet genom att helt sonika låta skjuta vargen. I förlängningen betyder detta att alla vargar som river oskyddad tamboskap kommer att gå samma öde till mötes.

Med jaktlagstiftningen och internationella avtal i ryggen har Naturvårdsverket utan framgång tidigare försökt skydda våra vargar.

Lagstiftningen förbjuder, enligt verkets egna jurister, all jakt på varg så länge arten är utrotningshotad, om inte en enstaka varg vid upprepade tillfällen angriper tamboskap och inga andra medel hjälper för att skydda boskapen. I praktiken är arten helt skyddad utanför renbetesområdet under överskådlig framtid eller till dess den inte längre räknas som utrotningshotad. Det nu tagna beslutet kommer att fällas i EU-domstolen inom en snar framtid. Men då är det redan för sent.

Som ansvarskännande naturvänner begriper vi ju alla, utom möjligen jägarelobbyn och Naturvårdsverkets generaldirektör, att vargen behöver skyddas och inte jagas. Redan vid regeringens mål femhundra vargar räknas den som utrotningshotad. I dag finns det bara 70 vargar i landet!

Vargforskarna målar en dyster bild av artens framtid i ett Sverige där vargtillväxten avtar dramatiskt. Där rävskabben redan utplånat en vargflock det senaste året och nu, enligt viltexperter på Statens Veterinärmedicinska anstalt, muterat sig till en ännu dödligare parasit: vargskabben. Där tjuvjakten, enligt polisens experter, tar 10-20 vargar om året. Där en kriminell liga jägare nu i gränsområdet mellan Dalarna och Värmland systematiskt pejlat och skjutit 8-9 sändarförsedda vargar. Där inavelsskador bland vargarna blir allt vanligare eftersom inget nytt vargblod tillförts utifrån på snart femton år.

För i de svenska vargarna framtid är varje enskild individ genetiskt ovärderlig och behöver allt skydd den kan få, inte jagas! Vargjakten kommer att bli nådastöten för en av våra folkkäraste djurarter.

Naturligtvis måste en lantbrukare som får sin boskap angripen av vargen få skydda sin egendom, t o m genom att skjuta förövaren. Rätten att skjuta en angripande varg har han redan i dagens lagstiftning. Staten ersätter lantbrukaren för de rivna djuren helt och hållet. Men som varje annan näringsidkare har lantbrukaren både rättigheter och skyldigheter. Han är skyldig att göra vad han kan för att med förebyggande åtgärder skydda sin boskap. I dag finns elstängsel som, enligt Viltskadecenter, erfarenhetsmässigt skyddar boskapen till 100% mot rovdjursangrepp.

Materialkostnaden står länsstyrelsen för och arbetet att stängsla finns det ideella föreningar som gör utan kostnad till exempel Svenska Rovdjursföreningen.

Det finns även ett antal olika hundraser, så kallade herdehundar, som i dag fungerar som effektivt skydd mot varg i andra länder. Alla möjligheter finns där, men ytterst är det upp till den enskilde lantbrukaren att välja att skydda sina djur eller att avstå.

Vargangrepp på tamboskap är naturligtvis tragiskt varje gång det händer.

Skulle man tro jägarelobbyn och LRF så livnär sig de svenska vargarna i stort sett inte på annat än jakthundar, får och en och annan kalv. Inget kunde vara mer missvisande. De svenska vargforskarna har visat att vargarna är högt specialiserade älg-jägare som medvetet undviker all kontakt med boskap och bebodda trakter. Enstaka ungvargar ger sig däremot ut på långa vandringar i sök efter en partner och det är då problemen uppkommer. Enligt Viltskadecenters statistik river svenska vargar cirka 100 får, 5-6 nötkreatur och ett par jakthundar om året. Allt till ett värde av ca 250 000 kronor om året. Allt ersätts av staten fullt ut. Problemet är alltså mycket begränsat och skadorna orsakade av varg är försumbara jämfört med de skador som andra viltarter orsakar. Exempelvis alla de allvarliga trafikolyckor och omfattande skogsskador som älg och rådjur står för; skador på tamboskap orsakade av björn och lo, skador för fiskerinäringen orsakade av säl och de betesskador gäss står för.

Från jägarhåll framförs ofta att eftersom svenska vargar inte jagas så blir de allt mer oskygga och rör sig ostört i byarna. Jakt skulle göra vargarna mer skygga. Naturligtvis har argument som dessa inget som helst vetenskapligt stöd och hör inte hemma i en seriös debatt.

Det kan väl vara på sin plats att påpeka att de enda vargarna som möjligen lär sig något av en vargjakt får plikta med livet och därför har svårt att föra över erfarenheten till sina artfränder.

Man skulle kunna tro att en begränsad vargjakt skulle få varghatarna att bli mer förstående för den förda rovdjurspolitiken och indirekt skulle kunna begränsa den omfattande jaktkriminaliteten mot vargen. Erfarenheten visar tyvärr att människor med hatiska känslor byggda på oförstånd inte låter sig stoppas så lätt. I Sverige tillåts exempelvis sedan många år en omfattande jakt på både björn och lo. Trots detta är den illegala jakten på björn och lo till och med är större än den lagliga, enligt Rovdjursutredningen! Rovdjurshat stoppas med upplysning och lagstiftning, inte undfallenhet. För våra folkkära vargar är och förblir situationen ytterst kritisk.

Naturvårdsverket har inte bara misslyckats med sin viktigaste uppgift att ge dem det skydd de behöver från farsoter, jaktkriminalitet och genetisk utarmning. Nu tillåter man istället vargjakt!

En vargjakt som bryter mot svensk lagstiftning och internationella konventioner och avtal. En vargjakt som strider mot all etik och moral. Rätts- och välfärdsstaten Sverige följer därmed grannlandet Norges vidriga exempel och sällar sig till de andra miljöbovarna i den biologiska mångfaldens skamvrå. Det är dags för generaldirektör Liljelund att ta sitt förnuft till fånga. Nu måste den lagvidriga vargjakten stoppas omedelbart!